Sparbanksgruppens marknadsöversikt

Plock ut översikten

• Eurozonens ekonomi krymper åtminstone ännu detta år. Också världsekonomin kan sjunka i en mild recession. Den finländska ekonomin har nolltillväxt under hösten. Som draglok för ekonomin fungerar tjänsterna och den inhemska efterfrågan, exporten hinner inte återhämta sig i år.
• I lösningen av eurokrisen riktas uppmärksamheten mot ECB:s åtgärder och den eventuellt kommande strukturen där problemländerna ansöker om ett stödpaket och förbinder sig till villkoren för det, varefter ECB köper ländernas skuldebrev på andrahandsmarknaden.
• Villkor borde ställas för bankernas tillgång till centralbankspengar. Långivningen till konsumenter och företag borde öka som ett villkor för pengarna.
• Under en tidshorisont på 3–7 år kommer årsinflationen att stiga t.o.m. över 5 procent. De skuldsatta euroländernas enda väg ut ur problemen är att inflationen ökar så länge som deras ekonomier inte saneras trovärdigt.
• Finska staten får för tillfället lån förmånligt. Det lönar sig nu att ta lån som beaktar framtidens behov och att ta så långa lån som möjligt. På det sättet infaller förfallodagarna först efter den utgiftstopp som orsakas av att de stora åldersklasserna går i pension.
• Finland kan inte ensamt införa finansmarknadsskatt. Branschens lönsamhet och kunnandet i Finland äventyras och pensionärerna får stå för notan.
• Placerare: intresset för fastigheter, skog och annan realförmögenhet torde växa. De låga räntor som ECB upprätthåller och den ökande inflationen gynnar skuldsättningen.

Världsekonomiska utsikter 2012: Den vacklande världsekonomin ger inte draghjälp till EU-länderna

Förutsättningarna för tillväxt i världsekonomin började vackla under sommaren. Den dåliga skörden höjde och höjer livsmedelsprisen i hela världen och minskar konsumtionsefterfrågan också på andra produkter. Det lägre olje- och bränslepriset förblev kortvarigt och det högre priset börjar bromsa den ekonomiska tillväxten under hösten.

”Vi tror att tillväxten i världsekonomin stannar under tre procent i år. Tillväxten kan till och med stanna på endast två procent vilket skulle betyda att världsekonomin sjunker i en mild recession. År 2013 kommer att bli bättre. Tillväxtens tyngdpunkt ligger då på Asien och Amerika”, bedömer Sparbanksgruppens marknadsstrateg Miska Kuhalampi.

”Det som oroar är att tillväxten blir långsammare förutom i Europa även i de tidigare starka USA, Brasilien och Indien. Det är uppenbart att konsumtions- och investeringsefterfrågan minskade under våren i Kina och importen nådde inte förväntningarna. Kinas utmaning är en betydlig nedgång i investeringarna, exportens konkurrenskraft och konsumenterna som plötsligt har blivit ovilliga att konsumera. I Indien åter bildar den kaotiska ekonomiska politiken tillsammans med de stigande livsmedels- och bränslepriserna en besvärlig ekvation”, funderar Miska Kuhalampi.

”I eurozonen gick årets första kvartal ”mindre dåligt” än väntat med nolltillväxt, men under det andra kvartalet sjönk eurozonen tillbaka i recession (BNP -0,4 procent på årsnivå). Euroområdets ekonomi kommer att krympa hela resten av året”, tror Kuhalampi.

I USA håller den inhemska efterfrågan fortfarande en stadig ökningstakt. USA ser ut att vara den stabilaste regionen men också där håller utvecklingen på att plana ut efter ett gott tillväxtår. USA har kommit långt i lösningen av sina problem, konsumenternas skuldproblem har minskat och i banksektorn är läget nästan normalt.

Under höstens lopp kommer den globala ekonomiska utvecklingen att förbli långsam samtidigt som stimulanspaketens effekt avtar och fördystrar utsikterna ytterligare. Nya stimulansåtgärder behövs och kanske de kommer – inte från Europa utan från Kina. Landet kan sänka räntorna, förbättra förutsättningarna för banklånande, underlätta tillgången till lån för små och medelstora bolag samt sänka skatterna under slutet av året.

”Ryssland och Brasilien samt övriga länder som producerar råvaror drar naturligtvis nytta av att världsmarknadspriset på mat och bränsle stiger. Å andra sidan lider exportsektorn i Brasilien av den minskade exporten till Kina”, resonerar Kuhalampi.

Europeiska centralbanken önskas fortfarande lösa eurokrisen

De närmaste veckorna vänds uppmärksamheten mot ECB:s åtgärder och den struktur som eventuellt uppstår och där problemländerna (Spanien och kanske Italien) först söker hjälp från de stödpaket som beviljas via EFSF och/eller ESM, förbinder sig till en ekonomisk disciplin och till att följa budgetreglerna varefter ECB på andrahandsmarknaden köper dessa staters skuldebrev och sålunda sänker räntorna på deras skulder.

”På det här sättet skulle ECB få åtminstone något slag av garantier att problemländerna håller sig till strukturförändringarna efter att de fått finansiering. Finansieringen är uppenbarligen avsedd att ges i så korta lån som möjligt så att de näraliggande förfallodagarna upprätthåller intresset att hållas inom budgetramarna. Mera information om ECB:s finansieringsförslag väntas de närmaste veckorna annars försvagas den optimism som väckts under sommaren fort”, anser Kuhalampi.

ECB:s åtgärder kan vara den enda vägen framåt den närmaste framtiden eftersom ECB är den enda trovärdiga långivaren till de stora ekonomierna. På lång sikt kan man försöka minska på skulden genom att sälja statsegendom eller emittera lån med säkerhet. Alltså mera lån på lån, inga betydande utgiftsnedskärningar, såsom i Baltikum under de senaste åren eller Finland på 1990-talet.

”Vad borde ECB göra? Ett stort problem är att både finansieringen av små och medelstora företag och centralbankspengarna stannar i bankerna eller kanaliseras via bankerna enbart till statslån. Bank of England gjorde i Storbritannien ett intressant experiment där man ställde villkor för tillgången till centralbankspengar. Som ett villkor för pengarna måste utlåningen till konsumenter och företag öka. Det här borde man åtminstone försöka göra i bred skala också i eurozonen. Återhämtningen och tillväxten kan börja först när pengar går ut från bankerna och cirkulerar i ekonomierna”, beskriver Kuhalampi.

”Räntepolitikens möjligheter har redan använts. Vi tror att ECB kommer att sänka sin styrränta ytterligare en gång i år, men ECB:s räntebeslut är en bisak i det här läget. Uppmärksamheten ligger nu på om ECB köper, till vilka villkor och hur mycket av problemstaternas skuldebrev.”

EU-ländernas ekonomiska utsikter: brådskande problem stjäl uppmärksamheten från problemens verkliga orsaker

Av EU-ländernas problem har de verkliga orsakerna till EU:s ekonomiska problem fått alltför lite uppmärksamhet: för litet utfört arbete och en överdimensionering av regleringen av företagsverksamheten. Till exempel är det för riskabelt för små företag i Mellaneuropa att anställa eftersom det är mycket svårt att säga upp folk fastän lönsamheten försämras. Den stränga inkomstbeskattningen åter minskar folks intresse att jobba extra eller övertid samt för företagsverksamhet.

”På de här problemen söker man inte ens någon lösning eftersom de akuta skuldproblemen dominerar beslutsfattandet i EU. Pengar trevar man efter från alla källor utan att tänka på de återverkningar skattebelastningen har på tillväxten och sysselsättningen de närmaste åren. Det nuvarande sättet att bedriva politik på EU-nivån ökar osäkerheten och förlänger eurokrisen, det löser den inte”, säger Kuhalampi.

”Vad borde EU-politikerna göra? Lindra beskattningen på tillväxtsektorerna. Minska inkomstöverföringarna, stöden och subventionerna till de delområden inom ekonomin som inte har förmåga till självständig, lönsam verksamhet. Avreglera och klargöra företagsverksamheten och förenkla och underlätta företagsverksamhetens villkor för små, företag som vill växa. Detta gäller såväl på statlig nivå som på EU-nivån. EU har helt enkelt inte längre råd med den överdimensionerade – världens strängaste – regleringen av företagsverksamheten – pengarna är slut!”

EU-beslutsfattarna ser ändå ut att ha valt den politik som gällde i Finland under marktiden d.v.s. devalvering-inflationslinjen. Räntorna hålls konstgjort låga med administrativa åtgärder varvid inflationen ökar och den egna valutan blir svagare. Detta kan återge existerande företag konkurrenskraften men skapar ingen ny företagsamhet. Den valda linjen straffar dem som sparat och skött sig och belönar dem som skuldsatt sig, också stater. När inflationen en gång har tagit fart är det som känt svårt att få stopp på den.

”I varje fall tror vi på inflationstal som på medellång 3–7 års sikt till och med går över 5 procent. Ingen trovärdig sanering har gjorts i de skuldsatta euroekonomierna. Konkurser på statsnivå vill man inte ha så kvar blir den enda realistiska vägen ut d.v.s. inflation, minskande av skuldernas reala värde”, konstaterar Kuhalampi.

Finlands utsikter den närmaste framtiden: den inhemska efterfrågan avvärjer recessionen

Den ekonomiska utvecklingen i Finland ser ut att trotsa tyngdkraften i de mycket svåra ekonomiska omständigheterna. Våra viktigaste handelspartners – Rysslands, Sveriges och Tysklands – ekonomier har besparats större skador. Den ryska tillväxten stöds av att fatpriset på olja åter har stigit över 100 euro. Den exportdrivna tillväxten under andra kvartalet i Sverige åter lovar gott också för Finland. Också den tyska ekonomin utvecklades bättre än väntat under andra kvartalet tack vare konsumenternas aktivitet. 

Detta har hjälpt Finlands ekonomi under de senaste årens omvälvningar. I den här nya situationen har de ryska turisterna, byggverksamheten och efterfrågan på konsumtionsvaror kompenserat för exportindustrins problem och IT-branschens strukturomvandling. Som draglok för ekonomin fungerar tjänsterna och den inhemska efterfrågan som gör att den ekonomiska tillväxten inte blir negativ.

”I Finlands konjunkturhistoria är den inhemska efterfrågans betydelse en rätt ny och rent av utmanande situation. Tron på att exporten ska uppleva en kraftig återhämtning försvagas allteftersom tillväxten i världsekonomin minskar. Statens åtgärder för att upprätthålla den inhemska efterfrågan och sysselsättningen överbetonas jämfört med tidigare recessioner i den internationella ekonomin”, tror Kuhalampi.

Som känt har Finland nytta av eurokrisen i den bemärkelsen att staten för tillfället får lån billigt.

”Tack vare betyget AAA får staten lån till obegripligt goda villkor. I krisläget söker placerarna skydd i den finska statslånen. Det lönar sig också att utnyttja läget och kanske ta lån en aning tidigare än nödvändigt och som så långa lån som möjligt. Det för Finland förmånliga läget kanske inte pågår för evigt när EU:s solidariska betalningsansvar ständigt ökar”, konstaterar Kuhalampi.

”Vi har därför med glädje lagt märke till statens nya längre lån på rentav 30 år. Med den här räntenivån är det mycket vettigt att lägga tonvikten på de långa lånen eftersom lånens förfallodagar redan överskrider den topp i pensionsutgifterna som orsakas av att de stora åldersklasserna går i pension. Behovet att skuldsätta sig under försörjningskvotens svåraste år kan man på det här sättet föregripande minska genom att förlänga lånetiderna. Inget ont som inte har något gott med sig”, påpekar Kuhalampi.

IT-sektorn som lider av omvälvningar och servicebranscherna behöver ett åtgärdsprogram

”Servicesektorn innehar en nyckelställning när det gäller att upprätthålla den inhemska konsumtionen. Nedskärningen av hushållsavdragen och räntehöjningarna är en mycket farlig politik just nu. Nokia och den övriga exportsektorn är i svårigheter, så helt andra åtgärder skulle nu behövas. Regeringen borde vidta snabba åtgärder för att säkerställa den inhemska konsumtionen. Nu behöver vi till exempel skattelättnader för de tillväxtföretag som anställer folk, program för att få utländska dotterbolag inom IT-sektorn till Finland och långa förbindelser gällande nivån på företagsbeskattningen för att öka förutsägbarheten”, räknar Kuhalampi upp

”På den inhemska IT-sektorn pågår en strukturomvandling i efterdyningarna av de stora saneringarna (Nokia, Digia, Tieto) och företagsköpen (Aldata, Tekla). Omvälvningen är såväl en möjlighet som ett hot: finns det ny användning för de ingenjörsresurser som blir lediga eller försvinner hela IT-klustret från Finland, framförallt om och när Nokias draghjälp upphör. Vi har nu ett rekordstort antal experter på internationell affärsverksamhet som kunde hjälpa mindre bolag att växa internationellt. Kan vi hålla kvar de här nyckelpersonerna i Finland eller försvinner de utomlands för gott? För att locka och få de här nyckelpersonerna att binda sig behövs nu konkreta åtgärder av regeringen.”

De planerade nya skatterna äventyrar finansbranschens framtid i Finland

”Det vore också allt skäl att äntligen inleda ett åtgärdsprogram för att förbättra den inhemska finanssektorns verksamhetsförutsättningar. Den strängare regleringen väcker oro för företagens tillgång till finansiering de närmaste åren. Hur ska vi till exempel få de inhemska masskuldebreven att bättre tjäna de minsta företagens behov nu när den strängare regleringen av bankerna minskar deras möjligheter att finansiera små och medelstora företag?” frågar Kuhalampi.

”Tillgången till inhemsk finansiering eller ett säkerställande av förutsättningarna för ekonomisk tillväxt tycks ändå inte ligga överst på beslutsfattarnas bord. Tvärtom planerar man till nästa år en bankskatt som ska samla in 170 miljoner euro av bankerna. Och det slutar inte där, Finland planerar att införa en finansmarknadsskatt ensamt, fastän den har skjutits upp på EU-nivån.”

”Finland kan inte införa en finansmarknadsskatt ensamt. Åtminstone Sverige måste fås med. Annars flyter Nordeas, SEB:s, Danske Banks etc. kapitalmarknadsfunktioner över dit. I varje fall riskerar de övergå till Danmark eller andra skattefria finanscentra. Branschkunnandet och antalet experter riskerar rasa om den ekonomiska grunden för funktionerna dras undan i en konkurrenssituation. Recessionen i Europa har redan tvingat flera internationella finansaktörer att skära ner sina funktioner i Finland (Deutsche Bank, Royal Bank of Scotland), ska också resten sticka? Var ska Finlands näringsliv sköta sina finansieringstjänster i framtiden – i Stockholm, Köpenhamn, London – eller fortfarande i Helsingfors?”

”Har man inte insett vem det är som betalar transaktionsskatten? Den skulle i Finland i huvudsak betalas av pensionärerna. Via pensionsanstalterna innehar pensionärerna huvuddelen av den förmögenhet som placeras i Finland. Små och medelstora företag kommer också att höra till dem som får betala. Den mera förmögna befolkningsdelen och de större bolagen skulle sannolikt bara flytta sina värdeandelskonton till länder där skatten inte finns”, varnar Kuhalampi.

Placeringsrekommendationer: placeringar i ”normala” företagslån ger fortfarande tillräcklig avkastning

Sp-Fondbolags portföljförvaltare bedömer att inflationen ännu inte är något problem mitt i EU-områdets recession. Byggnadsverksamheten har legat nere efter finanskrisen och fastigheternas realpriser har sjunkit en aning. Sålunda torde intresset för fastigheter och annan realförmögenhet som placeringsobjekt öka. Placerarna söker inflationsskydd för sina pengar de närmaste åren. Å andra sidan gynnar de låga räntor som ECB upprätthåller och den ökande inflationen skuldsättningen.

”Vi är försiktiga vad kommer till nya aktieplaceringar. Den ekonomiska bilden har under sommaren klart försämrats och det kan hända att den senaste tidens kursuppgång inte blir långvarig. De politiska besluten spelar huvudrollen på aktiemarknaden, atmosfären är svår för företagsverksamheten och förutsägbarheten har de senaste åren varit exceptionellt dålig.

På räntesidan rekommenderar vi en placeringstid på ca 2–3 år eftersom de kortaste räntorna är för låga och de längre räntorna inte ger tillräcklig ränta i förhållande till inflationen. Ränteplaceringar i företagslån med normal kreditklassificering ger fortfarande en tillräcklig avkastning”, konstaterar Kuhalampi.

Ytterligare information:

Sparbanksgruppens marknadsstrateg, CFA Miska Kuhalampi, tel. 010 436 6541, miska.kuhalampi@saastopankki.fi

Bilaga: Presskonferensens ppt-presentation på finska (i pdf-form)