DET PALESTINSKA VATTENKRIGET MOT ISRAEL

Sanningen bakom det palestinska vattenförtalet Haim Gvirtzman

25 Februari 2014

Haim Gvirtzman Prof. Haim Gvirtzman är professor i Hydrologi vid Institutet för Geovetenskap vid Hebreiska Universitetet och medlem i Israels Vattenmyndighets Råd (Israel Water Authority Council). Han är också rådgivare till den Israelisk – Palestinska Myndighetens Förenade Vattenkommitté (the Israel-PA Joint Water Committee).

En betydande offentlig debatt har utlösts av påståendet, ifrån EU parlamentets President Martin Schulz, att mängden vatten, tillgänglig för den genomsnittliga israelen, orättvist överträffar mängden vatten tillgänglig för den genomsnittlige palestiniern. Den viktigaste frågan, som borde diskuteras – och som inte har blivit tillräckligt analyserad – är: Vad är orsaken till problemet med den palestinska vattentillgången?

I diskussionen måste information om följande basfakta ingå:

1. Oslo avtalet tillförsäkrar palestinierna rätten att pumpa upp 70 miljoner kubik meter från Eastern Mountain Aquifer (Östra bergens grundvattenreservoar). Men denna vattenresurs har för närvarande inte aktiverats av palestinierna; vattnet rinner outnyttjat under jord till Döda havet. Enligt den israelisk – palestinska överenskommelsen, var ett 40-tal platser identifierade för borrning i denna grundvattenreservoar i Östra Hebrons bergsregion och tillstånd hade beviljats palestinierna av den Israelisk – Palestinska Myndighetens Förenade Vattenkommitté (the Israel-PA Joint Water Committee). Men under de senaste 20 åren har palestinierna borrat på bara en tredjedelav dessa platser, trots det faktum att internationella samfundet har erbjudit en finansiering av borrning på alla platser. Om palestinierna skulle borra och utveckla alla dessa brunnar, så kunde de fullständigt ha löst den befintliga vattenbristen i Hebrons bergsregion. Men palestinierna har föredragit att borra brunnar i Western Mountain Aquifer, (Västra bergens grundvattenreservoar) den bassäng, som förser staten Israel med grundvatten. Istället för att lösa problemet, har de föredragit att gräla med Israel.

2. Palestinierna bryr sig inte om att laga vattenläckage i städernas ledningar.  Upp till 33% av vattnet i palestinska städer går till spillo genom läckage. Underhållet på vattenledningarnas infrastruktur i de palestinska städerna, har totalt åsidosatts. I jämförelse, så utgör läckaget ifrån israeliska kommunala vattenledningar endast 10% av den totala vattenförbrukningen.

3. Palestinierna vägrar att bygga vattenreningsverk, trots sin skyldighet att göra det, i enlighet med Oslo avtalet. Avloppsvattenledningar ifrån palestinska städer och byar flyter direkt ut i lokala flöden och förorenar därigenom miljön och grundvattnet och orsakar spridning av sjukdomar. Trots det faktum att donatorländer är villiga att fullt ut finansiera byggnation av reningsverk, så har palestinierna lyckats undvika sina förpliktelser att bygga sådana anordningar. (Endast under de två senaste åren har israeliska påtryckningar pressat palestinierna framåt en bit i denna fråga.)

4. Palestinierna vägrar absolut att bevattna sin åkermark med renat avloppsvatten. I jämförelse, så är mer än hälften av jordbruksfälten i Israel bevattnade med renat avloppsvatten. Att bevattna palestinska jordbruksfält med återvunnet vatten istället för med friskt vatten, skulle frigöra stora mängder vatten för hemmabruk.  Detta skulle avsevärt reducera vattenbristen på många platser.

5. En del palestinska bönder bevattnar sina fält med översvämning istället för med droppbevattnings teknik. Droppbevattning, så som det används i Israel, för ner vattnet direkt till roten hos varje planta och reducerar därigenom vattenkonsumtionen med mer än 50%. Översvämning av fält orsakar enorm vattenavdunstning och leder till stort slöseri.

6. Internationella samfundet har erbjudit sig att bygga en avsaltningsanläggning för palestinierna på Gazaremsan. Palestinierna har vägrat att ta emot denna gåva. En avsaltningsanläggning skulle kunna lösa Gazaremsans vattenbrist fullständigt. Palestinierna vägrar att bygga denna anläggning, eftersom de hävdar att de har rätt att få tillgång till den friska grundvattenreservoaren i Judéen och Samarien och de är beredda att lida, tills de kan realisera denna dröm. Under tiden, lider invånarna i Gaza av svår brist på vatten.

Dessa grundläggande, obestridliga fakta är extremt viktiga, eftersom de har vidsträckta konsekvenser.

Idag konsumerar palestinierna ungefär 200 miljoner kubik meter vatten per år i Judéen och Samarien. Palestinierna skulle enkelt kunna öka denna mängd med åtminstone 50%, utan  någon extra hjälp eller tilldelning från Staten Israel.  Detta skulle kräva flera enkla åtgärder.

Om palestinierna skulle börja borra i Östra bergens grundvattenreservoar (the Eastern Mountain Aquifer) på de platser, där det redan finns tillstånd för borrning, skulle de mycket snabbt säkra ett tillskott av ytterligare 50 miljoner kubik meter vatten per år.

Om palestinierna skulle minska det urbana vatten svinnet från 33% till 20% genom att  laga de viktigaste läckagen i sina urbana vattenledningar (något som kan utföras utan någon stor ansträngning), skulle de omedelbart dra nytta av ytterligare 10 miljoner kubik meter vatten per år.

Om palestinierna skulle samla ihop och behandla sitt urbana avloppsvatten, skulle de vinna åtminstone 30 miljoner kubik meter vatten per år. Detta skulle frigöra 30 miljoner kubik meter vatten (per år) av friskt vatten, för närvarande använd i jordbruket, för hemmabruk. Detta skulle tillåta dem att både förbättra sina städers vattenförsörjning och att expandera jordbruksmark. Om palestinierna skulle börja använda droppbevattnings teknik, skulle de spara 10 miljoner kubik meter per år. Detta skulle tillåta dem att utöka sina bevattnade marker.

Även på Gaza remsan, skulle palestinierna lätt kunna fördubbla mängden tillgängligt vatten utan någon ytterligare hjälp ifrån staten Israel. Om palestinierna gick med på att bygga en avsaltningsanläggning på Gazakusten (bekostad helt och hållet av internationella samfundet) skulle de öka mängden tillgängligt vatten med 60 till 100 miljoner kubik meter vatten per år. Om de åtgärdar läckagen, behandlar och återvinner avloppsvatten och inför droppbevattning, skulle de även fördubbla sin vattentilldelning.

Olyckligtvis, den Palestinska Myndigheten skadliga politik – som framgår av de sex faktorer uppräknade ovan - är en funktion av det palestinska vattenkriget mot Israel. Det finns ingen verklig palestinsk önskan att lösa vatten problemet; de föredrar att vidmakthålla vatten problemen för att besudla staten Israel. De ser vatten, som ett verktyg för att slå på Israel.

Den krigsliknande strategin, antagen av Palestinska Myndigheten, beträffande vatten, förklarar flera ytterligare realiteter.

Illegal borrning av brunnar: Fram till 2010 har palestinierna borrat ungefär 250 icke auktoriserade brunnar i Västra och Norra Grundvattensreservoarerna (the Western and Northern Aquifers), i strid med Oslo avtalet. Sedan 2010, har antalet icke auktoriserade brunnar, som grävs, fortsatt att öka med en oroväckande hastighet. Detta har orsakat en minskning av det naturliga utsläppet av vatten i Beit Shean och Harod dalarna, vilket tvingar israeliska jordbrukare att minska sina jordbruksplanteringar. Ytterst har staten Israel varit tvungen att minska sin uppumpning vid bergs grundvattenreservoarerna från 500 miljoner kubik meter per år 1967, till omkring 400 miljoner kubik meter årligen idag.

Palestinierna stjäl också vatten genom pirattappning ifrån ledningar, som tillhör Mekorot, Israels statliga vattenföretag. Som ett resultat, har Mekorots förmåga att fördela vattnet lika mellan israeler och palestinier, blivit kompromissad. Det stulna vattnet används främst för jordbruk, inte för hemmabruk.

Hållbar utveckling:  PA stoltserar avsiktligt med principen “hållbar utveckling” – en kärnprincip i effektiv och modern ledning - på alla sätt. Myndigheter som inte lagar vattenläckor, inte samlar ihop och behandlar avloppsvatten, vägrar spara vatten som används i jordbruk och inte tar betalt för vattenanvändning, våldför sig flagrant på denna princip.

Detta för oss vidare till en annan smutsig liten hemlighet angående palestinierna: de flesta invånare på Västbanken och i Gaza, betalar inte PA  för vattnet, som de använder, varken på fälten eller i sina hem. Det finns helt enkelt inga vattenmätare på pumpbrunnarna och ingen vattenmätare vid ingången till de flesta hem, så det är omöjligt för PA att mäta hur stor mängd vatten, som varje enskild konsument är skyldig. Detta medför naturligtvis ett vida spritt vattenslöseri. Människor, som inte betalar för sin vattenförbrukning, har ingen motivation att spara.

Beroende av Israel: Palestinierna köper omkring 50 miljoner kubik meter vatten årligen från Israels vattenkompani Mekorot, men den Palestinska Myndigheten betalar inte för detta vatten direkt. Snarare, staten Israel betalar Mekorot och reducerar sedan kostnaden för vattnet ifrån de tullavgifter och skatter, som Israel driver in å den Palestinska Myndighetens vägnar i de israeliska hamnarna. Emellertid måste det noteras, att Palestinska Myndigheten betalar Mekorot endast 80% av den faktiska kostnaden, för det vatten, som den förbrukar. Förhandlingar för att höja vatten priserna har släpat sig fram i mer än 10 år och Israel har givit upp många gånger.

Eftersom vattenmarknaden administreras på ett ogenomskinligt sätt, så subventionerar den israeliska konsumenten de facto den palestinska konsumenten. Den genomsnittlige israelen betalar ungefär 10 shekel (ca 20 kr) per kubik meter vatten. Ungefär 0.2 shekel  av denna avgift går till att subventionera vattnet, som ges till palestinierna  under självkostnadspris.

Summan av den totala situationen, beskriven ovan, är att Palestinska Myndigheten använder vatten som ett vapen mot staten Israel. Den är mer intresserad av att reducera mängden vatten tillgängligt för Israel, förorena naturliga reservoarer, skada israeliska jordbrukare och smutsa ned Israels rykte runt om i världen, än att på allvar lösa vattenproblemen för det palestinska folket.  PA är inte intresserad av praktiska lösningar för att åtgärda brister; snarare försöker de vidmakthålla bristerna och att lägga skulden på staten Israel.

Olyckligtvis antyder EU-Presidenten Schulz anförande i Knesset, med dess till synes raka men grundlösa anklagelser gentemot Israel, att PA lyckas i dessa ansträngningar att omtöckna internationella observatörer och besudla Israel.

Förutom de slutsatser, som dras ovan, så är det värt att anlägga ett bredare perspektiv på vattensituationen i Mellanöstern. Palestinierna lever i skuggan av en världssupermakt i termer av vattenteknologi. Följaktligen, så åtnjuter palestinierna, relativt sett, en Edens Lustgård. Endast i Israel, på Västbanken och i Gulfstaterna existerar tillräckligt, säkert, drickbart kranvatten hos 96 procent av hushållen. Invånare i nästan alla andra länder i regionen lider av fruktansvärd vattenbrist.

I Amman, Jordaniens huvudstad, förses privata hushåll med vatten endast en gång var fjortonde dag. I Syrien, torkar åkrar i Eufratdalen ut på grund av den avledning av vatten, som turkarna genomför uppströms. Under de senaste åren(innan den Arabiska våren började) har omkring tre miljoner bönder ifrån Eufratdalen flyttat till utkanten av Damaskus, eftersom deras marker har torkat upp. I Damaskus är också vattnet, som rinner i flodbäddarna och används som dricksvatten, blandat med avloppsvatten. I Irak torkar åkrar ut, eftersom vatten uppströms, vid floderna Eufrat och Tigris, avleds av turkarna. Där har också miljoner bönder förlorat sina ägor. I Egypten går enorma mängder vatten förlorat på grund av bevattning via översvämningar.  Nilen tillhandahåller 30 gånger mer vatten än Israels årliga förbrukning och Egyptens befolkning är endast 10 gånger större än Israels. Därför skulle vi kunna förvänta oss ett vatten överskott. Likväl lider Egypten av svår hunger och törst på grund av allvarligt slöseri med vatten. I Nordafrika finns också olidlig vattenbrist.

Däremot skapar staten Israel konstgjort vatten (avsaltat havsvatten och återvunnet avloppsvatten) och beter sig sparsamt och effektivt och som ett resultat av detta, finns inte vatten brist I Israel, trots många års torka. Dessutom är staten Israel en netto exportör av vatten! Israel förser Jordanien med 55 miljoner kubik meter vatten varje år och säljer 50 miljoner kubik meter till palestinierna.

I framtiden, om och när fred uppnås och samarbete är uppriktigt önskad av palestinierna – vilket de i nuläget inte efterfrågar – kommer staten Israel att vara beredd och ha förmåga att hjälpa sina grannar att övervinna sin brist på vatten.

-Denna artikel publicerades ursprungligen av Begin-Sadat Centret för strategiska studier.