StagePoolaren Villmar Björkman till Cannes bioduk.

Villmar Björkman har arbetat med teater i en rad olika grupper sedan 80-talet. Hans första roll i en långfilm är i Ruben Östlunds De Ofrivilliga, en film som nu är det svenska bidraget till filmfestivalen i Cannes. Hur känns det att vara med i en film som får tävla i Cannes? – Jag såg på kulturnyheterna på tv och hörde att filmen blivit uttagen till Cannes. Jag visste redan att den var anmäld, men ändå kom det lite som en chock. Visst är det spännande som debutant på långfilmsområdet. Berätta om De ofrivilliga, vad är det för film? Vad har du för roll? – De ofrivilliga är en tragisk komedi eller den komisk tragedi. Den består av fem olika delar som har ett gemensamt tema, hur gruppen påverkar individen. Den del jag är med i handlar om en 60-årsfest där jag är värd och bland annat anordnar ett fyrverkeri som inte går riktigt som de ska. Ska han välja att få sina skador översedda eller festen? Vilka blir konsekvenserna? Hur fick du rollen? – Jag är ju medlem i StagePool. Det var genom er som Plattform produktion sökte skådespelare till filmen. Jag blev kallad till provfilmning i Göteborg, jag bor själv i Nässjö, och man gillade tydligen det man såg så jag kallades några gånger till. Inspelningen skedde i ett hyrt hus i Trollhättan under två veckor i mars 2007. Du är med i Kultureken, vad är det för något? – I april 2007 hade vi premiär för musikalen Oliver i Eksjö med cirka 130 deltagande aktörer. Det fanns många barn och ungdomar som ville fortsätta med teater/musikal och därför bildades föreningen KulturEken, som under året jobbat med två grupper Trollkarlen från Oz och Grease. Båda är i regi av mig. Vår vilja är att ha fler aktiviteter på gång, till exempel filmklubben, picknickklubben, kurser i dans och smink med mera, men vi måste först hitta en lokal. Man kan se mer om vår verksamhet på www.kultureken.se. Vad är det som driver dig som skådespelare? – Viljan att uttrycka mig, tror jag. Jag tycker mycket om det sätt som Ruben Östlund arbetar på. Han har en idé till en scen, en skiss, som vi utgick ifrån och därefter så prövade man sig fram till dess Ruben var nöjd. Det påminner lite om mitt sätt att arbeta med teater i barn- och ungdomsgrupper. Av Johan Östborg