Tillbaka i 21:an på Kungshamra

I slutet av 60-talet delade de fjorton vännerna korridor. När de ses igen har femtio år passerat, men minnena av ungdomsåren är glasklara. Häng med när korridorkamraternas vandrar längst minnenas allé i Kungshamra studentområde.

Bordet är dukat och stämningen på topp i SSSB:s samlingslokal i Kungshamra. Fjorton före detta korridorkamrater har samlats för en återträff, men inte vilken återträff som helst. Det har gått femtio år sedan de var grannar i 21:ans studentkorridor!  

De omfamnar varandra, pussas på kinden och skrattar. Några presenterar sig tveksamt för varandra för att sedan låta hälsningen övergå en varm kram.

– Nämen, det är ju du, jag kände inte igen dig!

Ett helt yrkesliv har passerat sedan de träffades senast. Av de unga, hungriga studenterna kom det att bli bland annat en apotekare, en operasångerska, en pensionsförvaltare, en språkkonsult, en kurator och flera journalister och lärare. Nu är de alla pensionärer, men minns studentåren i Kungshamra med glädje.

– Tänk så det blir, man har inte setts på femtio år men plötsligt väller minnena fram, konstaterar Björn Franzon, en av initiativtagarna till återträffen.

På bordet i lokalen har han och flera andra lagt fotoalbum från tiden i Kungshamra. Ett album är uppslaget och från bleknade fotografier tittar långhåriga, unga män i utsvängda byxor och kvinnor med tuperade frisyrer och kortkorta klänningar, upp. Det är tydligt att det var en salig blandning av människor som huserade i 21:ans korridor. Den nya studiemedelsreformen från 1964 hade gjort det möjligt för alla som ville att söka studiemedel och för första gången blandades barn från arbetarfamiljer med barn till akademiker.

– Vi hade väldigt olika bakgrund, men det vi hade gemensamt var att vi alla var väldigt studiemotiverade, berättar Eva Redvall.

Plötsligt avbryter Björn Franzon sorlet med en harkling. Samtidigt som han tar han bort den förstorade bilden av sig själv som ung, som han hållit framför ansiktet, för att tydliggöra vem av de unga studenterna han en gång var, tar han till orda:

– Jag förstår att ni hör lite sämre nu än när vi sågs sist, det är därför jag talar med den här röststyrkan, säger han skämtsamt innan han påbörjar ett upprop för att se att alla kommit – och att alla känner igen varandra förstås. En efter en räcker de tidigare studenterna ordningsamt upp sina händer för att sedan bli serverad en välkomstdrink.

Det uppsluppna minglet fortsätter en bra stund. Det finns uppenbarligen massor att prata om, men när glasen är tömda traskar gänget tillsammans från samlingslokalen för att äntligen få återse gamla 21:an.

När de flesta i sällskapet flyttade in hade Kungshamraområdet bara några få år på nacken och allt var nytt och fräscht. Det hade invigts 1966 av självaste kung Gustav VI Adolf och fick namnet efter att han donerat en del av den kungliga marken för att motverka bristen på studentboenden.

– Bostadsbristen var hemsk på den här tiden. Innan jag fick rummet i Kungshamra sov jag i baksätet på en BMC 1100, säger Dan Magnusson och skrattar åt minnet.

Trots att många år gått sedan dess är mycket sig likt. De passerar flera av de grå betonghusen med färgglada fönsterkarmar. Även den välbekanta statyn Dykande måsen av Picasso som stått på samma plats sedan 1969, och pulkabacken, där de brukade åka nattetid, efter några öl och på grannbarnens lånade pulkor.

Det går inte att undgå när de gamla korridorkompisarna slutligen skönjer siffrorna 21 på fasaden framför sig. Förtjusta utrop skvallrar om att det är ett kärt återseende. Ingen, utom Karin Borg, som fortfarande bor kvar i närheten, har varit här sedan det begav sig.

– Men så smutsiga mina fönster är! utbrister Majka Elczewska skämtsamt och pekar upp mot ett mörkt rum på första våningen dit hon flyttat som nyinvandrad från Polen 1968.
– Jag minns att jag knappt vågade prata med någon till en början, men när jag väl presenterat mig fick jag massor av vänner, säger hon.

Sedan trettio år tillbaka bor hon i New York, men återträffen ville hon för allt i världen inte missa, så när den lyckligtvis sammanföll med en redan inbokad Europaresa, utökade hon den genast med även ett Sverigebesök för att få återse sina gamla vänner.

Inne i korridoren väcks mängder av minnen till liv hos dem alla.

– Titta Eva, här är ditt rum! Där brukade du sitta på sängen och spela gitarr, säger Ninni Stålne och pekar ut den första dörren på vänster sida åt Eva Redvall.

– Jag minns, du spelade "It isn’t nice" av Malvina Reynolds, inte sant? fyller Erik Gate i innan han skyndar fram till Stockholms studentbostäders husvärd Lasse Edwall som just är i färd att låsa upp ett av rummen som en vänlig student gett honom tillåtelse att visa upp. Ingen vill missa chansen. Hur kommer det att se ut?

De dryga femton kvadratmetrarna visar sig vara sig lika. Till och med möblerna från 60-talet står kvar.

– Precis så här såg det ut och när jag flyttade in. Det ingick till och med städning i de dryga 267 kronor som hyran var på, berättar Gun-Britt Borg och följer sedan de andra mot husets hjärta, köket, som trots att det snart är middagstid står helt tomt. Annat var det då. På 60-talet hade ingen tv på rummet och några datorer fanns inte. Köket blev den naturliga samlingspunkten för alla och där umgicks man dygnet runt, över både måltider, studier och festligheter.

– Vi delade morgontidning och stekte blodpudding ihop. Diskussionerna var många och åsikterna gick vitt isär, men toleransen för varandra stor, berättar Gun-Britt vidare.

Vid kylskåpet har en diskussion om möblemanget tagit vid. Någon saknar de gamla hemtrevliga furumöblerna som ersatts med golvfasta bord och bänkar och någon annan undrar skämtsamt varför de tagit ner FNL-affischerna? Men snart tar de låsförsedda skåpen över hela intresset.

– Lås? Det hade inte vi på vår tid. Det skulle aldrig hända att man tog något av sina korridorkompisar, konstaterar Björn Franzon och Torbjörn Wikland fyller i:

– Man lånade på sin höjd, men lämnade alltid tillbaka!

När rundvisningen är klar går sällskapet tillbaka till samlingslokalen där det blivit dags för middagen att avnjutas och massor av fler minnen pratas igenom.

Det är en speciell känsla att vara tillbaka där allt började och känslor av glädje, sorg och nostalgi blandas vilt.

– Jag hoppas verkligen att de som pluggar här idag kan hitta samma gemenskap som vi hade, konstaterar Gun-Britt Borg innan Björn Franzon föreslår en skål:

– För vårt gamla Kungshamra, säger han högtidligt varpå korridorkamraterna höjer sina glas och unisont svarar:

– För Kungshamra, skål!

Text: Helene Bjurberg