NASA gav asteroiden en knuff – lägger grund för framtidens åtgärdsplaner

Klockan 01:14, natten mot tisdagen den 27 september skedde en av de största händelserna i modern tids rymdhistoria. NASA:s Double Asteroid Redirection Test (DART) lyckades med konststycket att avsiktligt låta en obemannad rymdsond kollidera med en asteroid för att ändra dess kurs. Just den här asteroiden, som heter Dimorphos, utgör inget hot mot jorden utan fick sig helt sonika en oprovocerad lavett för att testa de framtida möjligheterna för omdirigering av större rymdhot.

Dimorphos har en diameter på 160 meter och ligger i omloppsbana runt den större Didymos, som har en diameter på 760 meter. För forskare på jorden väntar nu arbetet med att observera Dimorphos och se huruvida kollisionen påverkat asteroidens omloppsbana. De väntar sig ha kortat ned Dimorphos omloppsbana runt Didymos med ungefär 1 procent, vilket omsatt i tid är ungefär tio minuter. Det är ett av testets primära mål – alltså att väldigt precist mäta hur mycket en kollision av den här typen kan knuffa en himlakropp ur sin potentiella kollisionskurs. Den lådformade DART vägde 570 kilo och färdades i ungefär 22 530 kilometer i timmen när den kolliderade med asteroiden.

Har vi koll på asteroiderna?

Johan Köhler, director of space research and development på Rymdstyrelsen berättar i serien Har vi åkt till Mars än? om hur väl vi håller utkik efter rymdhoten.

– När det kommer till de större asteroiderna som syns bra i teleskop är de väl kartlagda. Det är när de går nedåt i storlek och kanske kommer från ett olyckligt håll som de blir svårare och svårare att se. Det var det som hände 2013 i ryska Chelyabinsk. Då kom en sådan in som en meteor, exploderade i atmosfären över staden och det blev väldigt stora skador framförallt på glas som människor skar sig på, säger Johan Köhler.

Den DART-knuffade Dimorphos har aldrig varit som ett hot mot jorden utan valdes för att det går att göra det här kontrollerade testet. Johan Köhler berättar om hur det skulle kunna se ut om jorden får ovälkommen påhälsning av en närgången sten- och silikatbumling.

– Om det till exempel skulle vara en liten asteroid kan vi mäta den noggrannare ju närmare den kommer och på så sätt vet vi om den fortfarande är en risk eller om man kan utesluta risken helt. Då meddelar man det. Om man inte kan utesluta risken helt och det är en förhållandevis stor risk på kanske en procent eller så är det läge att börja hålla koll på var den kan tänkas kollidera med jorden så att krisberedskapsmyndigheter kan informeras. Om det blir som i exempelvis Chelyabinsk kan de då gå ut med att man inte ska stå nära fönstret om man ser ett stort ljussken i himlen, säger Johan Köhler.

När det kommer till större asteroider, (så kallade City-Killers) säger Johan Köhler att forskare har så bra koll på dem att det går att göra insatser innan det är för sent.

– Är de tillräckligt stora upptäcker vi i stort sett alla. Då har vi koll på den flera decennier i förväg med hjälp av kartläggning och då går det att göra försök att ändra dess riktning. Gör man det många år i förväg behöver man bara ändra riktningen litegrann och det skulle man kunna göra genom att skicka upp en rymdfarkost i hög hastighet. Precis som med en biljardboll kan det räcka, säger Johan Köhler.

DRACO

Kameran som satt på DART, Didymos Reconnaisance and Asteroid Camera for Optical navigation (DRACO) var DARTs enda instrument. Det är kameran, DARTs sofistikerade navigations- och kontrollsystem och mycket avancerade navigationsalgoritmer som gjorde det möjligt för farkosten att optiskt navigera till Dimorphos.

DRACO har redan skickat häpnadsväckande förstapersonsbilder från kollisionsögonblicket och nu väntar forskare på jorden på bilder från den mindre kubsatelliten Light Italian CubeSat for Imaging of Asteroids (LICIACube) som filmade ögonblicket på avstånd. LICIACube har ingen stor antenn ombord så bilderna från den kommer skickas till jorden en efter en under veckorna som