Gästbloggen: Misuzu Cassegård

Först och främst vill jag rikta ett tack till alla människor och organisationer som varit ett stöd för mig inför min första resa till Venezuela. Allt som jag upplevde där har lämnat djupa spår inne i mitt hjärta. Jag var i Venezuela mellan den 8 och 16 februari och besökte olika ”nucleos” i Caracas och omgivande områden. Jag undrade varför människor inte använder ordet ”skola” istället för ”nucleo” som betyder ”kärna”. Men när jag väl var där förstod jag att en nucleo inte bara är en skola. Det är verkligen en kärna, på riktigt, i El Sistema.

Starkare än familjeband

Människor inom dessa nucleos förenas med band som verkar lika starka som familjeförhållanden och som kanske bygger på ännu starkare förtroende än familjer gör. En lärare berättade att när en elev frågade henne "Älskar du mig som min mamma?" så svarade hon "Jag har inga barn men jag tror att jag älskar dig djupare än om jag varit din förälder". Här finns många barn som inte kan äta tillräckligt, men de fokuserar jättemycket på sina övningar och gör det med glädje. I avsaknad av fysiska och mänskliga resurser lär ledarna ut till eleverna med all sin kärlek, passion och energi. Kärleken mellan barn och lärare möjliggör daglig intensiv träning och är ett viktigt element som stöder barns övningsmotivation och det är precis därigenom som dessa nucleos får sin betydelse – som centrum och grundceller i El Sistema.

Prestation och passion

I varje nucleo jag besökte blev jag mycket imponerad av elevernas höga prestationsförmåga och passion. Det såg inte ens ut att vara svårt för dem. Men i en workshop med Ron Davis Alvarez fick vi en fråga från en ung lärare om hur man som lärare bäst motiverar elever som lever under svåra förhållanden. Det var inte lätt för mig att säga någonting om detta. Under min vistelse hade jag redan mötts av så många förfärliga berättelser. Om ett barn i en nucleo som dog på grund av brist på medicin, om barn med skor utan skosulor, om skolbussar som saknade batteri och därför inte kunde transportera barnen. Berättelser om svält. En lärare som tidigare var rundhyllt var nu extremt mager på grund av ekonomiska problem. Jag trodde inte att jag som kommer från ett land med tillräckliga resurser var i position att kunna svara på frågan.

Att inte ge upp

Jag gav till slut ett enkelt svar: Ge inte upp och håll uppe motivationen själv, då kommer barnen att följa med. Det svaret gav jag inte bara till läraren i Venezuela utan också till mig själv.

Nu jobbar jag för Dream Orchestra i Göteborg som har ungdomar från olika länder och med olika bakgrund. Det är inte lätt för dem att leva i ett annat land, men de kommer till repetitionssalen med glada leenden och övar mycket och hjälpar varandra som om de vore en familj. Att inte ge upp har jag själv lärt mig från både Dream Orchestra och lärarna och barnen i Venezuelas nucleos. Med mitt arbete vill jag nu bidra till att barn och unga i Dream Orchestra utvecklas både musikaliskt och mänskligt. Och jag hoppas verkligen att situationen för barnen i Venezuela kommer att bli bättre så snart som möjligt.

Misuzu Cassegård, koordinator och violinist i Dream Orchestra

Bild: Nicola Rocco