Sammanhållning, glädje och flexibilitet när ungdomar väljer sitt idrottande

Varför idrottar ungdomar i en förening? Eller varför gör de inte det? Och hur skulle de vilja att föreningsidrotten var organiserad för att börja eller stanna kvar? De frågorna tar idrottsforskaren Susanna Hedenborg upp i Riksidrottsförbundets rapport ”Unga i och om framtidens idrottsorganisering”. Hon har pratat med 182 gymnasieungdomar där sammanhållning, glädje och flexibilitet är tre nyckelord och drivkrafter.

Föreningsidrotten tappar idag medlemmar, framför allt i de äldre tonåren. Men ungdomarna lägger sig inte på soffan utan fortsätter i de flesta fall att vara fysiskt aktiva, men väljer att vara det i till exempel privata gym i stället för idrottsföreningar. Så vad var det som fick dem att börja idrotta, och varför slutade de?

–  Det vi kan se är att sammanhållning och glädje är viktiga drivkrafter. Flera tycker också att det är roligt att tävla och utmana sig själva. Men efterhand som de blir äldre blir hälsan allt viktigare som motiv, säger Susanna Hedenborg.

Många undersökningar har ställt frågan varför ungdomar slutar att idrotta i en förening. De vanligaste svaren är bristande tid eller bristande intresse. Susanna Hedenborg menar att vi måste borra djupare i de svaren. Varför tappar de intresset? Och tid är alltid en fråga om prioriteringar. Detsamma gäller kostnader, som en del ungdomar menar är för höga.

–  Nyckelordet tror jag är flexibilitet. Ökade och ibland motstridiga krav från idrotten, skolan, föräldrar, kompisar och partners kan vara svåra att förena med bestämda tränings- och matchtider. Därför söker ungdomar sig till gymmen där de kan komma och gå som de vill. Drömmen som en del uttrycker är en multiidrottsanläggning där det också finns ett kafé och musikrum. Men en sådan anläggning kräver samarbete mellan föreningar som idag ofta konkurrerar om ungdomarna, säger Susanna Hedenborg.

Hennes rapport bygger på samtal med 182 gymnasieungdomar i 28 olika fokusgrupper. Huvuddelen kommer mindre orter, och de allra flesta har två föräldrar födda i Sverige. Begränsningar som kan göra det svårt att dra allt för långtgående slutsatser. Susanna Hedenborg betonar också att hennes rapport inte ger något facit som idrottsföreningar kan använda för att rekrytera och behålla fler ungdomar.

–  Egentligen ställer resultaten lika många nya frågor som de ger svar. Men jag tror ändå att det viktigaste budskapet är att skapa möten mellan representanter för gårdagens, dagens och morgondagens föreningsidrott. Prata över generationsgränserna om vad som är möjligt, omöjligt och var ni vill vara om tio, femtio eller hundra år.

Just sådana samtal är också vad Riksidrottsförbundets ordförande Karin Mattsson Weijber hoppas ska bli en viktig del av den strategidiskussion RF-stämman beslutade om i maj i år.

–  Jag är övertygad om att föreningsidrotten kan spela en viktig roll även i framtiden. Men då måste vi lyssna på vilka önskemål och behov ungdomar har idag. Den här studien kan vara en bra utgångspunkt för ett sådant samtal, säger hon.

Susanna Hedenborg presenterar sin rapport på forumet Idrott hela livet som Riksidrottsförbundet, SISU Idrottsutbildarna och Smålands Idrottsförbund arrangerar i Jönköping 14-16 oktober.

För fler kommentarer kontakta

Susanna Hedenborg
Professor idrottsvetenskap, Malmö högskola
0709-65 54 95

Karin Mattsson Weijber
Ordförande, Riksidrottsförbundet
070-600 37 22