Inkomststatistik - totalräknad: De nordiska ländernas hantering och väg ut ur krisen på 1990-talet

Förvärvsinkomster och bidrag i de nordiska länderna under 1990-talet. En djup recession drabbade Sverige och Finland i början av 1990-talet. Den ekonomiska utvecklingen under 90-talet i Sverige och Finland har rest frågor om hållbarheten i de nationella välfärdssystemen. 1994 hade arbetslösheten ökat till 10 respektive 17 procent. Ökningen var störst bland ungdomar. Båda länderna drabbades av minskade skatteintäkter, finansiellt stöd till bankerna, budgetunderskott, och ökade socialutgifter. Ökade hjälpbehov och försörjningsproblem konfronterades med minskade offentliga resurser. Danmark och Norge med liknande välfärdssystem bildar självklara referenspunkter. Norge expanderade sina välfärdssystem, medan Sverige och Finland tvingades till sparåtgärder. Metod Rapporten baseras på de samordnade nordiska totalräknade statistikregistren. Beräkningarna visar hur försörjningsstrukturen (förvärvsinkomster, arbetslöshetsersättning, sjukpenning, förtidspension, ålderspension, social-bidrag samt studiebidrag) förändrades i Sverige, Finland, Danmark och Norge under 90-talet. Resultat Beräkningarna visar att förvärvsinkomsterna följer sysselsättnings- och BNP-utvecklingen. Sverige och Finland hade en konjunktursvacka i början av 90-talet, men fick sedan en kraftig återhämtning och tillväxt under resten av 90-talet. Danmark och Norge låg betydligt högre än Finland under större delen av 90-talet, såväl ifråga om sysselsättning, förvärvsinkomster och BNP. Krisekonomierna (Finland och Sverige) fick ökade inkomstskillnader i början av 90-talet. Andelen låginkomsttagare ökade under krisen, men med konjunkturuppgången kom en partiell återhämtning senare under 90-talet. I Danmark och Norge minskade andelen låginkomsttagare. Norge framstår som landet med minst låginkomsttagare, Finland med flest låginkomsttagare. Ana-logt ser vi en markant ökning av andelen höginkomsttagare i krisekonomierna, särskilt i Finland. En sådan ökning saknas i de mer framgångsrika ekonomierna Norge och Danmark. En liknande trend ser vi i kostnaderna för arbetslöshetsstöd. Sverige hade un-der hela 90-talet färre som fått arbetslöshetsstöd, men de som fick stöd hade också fått högre bidrag. Det bör framför allt bero på högre ersättningsnivå. För Sveriges del ser vi en markant ökning av den långa sjukfrånvaron mot slutet av 90-talet, som slår igenom såväl i de totala utgifterna, i utgifter per mottagare och i antal mottagare. Sjukfrånvaroersättningen är mer generös i Sverige än i Finland, med längre egensjukskrivningstid (i Sverige krävs läkarintyg från dag 8, i Finland från dag 1), högre dagpenning och dessutom med obegränsad tid för sjukfrånvaroersättning (i övriga Norden maximalt ett år). Förtidspensionering var betydligt vanligare i Finland än i Sverige, Danmark och Norge. Andelen förtidspensionerade i åldern 20-64 år var under 90-talet ca 11 procent i Finland, och ca 8 procent i de andra länderna. Den finska strategin under krisen tycks således ha varit att pensionera tidigt, medan den svenska var att använda andra ersättningssystem (sjukpenning, arbetslöshetsstöd), för att arbetslösa och arbetsoförmögna skulle kvarstå till arbetsmarknadens förfogande (”arbetslinjen”). Det blev ett medvetet val att behålla sjukliga och arbetslösa inom arbetskraften hellre än att pensionera tidigt. Socialbidragen ökade i Finland och Sverige under krisåren, men minskade åter mot slutet av 90-talet. Finland hade fler mottagare men bara hälften så höga bidrag per mottagare och år som Sverige. Utgifterna var emellertid störst i Dan-mark, både totalt och per mottagare. Sverige gjorde betydligt större aktiva insatser i form av studiebidrag än Finland, Danmark och Norge (det så kallade kunskapslyftet). I Finland gjordes stora satsningar i forskning och utveckling för att stimulera sysselsättningsskapande åtgärder i näringslivet. Även här var målsättningen densamma i Sverige och Finland men vägarna skilda. I Sverige stimulerades massutveckling för att behålla och skapa nya arbeten, i Finland satsade staten på spetskompetensutveckling som skulle leda till ökat antal innovationer och nya arbetstillfällen. När vi sammanfattar samtliga transfereringar (arbetslöshetsstöd, sjukpenning, förtidspension, ålderspension, socialbidrag) ser vi att både Finland och Sverige ökade sina insatser under de egentliga krisåren i första delen av 90-talet. Fin-land satsade något mindre än Sverige, trots att den finska krisen var djupare. Däremot hade Finland flera mottagare under hela 90-talet, dvs. mindre bidrag till flera mottagare. Danmark låg under hela perioden i nivå med Sverige. Norge ökade sina utgifter markant under slutet av 90-talet, i form av högre utbetalningar till ett minskande antal mottagare. Den väsentligaste skillnaden mellan Sverige och Finland ligger i att Sverige utnyttjade en bredare arsenal av bidragsformer under 90-talet som begränsade permanent utträde från arbetsmarknaden i förtid. Sjukpenning och arbetslöshetsstöd kunde i praktiken utbetalas utan tidsbegränsning. Sverige hade vidare mera omfattande studiebidrag. Finland hade mer tidsbegränsade bidrag (12 månader), dels en mer omfattande öppen arbetslöshet och dels ett särskilt system för förtidspensionering av arbetsmarknadsskäl (”röret”), för att slussa äldre arbetskraft över till s.k. arbetslöshetspension. Båda länderna genomförde nedskärningar i transfereringssystemen under 90-talskrisen. Sveriges och Finlands väg ut ur krisen Resultaten i denna rapport visar att Finland och Sverige valde olika vägar ut ur krisen. Även om både Finland och Sverige drabbades ungefär samtidigt, så var ändå effekterna och eventuellt även framtidsbedömningarna artskilda. Den finska arbetslösheten blev betydligt högre än Sveriges (17 resp. 10 procent). Förmodligen bedömdes också krisorsakerna och framtidsutsikterna som betydligt allvarligare och varaktiga i Finland (kollapsen av östmarknaden 1991), än i Sverige. Sådana bedömningar bör givetvis ha haft betydelse för krisbekämpningen. I Finland genomfördes kraftigare åtgärder såväl på arbets-marknaden som i socialförsäkringssystemet, som också hade kortare ersätt-ningsperioder och lägre ersättningsnivåer än Sverige, men fler mottagare. De svenska nedskärningarna i transfereringssystemet var mindre och ofta tillfälliga och återtogs i konjunkturuppgången senare på 90-talet. Den väsentligt högre arbetslösheten i Finland innebar också ett tyngre ansvar för fördelningen av arbetstillfällen mellan ungdomar och äldre. I Finland ökade arbetslösheten med 14 procentenheter på tre år (1990-1993). En mera varaktig arbetslöshet på denna nivå utgör en press mot omfördelning av arbets-tillfällen via tidigare pensionering resp. arbetsdelning (generella arbetstidsförkortningar). Båda dessa metoder användes i Finland, men inte i Sverige. Finland och Sverige hade också avgörande institutionella skillnader i upp-byggnaden av socialförsäkringssystemen. Arbetslöshetskassan och sjukpenningsystemet var i Finland tidsbegränsade till ett år. Sverige hade ingen bortre parantes, och fick under 90-talet en markant ökning av långtidssjukfrånvaron (längre än ett år), medan långtidsarbetslösheten varvades med omfattande utbildningsprogram. Finlands särskilda system, det s.k. ”röret”, gav en möjlighet som saknas i Sverige. Man skulle alltså kunna säga att den dramatiska sysselsättningsminskningen i Finland i början av 90-talet korresponderade mot de institutionella möjligheterna till tidig pensionering. I Sverige underlättade möjligheterna till lång-tidsbidrag utan bortre gräns (a-kassa, sjukpenning) att överskottsarbetskraften kunde stå kvar till arbetsmarknadens förfogande. Att införa tidsbegränsade bidrag var aldrig något realistiskt alternativ i Sverige. Istället begränsades möj-ligheterna till tidig pensionering (via delpension) som ett led i sparpolitiken. Här kan man alltså se två huvudstrategier: en finsk som valde tidig pensionering för att öppna arbetsmarknaden för ungdomsgenerationen, och en svensk som istället satsade på att behålla arbetslösa och sjukliga inom arbetskraften inför den kommande konjunkturuppgången. Finland hade vidare en annorlunda ansvarsfördelning mellan arbetsgivare och välfärdsstat. Den finska rehabiliteringsersättningen betalas till viss del av arbetsgivarna, liksom förtidspensionen. I Sverige faller samtliga kostnader på transfereringssystemet och samhället. Den finska kostnadsansvarsfördelningen innebär ett starkt incitament för arbetsgivarna att vårda arbetsmiljö och arbets-kraft, och den avlastar samtidigt skattebetalarna. Vi har här diskuterat krisens djup och framtidsperspektiv, samt valen mellan olika socialpolitiska strategier. Men Sverige och Finland skiljer sig även i ett vidare historiskt perspektiv. Mellan 1985 och 1995 pensionerades den stora finska krigsgenerationen, som bland män också hade större hälsoproblem, jäm-fört med svenska män. Tidig pensionering blev även ur detta perspektiv den logiska och humana vägen ut ur krisen. Var står då de nordiska länderna efter 90-talskrisen, i jämförelse med andra länder? Både Sverige och Finland har klättrat ifråga om sysselsättning och BNP. De fyra nordiska länderna är fortfarande ledande ifråga om välfärd enligt FN:s välfärdsindex , och de har fortfarande lägre fattigdom och mindre inkomstskillnader än jämförbara industriländer. Bedömningarna av de nordiska ländernas konkurrensförmåga är extremt gynnsamma. World Economic Forum (2005) placerar Finland, Sverige, Norge och Danmark på rang 1,3, 4 och 6 i sitt ’Growth Competitive Index’. 90-talet blev alltså inte ett definitivt systemskifte utan en episod. Både Finland och Sverige har dock tappat en del av sin särställning från 80-talet. Danmark och Norge har utvecklats betydligt bättre under perioden. Definitioner och förklaringar Denna rapport har utarbetats av professor Joachim Vogel, SCB och docent Paula Liukkonen, Stockholms universitet, företagsekonomiska institutionen. Databasuppbyggnad och beräkningar har genomförts i samarbete mellan de statistiska centralbyråerna i Sverige, Finland, Danmark och Norge. Publikation En mer utförlig redovisning av denna undersökning publiceras i rapporten "Förvärvsinkomster och bidrag i de nordiska länderna under 1990-talet" Mer om ... Information om statistikens kvalitet, framställningssätt samt tabeller och diagram m.m. finns på SCB:s webbplats. Avskiljare Statistikansvarig myndighet och producent SCB, Enheten för social välfärd Box 24300 104 51 STOCKHOLM Fax 08-506 947 72 Förfrågningar Joachim Vogel Tfn 08-506 949 30, Mobil: 070-745 80 05 E-post joachim.vogel@scb.se Paula Liukkonen, Stockholms Universitet Tfn 070-774 48 40 E-post paula@paula-liukkonen.se Var god ange källa när uppgifter ur detta pressmeddelande återges.