Blogginlägg -
Perspektiv på hinder.
När jag var tio år fick jag diagnosen Kongenital Tappdystrofi. En medfödd ögonbottensjukdom som gör att mina tappar förtvinar. Jag har centralt synfältsbortfall och en synskärpa i mitt perifera seende på ungefär tio procent av vad någon med fullgod syn har. Det klassas som en svår synnedsättning och för att kunna arbeta och vara självständig i min vardag är jag beroende av flera hjälpmedel. Jag är tacksam för mina föräldrar som aldrig förklarat för mig att min synnedsättning behöver begränsa mig. För mig har det varit en självklarhet att försöka göra sådant som andra gör och jag har ägnat mycket tid åt att skapa strategier som gör det möjligt. Jag har tävlat i truppgymnastik på hög nivå, utbildat mig till och arbetat som dansare och tagit en kandidat i psykologi. Jag tror att mina föräldrars höga förväntningar har blivit till något av en självuppfyllande profetia.
Högskolestudierna på olika lärosäten har generellt fungerat bra. Men under mitt första möte med en ”funktionshindersamordnare” möttes jag av en intressant fråga: ”Välkommen hit! Berätta. Vad har du för problem?” Mitt svar blev: ”Det kan bli problem om jag inte får det jag behöver...” Efter det satt hon tyst en stund. Jag tycker att vi bör bemöta sådana frågor, uppmärksamma vad som faktiskt sägs och förhoppningsvis få den andre att reflektera över sitt perspektiv. ”Vad var grejen?” kanske du tänker. Låt mig förklara. Ofta talas det om att personer är funktionshindrade och flera av de ungdomar jag arbetat med pratar om sig själva som bärare av ett problem. Detta tror jag är ett resultat av hur andra, oftast vuxna, talat till och om dem. Språket bidrar till att forma vår verklighet och påverkar även andras bild av sigsjälva och sitt förhållande till omgivningen.
Socialstyrelsen ändrade för tio år sedan hur begreppet funktionshinder bör användas. Detta genom att flytta fokus från individen till miljön. Alltså, en person kan ha en funktionsnedsättning, och kan utsättas för ett hinder i och med en otillgänglig miljö, och då bli funktionshindrad. I och med att många tog detta till sig började de istället använda ett annat ord - funktionsnedsatt. Men en person är inte "nedsatt" för att denne har någon form av nedsättning. Då hade vi lika gärna kunnat behålla "funktionshindrad". Det har samma innebörd. Men vad spelar det för roll? Jo, det blir lätt att ha särskilda regler för personer som anses ha problem. Lättare att komma undan med diskriminering när hindret flyttas från ett sammanhang till en individ. ”Du är hindrad, nedsatt och har problem. Alltså är de dina problem att lösa.”
När jag arbetat med skolor ser jag att saker börjar hända så fort lärare inser att det inte är eleven med funktionsnedsättning som har problem. De inser då att de själva har utmaningar, skyldighet och ansvar att skapa förutsättningar för allas möjlighet till delaktighet. Men det är först när de byter perspektiv på hinder och jag tror den här processen är applicerbar på hela samhället. Vi måste byta perspektiv.
När jag arbetade som fritidsledare en sommar frågade jag vid ett tillfälle en 17-årig kille ”Vad vill du arbeta med efterstudenten då?”. Han svarade frågande ”Va? Vaddå? Jag är ju funktionshindrad” och slog ut med armarna för att poängtera att han satt i rullstol. Jag tror att vi alla behöver fundera ett extra varv på vårat perspektiv och förhoppningsvis inse att vårt sätt att uttrycka oss i ord kan spela roll för de som speglar sig i det vi säger. Men även hur vi dagligen påverkar samhällets syn på vems ansvar det är att anta utmaningar och skapa förutsättningar för alla att leva det liv de vill.
Caroline Hammar
Föreläsare och Årets blivande entreprenör 2015
