Missvisande rapportering om lågaktivt avfall och SFR

Sveriges Radio rapporterar i dag om SKB:s slutförvar för kortlivat radioaktivt avfall, SFR. Med anledning av rapporteringen vill SKB lämna följande kommentar och förtydligande kring SFR och den långsiktiga säkerheten.

I rapporteringen nämns bland annat att anläggningen kommer att ge upphov till vissa utsläpp efter förslutning. SKB vill därför förtydliga vilken typ av avfall som förvaras i anläggningen, vilka krav som ställs på den långsiktiga säkerheten och vad detta kan sättas i relation till.

Långsiktig säkerhet
Merparten av radioaktiviteten i avfallet försvinner under de första 1000 åren. För de ämnen som återstår måste vi visa att säkerheten uppfylls under tiotusentals år. Det krav som ställs (0,014 mSv/år) motsvarar cirka en hundradel av den naturliga bakgrundsstrålning som var och en av oss utsätts för under ett år. SFR uppfyller detta krav i dag, och SKB:s beräkningar för långsiktig säkerhet visar att detta kommer att uppfyllas även efter förslutning, såväl för befintlig anläggning som för den planerade utbyggnaden.

Strålning från andra källor
Den naturliga strålningen som vi dagligen får från rymden, vår egen kropp och marken (radon undantaget) ger under ett år en stråldos på 1–2 mSv (millisievert). Stråldosen varierar beroende på var man bor i landet eftersom det finns olika stora mängder naturligt förekommande radioaktiva ämnen i berggrunden. I sammanhanget kan det vara värt att notera att en vanlig tandläkarröntgen (två bilder) ger en stråldos på 0,005 mSv, en enkel flygresa till New York 0,05 mSv och en mammografiundersökning (screening) 0,2 mSv. Det kalium som finns naturligt i människokroppen är radioaktivt och ger en stråldos på 0,2 mSv.

Säker anläggning
SFR, slutförvaret för kortlivat radioaktivt avfall, är en anläggning för den större delen av avfallet från de svenska kärnkraftverken, låg- och medelaktivt driftavfall som till exempel använda skyddskläder och utbytta delar samt reningsfilter från kärnkraftverken. Anläggningen, som togs i drift 1988, är säker och fungerar väl för det avfall som slutförvaras där. Det är också värt att notera att SFR är en kärnteknisk anläggning, som har att följa det som kärntekniklagen och andra förordningar på området föreskriver, samt de tillstånd och krav som Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM, ställer. Det är också SSM som utövar tillsyn över anläggningen.

Fakta om låg- och medelaktivt avfall
Det låg- och medelaktiva avfallet, som utgör en stor majoritet av allt radioaktivt avfall, består till exempel av använda skyddskläder, utbytta delar från kärnkraftverken och filter som används för att rena reaktorvattnet i kärnkraftverken. Det lågaktiva avfallet behöver ingen strålskärmning. Det kan därför transporteras och förvaras i vanliga containrar av stålplåt. Det medelaktiva avfallet måste däremot strålskärmas och gjuts därför in i behållare av betong eller stål vid kärnkraftverken. Avfallet förvaras i kontrollerade bergrum på drygt 50 meters djup i urberget. Efter cirka 1000 år är det mesta av radioaktiviteten i avfallet borta.

Fakta om säkerhetsanalys
I en säkerhetsanalys undersöker man hur slutförvaret förändras över tiden och vad detta kan ha för betydelse för säkerheten. Den ska ge svar på vilka risker och/eller skador ett slutförvar kan orsaka och om slutförvaringssystemet är tillräckligt säkert, nu och i framtiden. SSM ställer höga krav på att våra svenska slutförvar utformas på ett sätt som är strålsäkert för människor och miljö. Risken för skadeverkningar för den grupp som bor allra närmast slutförvaret får årligen inte någon gång överstiga en på miljonen under de första 100 000 åren efter förslutning av förvaret. Den dos som denna risknivå representerar motsvarar ungefär en hundradel av den naturliga bakgrundsstrålningen, vilket motsvarar cirka 0,014 mSv/år i stråldos.