Miljömålet "Bara naturlig försurning" Riksdagen, 30 januari 2002

Kort referat från seminarium om Miljömålet "Bara naturlig försurning" Riksdagen, 30 januari 2002 Sportfiskarna, Naturskyddsföreningen, Miljöförbundet Jordens vänner, Fiskevattenägareförbundet och Världsnaturfonden WWF inbjöd ledamöter i riksdagens miljö- och jordbruksutskott till seminarium om miljökvalitetsmålet ”Bara naturlig försurning”. Målsättningen med seminariet var att utbyta erfarenheter av miljömålsarbetet mellan riksdagen, myndigheter, kommuner och organisationer, samt att informera om var vi står idag och vad som behövs för att nå delmålen 2010. Ett 30-tal personer deltog med god representation av riksdagsledamöter från olika partier, samt representanter från miljödepartementet, naturvårdsverket, skogsstyrelsen, m.fl. Presentationer: Christer Ågren (Internationella försurningssekretariatet) konstaterade att Europas svavelutsläpp minskat med nästan två tredjedelar mellan 1980 och 1999, medan utsläppen av kväveoxider och ammoniak minskat med mindre än en femtedel (18%) under samma tid. Genom främst 1999 års Göteborgsprotokoll (under konventionen om gränsöverskridande luftföroreningar) och EUs nya direktiv om nationella utsläppstak, väntas utsläppen fortsatt minska fram till 2010. De minskade utsläppen ger resultat i form av minskat nedfall av försurande luftföroreningar, och en betydande förbättring har redan skett. Emellertid överskrids fortfarande de kritiska belastningsgränserna över stora områden i både Sverige och Europa, och kommer fortsatt att göra så också efter 2010. Därför krävs ytterligare åtgärder, och Sverige bör aktivt medverka vid arbetet med översyn och revidering av både EUs takdirektiv och Göteborgsprotokollet. Detta arbete har påbörjats och förslag och politisk diskussion väntas 2004-2005. Just nu är utsläppen av svavel och kväveoxider från internationell sjöfart högaktuella. Med nuvarande lagstiftning väntas dessa utsläpp år 2010 bli nästan lika stora som de sammanlagda landbaserade utsläppen från EUs femton medlemsländer. Under våren ska EU-kommissionen ta fram en strategi mot dessa utsläpp, vilket erbjuder en stor möjlighet att få EU-omfattande åtgärder. Hans Hultberg (Svenska Miljöinstitutet IVL) redogjorde för de långsamma återhämtningsprocesserna i mark och vatten. Forskningen har visat att när nedfallet minskar så minskar också avrinningen av svavel och giftigt aluminium från marken till vattnet. Men samtidigt minskar även avrinningen av baskatjoner (kalcium, kalium, magnesium), vilket fördröjer sjöarnas och vattendragens återhämtning. På grund av många decenniers surt nedfall har marken byggt upp ett "försurningsminne", som i praktiken innebär att den kritiska belastningsgränsen sänkts - d.v.s. markerna tål inte lika mycket försurning.Datormodeller har visat att även med kraftigt minskat nedfall kan återhämtningen ta flera decennier. Marken påverkas inte bara av försurande nedfall, utan också av skogsbruket. Med dagens nedfallsnivåer uppskattas att skogsbruket (genom skörden) i vissa områden bidrar lika mycket till markförsurningen som nedfallet gör. Vidare gavs ett exempel på hur ovarsam körning med skogsmaskiner kraftigt ökat frigörelse och utflöde av metyl-kvicksilver från skogsmarken till omgivande vatten. Förhöjda halter av metyl-kvicksilver i fisk är fortfarande ett mycket stort problem i tusentals försurade sjöar i Sverige. Björn Risinger (Naturvårdsverket) berättade att den s.k. nationella planen för kalkning (2000-2009) ligger till grund för kalkningsverksamheten. Det innebär bl.a. att det primära syftet med kalkningen är att bevara biologisk mångfald och nyttjande - inte att klara de kvantitativa delmålen om att år 2010 ska högst 5% av antalet sjöar och högst 15% av rinnande vatten vara drabbade av försurning. Naturvårdsverket eftersträvar en anslagsmässigt jämn kalkningsnivå. Vidare strävar men efter att höja kvaliteteten i kalkningsarbetet, och för detta har ny vägledning i form av föreskrifter och allmänna råd tagits fram, och en ny handledning är på gång. Hans Wickström (Skogsstyrelsen) redogjorde för åtgärder mot markförsurning, och betonade vikten av en helhetssyn, där såväl luft, skog, mark och vatten beaktas, liksom behovet av samordnade åtgärder. Försöksverksamhet med tillförsel av kalk och aska till skogsmark har pågått sedan 1989. Skogsstyrelsen har lagt fram förslag om ett nationellt program för tillförsel av kalk och aska i områden med otillräcklig återhämtning i sjöar och vattendrag (se Skogsstyrelsens Meddelande 4-2001). Programmet skulle börja med en 3-årig förberedelsefas, som beräknas kosta 90 miljoner kronor. Denna planeras följas av en 10-årig åtgärdsfas, då mellan 200.000 och 350.000 hektar skogsmarker åtgärdas, till en beräknad kostnad av 450-750 miljoner kronor. Ett bidragande skäl till ett ökande behov av denna typ av åtgärder är det ökande uttaget av skogsbränslen (s.k. GROT), som ökar risken för försurning av och negativ näringsbalans i skogsmarken. Skogsstyrelsen ser ingen risk för akuta negativa effekter av skogsmarksförsurningen, men betonar vikten av att upprätthålla skogsmarkens långsiktiga uthållighet. Just frågan om långsiktig uthållighet tas upp i Skogsstyrelsens "Fördjupad Prövning 2003-2006". Johan Ahlström (länsstyrelsen i Västerbotten). Det viktigaste försurningsproblemet i Västerbotten är surstötar i rinnande vatten, då låga pH-värden och höga aluminiumhalter resulterar i fiskdöd. Problemen är betydligt mer påtagliga i kustnära områden än i fjällområdena. Miljömålet om högst 15% försurade rinnande vatten är svårt att tillämpa praktiskt, eftersom det inte beaktar geografisk spridning. Även om ett län som helhet kanske klarar delmålet, kan det innebära kvarvarande stora försurningsproblem i delar av länet, som kanske dessutom innehåller särskilt skyddsvärda ekosystem/arter. Fredrik Nilsson (länsstyrelsen i Västra Götaland) berättade att ländet tagit fram regionala delmål, som beträffande försurning avviker från de nationella. I det starkt försurningsdrabbade Västra Götaland är delmålet satt till högst 15% av sjöarna (istället för 5% nationellt) respektive 25% av rinnande vatten (15% nationellt). År 2000 var cirka två tredjedelar av regionens 2800 sjöar försurade. Av dessa kalkades cirka 40%, och för att klara det regional målet skulle ytterligare minst 700 sjöar behöva kalkas. Traditionell sjökalkning erbjuder ingen stabil lösning, särskilt inte för mindre sjöar och vattendrag. Därför förespråkas tillförsel av kalk/aska på skogsmarker, eftersom detta skulle ge mer långsiktig effekt och dessutom bidra till att påskynda återhämtningen. Mats Näslund (Nordmalings kommun) konstaterade att kommunen har två laxförande älvar. Totalt finns drygt 500 km rinnande vatten i kommunen. Av dessa kalkas 145 km, d.v.s. nästan en tredjedel. Resten uppfyller inte miljömålet. Några "nya" kalkningspengar tycks inte gå att uppbringa. Vad ska kommunen göra? Ingemar Alenäs (Falkenbergs kommun) Falkenbergs kommun har nu kalkat i 25 år. Kalkningen sker avrinningsområdesvis och effektivt. Kalkningen av Ätran/Högvadsån, t.ex. kostar årligen 2-3 miljoner kronor. Turistfisket efter lax i Falkenberg (2 km åsträcka) omsätter vid god laxtillgång cirka 5 miljoner kronor per år. Falkenbergs kommun har 256 sjöar större än1 ha och cirka 100 av dessa kalkas. Detta innebär att kommunen har 150 försurade okalkade sjöar. Kommunen har hos länsstyrelsen sedan 1993 ansökt om att få utöka kalkningen i Kvarnån med ett tiotal sjöar. Länsstyrelsens svar är att inga medel beviljas till nykalkningar av sjöar med låg prioritet. Är två tredjedelar av kommunens sjöar inte värda att kalka? Öresjön är en av dessa försurade, okalkade sjöar. I den sura miljön får abborren skador i form av ”glosögdhet” och kraftig ”puckelrygg”. Röntgenbilder visar att puckelryggen beror på att flera ryggkotor är deformerade vilket orsakats av försurning. Dessa fiskars lidande skulle lätt kunna avhjälpas med sjökalkning. Vissa av dessa nu sura sjöar och bäckar hade före försurning goda bestånd av flodkräfta vilka nu saknas varför de blir lågklassade och ej aktuella för kalkning. Istället borde man återställa vattenkemin med kalkning så att flodkräftan (och övrig mångfald) kan återta sina förlorade områden. Området har också genom försurningspåverkan fått höga kvicksilverhalter i fisk. En tidigare undersökning visar på höga halter - över den gamla svartlistningsgränsen (1mg/kg) och dubbla halter jämfört med WHO:s rekommendationer. Kvinnor som planerar graviditet skall inte äta av denna fisk. Rekreation vid dessa vackra men fisktomma och förgiftade sjöar minskar i värde. Problemen skulle lätt kunna avhjälpas med sjökalkning. Kalkningen är en ekologiskt, ekonomiskt och socialt effektiv miljöåtgärd När länsstyrelsen i Västra Götaland bryter ned miljömålet är målet att tre gånger fler sjöar (15%) får vara försurade år 2010, jämfört med det nationella målet. Om Falkenbergs kommun inte beviljas pengar till nykalkning kommer 12 gånger fler sjöar (60%) att vara försurade i vår kommun. Skall kommunen ange detta i sina lokala miljömål? Är det rimligt att regioner/kommuner där försurningen drabbat hårdast gäller inte miljömålet? Diskussion På föredragen följde en intensiv diskussion. Sammantaget var bedömningen att miljömålen till år 2010 inte kommer att nås utan en kraftigt ökad kalkningsverksamhet där ytvattenkalkningen kompletteras med en integrerad fastmarkskalkning. Man var också överens om vikten att länsstyrelsers och kommuners miljömål samordnades så att inte det nationella miljömålen försvårades. Kontaktperson: Håkan Carlstrand, Fiskevårdskonsulent E-post: hakan.carlstrand@sportfiskarna.se Tel: 0705-127649