I onsdags förra veckan (22/5) publicerade Lennart Alexandrie, publisher på AR Media, en krönika där han går till storms mot vad han uppfattar som en oförmåga hos säkerhetsbranschen att samla sig, men också indirekt mot mig och min roll i debatten.
Kettil Stenberg, Nordenchef på Stanley Security delade i veckan med sig av sina tankar kring säkerhetsteknik kontra väktare. Enligt Stenberg är det förstnämnda betydligt effektivare. Något som Joachim Källsholm menar är en felaktig förenkling av hur säkerhet fungerar.
När rubrikerna tystnat och Sveriges säkerhetspersonal fortsätter sitt dagliga arbete kan vi konstatera att några få individer, som inte hade i branschen att göra, har skapat ett sämre utgångsläge för de tiotusentals som stadigt står kvar.
Expressen publicerade den 17 mars en kartläggning av vaktbolagen där det framkommer att anställda på olika säkerhetsföretag i Sverige haft kopplingar till högerextrema och antidemokratiska organisationer.
I januari i år skedde ett omtalat ingripande av Securitas personal i Kista Galleria. Ingripandet föranledde stor uppmärksamhet i media. Både polismyndigheten och Securitas fastställde att inget fel hade begåtts av ordningsvakterna i samband med ingripandet på biblioteket, men ingripandet har väckt starka reaktioner.
I dessa dagar av intensiv mediabevakning av vad som visat sig i fall efter annat, vara svåra men korrekta ingripanden av ordningsvakter så hamnar andra angelägna frågor ofta i skymundan. När höga, men i ärlighetens namn rätt få, röster ropar efter färre vakter på gatorna, är verklighetens behov ett annat.
Jag tog en promenad på stan här om dagen och passade på att tala med ett 15-tal personer i olika åldrar och bakgrund om de upplevde en ökad oordning eller ökad oro då ordningsvakter och väktare syns mer på våra gator.