Murphy's lag på praktisk examination

Phu. Nu har jag precis kommit hem, efter att ha gjort den praktiska examinationen. Just den lilla delen att faktiskt sätta katetern som den skulle sättas gick faktiskt ganska smärtfritt, men allt annat gick fel:

Morgonen började med att jag i god tid (klockan 7.46, hade tid 8.15, och en cykeltur på ungefär 15 minuter) stod i cykelgaraget och skulle fara iväg mot KTC (Kliniskt Träningscentrum) på Akademiska Sjukhuset. Väl där nere så upptäcker jag att jag tydligen tappat nyckeln till en av mina två cykellås, och efter idogt letande i jackfickor och väskor så ger jag upp och springer mot bussen. Självklart (som sagt, Murphy’s lag) så missade jag precis bussen, och fick vänta på nästa. Tillslut kommer den och klockan är nu 8.03. Det är mycket folk på bussen, och vi stannar både ofta och länge innan den datoriserade rösten till slut (klockan 8.17) annonserar “Akademiska Södra” som nästa hållplats. Jag springer av bussen, in på sjukhuset och ner i kulvertarna (där jag med nöd och näppe undgår att bli nermejad av en transportkille som kommer körande på sin lilla blå truck).

Till slut (klockan 8.23) kommer jag fram till KTC och med andan i halsen och finner att det är några som väntar, och slutligen får jag också reda på att den som hade tiden efter mig var tidig och fick gå in istället för mig eftersom jag då inte hade dykt upp. Sedermera så får jag faktiskt komma in efter ganska lång väntan. Vid det här laget är jag ganska nervös (jag har haft rätt lång tid på mig att stressa upp mig också) och tycker att det är helt orimligt att någon skulle ha överseende med minsta fel, eftersom jag redan försakat alla eventuella sympatier genom att komma försent.

Så, lagom skakis går jag in i rummet och får förklarat för mig att jag ska dra en lapp från bordet för att avgöra vilket moment jag ska testas på (subcutan eller intramuskulär injektion, venprovtagning eller kateterisering). Med skakande händer (vilket är olikt mig, för jag brukar inte bli nervös…) tar jag en lapp, och ser de tre bokstäverna titta på mig: KAD. Kateter à demeure. Jag ska alltså sätta en urinkateter.

Jag går fram till det som ska föreställa beredningsrummet och plockar ihop allt jag behöver (kateter, torkar, bedövningsgel, glidslem etc.) och lägger det på en liten vagn som jag rullar iväg mot sängen där “Kurt” ligger. För att klargöra så är alltså “Kurt” ett underliv, men för att göra det lite mer “levande” (nej, det hjälper inte speciellt mycket) så har han kompletterats med en överkropp modell hjärt- lungräddningsdocka. Däremot sitter inte överkropp och underliv ihop vilket gör det till en något märklig syn…

I enlighet med god omvårdnadsfilosofi säger går jag fram och presenterar mig och säger “Hej Kurt! Björn heter jag och är sjuksköterska här. Jag ska sätta en kateter på dig som du och din läkare har pratat om…” Och så vidare. Några svar är ju inte riktigt att räkna med, med tanke på att Kurt rent krasst är en penis med tillhörande blåsa, men även pratet finns med på examinationen så för all del.

Jag bedövar och håller på och grejar, och gör både Kurt och mig redo. Jag bryter den sterila kateterförpackningen och börjar föra in den bruna sladdriga latexslangen lugnt och försiktigt, samtidigt som jag ber Kurt andas djupt och slappna av. Dock så får vi inte använda bedövningsgel eller glidslem på de här dockorna eftersom det blir så kladdigt, och att föra in en kateter i en slang av korrugerad plast är lättare sagt än gjort kan jag säga. När jag kommit in några centimeter så tar det stopp. Jag drar tillbaka och försöker igen, vrider lite på katetern och försöker så gott jag kan, samtidigt som jag känner examinatorns (just här kändes det ungefär som att hon var en inkvisitor) blick. Till slut ger jag upp och konstaterar att det är stopp och försöker skämta lite om att Kurt kanske har förstorad prostata…

Här visar sig ju då den stora fördelen med Kurt. Det går nämligen att vända lite på honom och se exakt var i urinröret katetern ligger. Examinatorn konstaterar att den kommit långt upp i röret men inte hela vägen fram till blåsan, men att det kanske får duga ändå, och jag får låtsas att jag kuffar.

Jag “dokumenterar” vad jag gjort, och ser till min glädje att rutan “Godkänd” är kryssad vid mitt namn! Så, nu kan jag sätta kateter på alla frivilliga!

Nu gäller det bara att klara tentan på torsdag också så är jag klar med de första 15 högskolepoängen. Sedan är det ju bara 165 kvar! Hehe…

Ha det bra, och jag hoppas att någon orkade läsa allt!

Björn Eriksson
Sjuksköterskestudent och medlem på SskWebben.se