Pressmeddelande -
AlvaMarit + Lars Halapi = "Salvation"
Singer-songwriter AlvaMarit, åter i samarbete med den legendariske känslo-producenten Lars Halapi, inleder årets första höstmånad med att släppa den emotionella urladdningen ”Salvation”.
Här målas känslan av att ha tappat bort sig själv ogenerat upp i ord och melodier. Och önskan om att hitta hem. Kanske bär vi alla på en längtan att känna oss ”hemma”?
Att vara precis den man är, även om man inte ens själv alltid vet vem det är?
Om låten
”Salvation” skrev jag under en period när jag verkligen kände mig helt borttappad.
Precis som i första versens text kunde jag titta på min spegelbild och liksom uppleva att det var jag, men ändå inte känna igen mig själv.
Vad höll jag på med? Kunde jag stå för mig själv, det jag sa och det jag gjorde?
Och jag längtade enormt efter att hitta tillbaka till mig.
Tack och lov gick känslan över till slut, och även om den inte har kommit tillbaka lika starkt, upplever jag ändå ibland att jag liksom inte är på rätt plats, något känns inte som det ska.
Det blir som en påminnelse att jag behöver göra någon form av genomlysning av mitt liv, och känna efter om det stämmer.
”Salvation” är därför väldigt personlig för mig, och det är på vippen till läskigt att släppa ut den till allmän lyssning.
Samtidigt är jag himla stolt över vad Lasse (Halapi) så generöst skapat tillsammans med mig. Tack vare hans musicerande och hantverk har min borttappad-känsla liksom tagits om hand.
Och utifrån det är jag mest nyfiken på hur låten ska tas emot. Kanske känner någon igen sig?” – AlvaMarit
AlvaMarit
”Från Stockholm
Jag älskar melodier och ord och text. Hur musik känns. Hur det känns när allt stämmer.
Annars tror jag att jag är en väldigt vanlig person. Det är väl inget man ska skylta med när man försöker framställa sig själv som artist, men jag är nog det ändå. Samtidigt kanske det är lite så att man skiljer ut sig när man är en sådan som vill skriva och sjunga sina låtar? Hursomhelst är det underbart! Att skriva och sjunga. Göra det jag älskar. Att veta vad jag älskar. Och att vara med andra som älskar samma sak. Jag antar att alla behöver känna att de är bland människor som förstår dem, inifrån och ut.
Jag känner igen mig i det som Nina Simone sa om att det konstnärer ska göra, deras plikt, är att spegla sin samtid. Beskriva sin omvärld. Försöka att skapa mening i den. Jag strävar efter att översätta det jag känner och tänker till ord och ljud. Försöker att förstå mig själv. Försöker att göra min värld meningsfull. Och genom det kanske någon annan känner igen sig. Eller inte. Men i alla fall kanske upptäcker något. Känner något.
För ett par år sedan kändes det bara som om jag hade målat in mig själv i plan B. Att jag hade dragit penseldrag efter penseldrag, längre och längre bort från plan A, varje dag från det att jag slutade tro på att jag liksom ”fick” försöka nå drömmen. Att jag var tillräckligt bra för det. Och så tänkte jag att jag skulle försöka igen sen, lite senare. Skjöt upp det. Var rädd för att få nej. För på ett sätt är det liksom som att folk säger att min dröm är dum. Och i förlängningen att jag är det för att jag drömmer så.
Jag har gått ronder med mig själv. Vad är värt något? Uppenbarligen tar det tid för vissa att komma hit, men jag tänker att jag försöka med plan A nu, igen, i alla fall. För att jag älskar’t. Så jag hoppas att någon vill lyssna. Jag håller tummarna!” – AlvaMarit
