Sagan om vagnen som ingen kunde dra

Det var en gång ett litet konungarike för länge sedan. Ett konungarike där kungen inte hade någon makt. Vem av politikerna, media eller folket som hade den egentliga makten var lite oklart. Hur som helst var det politikerna som skulle ha makten och folket som skulle välja politikerna. Vart fjärde år var det dags att välja vem som skulle styra det lilla riket. I år var ett sådant år.

Eftersom det var media som bestämde vad folket fick läsa, höra och se, pratade politikerna om de saker som media rapporterade om. Detta år var det nytt, större och bättre som gällde. Det utlystes därför en tävling. Den politiker som på söndag om en månad kunde visa upp den finaste vagnen skulle få folkets röster och därmed makten.

Nu började den stora jakten på folkets gunst och röster. Politikerna förlorade inte något tillfälle att berätta om hur just deras vagn skulle se ut och media såg till att folket fick höra det som, förstås, var viktigast att höra. Viktigast att höra men kanske inte viktigast att veta. Därför gällde det för politikerna att ropa högt om rätt saker. Politikerna började bygga på sina vagnar. Media ville förstås inte sitta sysslolösa fram till den stora söndagen och pytsade ut nyheter om vagnbyggena för att hålla spänningen kring tävlingen vid liv.

En politiker bestämde sig för att bygga den största vagn som någon skådat - visst var alla vagnar som fanns idag alldeles för små. En annan skulle istället se till att på dagen då tävlingen skulle avgöras inte bara framföra största, utan även den vackraste vagnen. En tredje ville ge folket den snabbaste vagnen medan ytterligare en annan istället tänkte att bekvämligheten nog var viktigast. Alla var fullt upptagna av att fundera ut hur den vinnande vagnen skulle se ut och media applåderade de förslag som stack ut mest och helst kostade mest. Helt plötsligt fanns det inga gränser för vad vagnen skulle få kosta.

Under den tid som gick fram till den söndag då tävlingen skulle avgöras arbetades det flitigt med att iordningställa vagnarna. Aldrig hade någon skådat så mycket engagemang från någon för något. Sätten att bekosta vagnbyggena på skiljde sig åt. Det kunde vara höjda eller fler skatter, lån, avgifter eller besparingar. Även om sätten var olika verkade det inte som om något var omöjligt. Pengarna bara fanns där och begränsningarna gällde mer hur stora belopp som skulle spenderas än varifrån pengarna skulle komma.

Nu var det tävlingsdag och alla hade samlats för att se vem som skulle vinna. Politikerna skulle visa upp sina vagnar för folket på stadens huvudgata. Det var nu folket skulle rösta på den vagn som de tyckte var störst, bäst, vackrast eller bara mest påkostad. Längs den stora huvudgatan stod folk i mångdubbla led och väntade med spänning. Här och var småbråkades det lite när någon försökte tränga sig fram genom leden för att skaffa sig själv en bättre utsiktsplats. Även bland politikerna var spänningen stor. De hade nu i månads tid lagt ner all kraft och möda med arbetet på vagnarna. Om folket och politikerna var fulla av förväntan så var media översvämmade! Det var ju tack var dem som tävlingsstämningen hade byggts upp. Det var deras förtjänst att folket nu skulle få se de fantastiska vagnarna rulla fram på huvudgatan.

Vagnarna stod uppställda på stallbacken. Politikerna sprang fram och tillbaka mellan vagnarna och putsade dem in i det sista så att de skulle blänka och skina. Dagen bjöd på det bästa väder som man kunde tänka sig. Inte ett moln på himlen och en varm och skön luft hade dröjt sig kvar och påminde om sommaren som varit.

Politikerna befallde kuskarna att hämta och spänna för hästarna. Nu var det dags för avfärd! När kuskarna ledde fram hästarna till vagnarna anade nog vissa av de som samlats på stallbacken oråd. Hästarna, som knappt hade sett dagsljus den senaste månaden, stapplade ut på vingliga ben. Några av hästarna orkade inte ens resa sig upp i boxarna. De hästar som orkade ut till vagnarna hade inte kunnat dra en gasfylld ballong efter sig. Några så magra, utmärglade och trötta hästar hade aldrig skådats. Det stod nu helt klart att inga vagnar skulle rulla genom staden. Politikerna var bestörta och satt uppgivna bredvid sina vagnar. Upprörda var en bättre beskrivning på media som redan hade fullt sjå med att hitta förklaringar och syndabockar.

Då öppnades plötsligt dörren till en av stallarna. Ut kom en häst, en häst starkare och vackrare hade sällan skådats. Hästen drog en vagn som i jämförelse med de andra vagnarna, som var riktiga slott, mer liknade en koja. Den stora skillnaden var att denna vagn rullade. Rullade tack vare att det fanns något som drog den framåt. Folket i staden fick inte se några fina skrytvagnar denna dag. Det de fick se var en ganska vanlig men väl fungerande vagn. Men det som de framförallt fick se var att det krävs att någon drar vagnen. Någon som har tillräcklig kraft och styrka. Den häst som ensam drog den enda vagnen genom staden hade haft en politiker som förstod att ta hand om sin häst. Medan de andra hade lagt ned all kraft på att bygga sin framtid på att förbättra och utsmycka vagnen hade de glömt att ta hand om och utfodra sina hästar. De hade glömt att det inte går att önska sig en framtid utan att framtiden är något man måste göra sig förtjänt av.

                                                                          ---

Hittills har politiker på hela skalan från vänster till höger mest pratat om nya satsningar. Eller kanske framförallt försökt att överträffa varandra när det gäller vem som tänker göra mest och bäst. Det som helt verkar ha försvunnit i 2014 års valrörelse är tanken på eller kanske omtanken om oss företagare. Resurser och pengar till alla löften verkar tas från en oändlig skattkammare. En skattkammare som fyller på sig själv. Att det finns någon eller några som ska känna ork, engagemang och glädje i att ständigt se till att hjulen rullar verkar ha glömts bort. Det är inte enbart de stora bolagen eller riskkapitalisterna som får Sverige att rulla. Tänk på det när drömmarna om framtiden målas upp!

Anders Örtengren

Tycker du om sagor? Snart kommer en bok fylld med sagor för chefer av Frida Palmgren och Anders Örtengren.