”Vi finns här för dig ändå” – en mammas berättelse om spelberoende

Mamma till Anton

Jag heter Elisabeth och är mamma till Anton som är spelare. Han har nu varit spelfri sen början på september -21. Jag har en son till, Arvid som är några år yngre än Anton.

Jag vill börja med att läsa en text som jag skrev och skickade till Anton när han låg på sjukhuset i september. Några dagar hade gått sen han kom dit.

"Älskade Anton.

Jag älskar dig av hela mitt hjärta nu och alltid. Jag kommer alltid att finnas för dig. Det vill jag att du ska veta.

Vi som finns omkring dig vill stötta dig att bli frisk från ditt spelberoende. Du är inte ensam med att må som du gör och det finns hjälp att få. Det finns massor av människor som nu lever ett spelfritt liv utan beroende. Den hjälpen hoppas jag att du tar emot.

Det kommer inte att bli lätt. Lätta, enkla lösningar är inte så livet ser ut. Mycket jobb och mycket smärta blir det för dig och oss omkring dig. Men det är inte farligt att det gör ont. Det onda går över.

All den kraft som du ägnat åt att ställa till det för dig kan du vända till att använda för att bli frisk. Du har obegränsat med kraft inom dig. Livets kraft. Den som gjorde att du ringde 112 i sista sekunden och att du fortfarande lever.

Men valet är ditt och bara ditt. Vi kan försöka påverka dig på alla sätt att välja livet men i slutändan är det du som måste välja. Välja livet varje dag, varje sekund, som vi alla gör som lever, fast vi inte tänker på det hela tiden.

Det finns ingen fasad som du måste hålla uppe. Vi har fått reda på mycket av det som är gjort och sagt den senaste tiden. Vi finns här för dig ändå och är än mer beslutsamma i att stötta dig. Oavsett vad som mer kommer fram.Jag ber dig av hela mitt hjärta och all min kärlek till dig att välja livet."

Självmordsförsöket gjorde han 9e september och dagarna efter var han starkt påverkad av de tabletter han tagit. Det gick inte att prata i telefon. Han befann sig i Sundsvall och jag och Arvid, Antons bror var i Skövde. Efter intensivvård blev han inlagd på låst psykiatriavdelning.

Inga besök var tillåtna i början så jag och Arvid valde att stanna hemma. Kontakten med Anton var via telefon. Flera gånger varje dag när han blev så pass att han kunde prata i telefon.

Även om sjukhuset var hjälpsamma att berätta hur det stod till med honom så var det min värsta mardröm att ha honom inlåst på psyk.

Jag har jobbat på operation som sköterska i över 30 år. En väldigt praktisk miljö där man löser problem snabbt och effektivt. Och som stämde väl överens med den person jag varit tidigare. Så psykvården hade jag inte mycket till övers för.

Det var också därför jag nästan i panik mailade en bekant som tipsade om Finn och Spelfriheten. Jag tog kontakt och hade ett förtroendeingivande samtal med Finn. Det kändes som jag blev lyssnad på och så tipsade han också om självhjälpsmötena.

Jag och Arvid började gå på dom innan Anton blev utskriven.

Anton fick numret till Adam och jag minns att en sten föll från mitt hjärta när han sa att han haft ett jättebra samtal med Adam som han ringde från sjukhuset.

Texten jag skickade till Anton beskriver mitt förhållningssätt till livet, då, vid tiden för självmordsförsöket och fortfarande.

Men jag har inte alltid sett det så. Jag har själv haft en livskris som eskalerade i samband med en separation. Jag insåg efter separationen att mannen jag levt med i 10 år hade en narcissistisk personlighet. Och en lång rad lögner uppdagades.

En synnerligen smärtsam insikt som gjorde att jag tappade fotfästet. Och för att hitta mig själv igen var jag tvungen att göra något.

Det här har förstås påverkat både Arvid som bott här hela tiden och Anton som bott här de senaste åren.

Jag åkte på flera kurser med yoga och personlig utveckling. Läste böcker om att vara mer närvarande i nuet. Gick på massage. Så småningom upptäckte jag andningsövningar och meditation.

Det blev en smärtsam resa in till mig själv. Att möta mitt mörker. Låta det komma, skölja över mig och upptäcka att jag överlevde. Släppa skuld och skam. Acceptera det som är. Vara här och nu. Sluta döma, både andra och framför allt mig själv. Släppa taget om det som inte är mitt. Låta andra ta ansvar för det som är deras. Ta ansvar för mig och mitt mående.

Det här är ju förstås inte en resa som är gjord över en natt. För mig finns det säkert saker som kommer att komma upp till ytan och blir synliga för resten av mitt liv. Men det blev början på en ny väg i livet där kärlek och omsorg om mig själv är det som är viktigast. Genom min inre styrka och ljus kan jag också lysa för andra, så att de också kan hitta sitt ljus.

Jag menar inte att jag bara tänker på mig själv, men jag åsidosätter inte mig själv längre. Jag försöker känna med hjärtat / magkänslan och låta bli att lyssna på det logiska resonemanget som hjärnan, tankarna och egot sysslar med. Jag blir allt bättre på att inte köra över mig själv för att tillfredsställa någon annans önskan.

Anton flyttade till Sundsvall ca ett år före kraschen. Då hade han bott hos mig några år och jag hade hand om hans ekonomi till att börja med. Sen rann det ut i sanden i takt med att jag mådde allt sämre också.

Han var deprimerad och åt medicin mot det. Han hade fått några samtal på vårdcentralen men de hjälpte inte tyckte han. Jag försökte att hitta andra former av hjälp för honom men inget föll väl ut.

Så när han sa att han skulle flytta så kändes det faktiskt skönt. Han skulle prova lyckan med sin flickvän som han haft på distans några år. Och jag kände att det får gå som det går. Det kanske blir jättebra. Det här var i augusti 2020 och min separationen var några månader innan. Jag var sliten, mådde dåligt och var trött.

Inte en enda gång förstod jag att det var ett beroende det handlade om. Men nu vet jag och jag har också uppmärksamat mitt eget medberoende både till mannen jag levde med och till Anton. Och övriga beroende beteenden som jag också har haft som mat, treo och periodvis med mycket jobb.

Det verkade bra till att börja med i Sundsvall för Anton. Efter några månader var Arvid och jag och hälsade på och allt verkade fint. Men kontakten med Anton blev allt mer sporadisk och jag hade fullt upp med min nystartade resa.

I början på 2021 hörde han av sig och sa att han skulle ta sitt körkort. Det har vi hållit på med till och från i flera år så jag blev jätteglad att han äntligen skulle göra det klart. Jag hade sagt att jag skulle betala körkortet åt honom och han undrade om jag fortfarande kunde det, och det kunde jag. Så han bokade några lektioner och jag satte över pengar till honom för det på hans konto. Vad jag förstår nu var det här början på en riktig utförsbacke för Anton. Jag visste inte heller att han slutat ta sin antidepressiva medicin på hösten när han flyttade upp. Det är inte den medicinen man ska sluta tvärt med, men det gjorde han.

Med facit i hand är jag oerhört tacksam att jag var lite rustad att hantera både mig själv och Arvid när Anton gjorde självmordsförsöket. Och att Arvid fanns hos mig. Men den dagen det hände var det som en avgrund öppnade sig, Ett svart hål och vi föll fritt, Arvid och jag. Men långt inne i mig var det stilla. Och till slut fick jag fatt på den stillheten. Den blev större när jag fick fatt på den. Kroppen andades som den lärt på alla timmars andningsövningar. Sakta, sakta kom vi tillbaka till livet.Jag hade lärt mig att det är inte farligt att det gör ont. Smärta går över.Vi var hemma från skola och jobb de första veckorna. Grät, pratade, bakade, pusslade, var tillsammans, kramades. Ringde sjukhuset, senare Anton direkt, flera gånger varje dag. Delade med släkt och vänner. Många långa samtal med Julia, Antons flickvän, som varit en tillgång på alla vis. Som trots att hon blivit förd bakom ljuset fanns där hon också.

Nu överlevde Anton. Jag är outsägligt tacksam för det. Och jag vet inte hur det hade gått för oss om han inte valt att leva. Men det hade jag inte kunnat göra något åt. Det hade varit hans val.

På samma sätt som att jag inte kunde förhindra det som hände. Jag gjorde mitt bästa efter den förmågan och kunskapen jag hade då. Det hade inte varit möjligt att göra annorlunda.

Just nu känner jag stor tacksamhet till livet. För de insikter som jag fått om mig själv. Tacksam för de människor och situationer som tagit mig dit jag är idag. För min insikt om att försöka leva här och nu. Det är ju faktiskt det enda som existerar just nu. Det som har varit blir minnen att lära av och framtiden vet vi inget om.

Vi, jag och mina barn, har verkligen kommit ut på en bredare ljusare väg att vandra tillsammans på. Där vi är ärliga och öppna mot varann. Där vi lär oss hantera beroendesjukdomen.

Jag känner tillit till livet och att det här kommer att bli fantastiskt bra. Inte lätt och enkelt, och inte utan jobb men det kommer att bli bra.

En liten glimt av hur det kan se ut. Livet...

TACK att ni lyssnade.