INBJUDAN till galapremiär på Tensta Konsthall

INBJUDAN till galapremiär på Tensta Konsthall för boken ULTRAVÅLDSDESIGN och filmen THEY SHOULD KNOW THAT KIDS GROW UP. Onsdagen den 14 maj mellan klockan 17.00-20.00 bjuder Tensta konsthall till galapremiär för boken ULTRAVÅLDSDESIGN av Jonas Wiliamsson (Reala) och filmen THEY SHOULD KNOW THAT KIDS GROW UP av Patrick Kretschek. Konsthallen förvandlas kvällen till ära till en premiärbiograf med röd matta för att fira de personer som deltagit i ULTRAVÅLDSDESIGN. ULTRAVÅLDSDESIGN är ursprungligen namnet på det pedagogiska projekt inredningsarkitekten och formgivaren Samir Alj Fält ledde på Tensta Konsthall hösten 2005 till våren 2006. Tillsammans med ungdomar från Tensta utförde de tillsammans praktiska experiment runt temat våld och vandalism. Boken och filmen utgör varsin dokumentation av det arbetet. Sista insläpp biografen klockan 18. Filmvisningen tar ca 1 timme. Vår biografvaktmästare ber er att klä upp er och respektera angivna tider. Efteråt mingel och enklare förfriskningar. Bok och film kommer då också finnas att köpa till specialpris. Hjärtligt välkomna! OBS! Meddela senast den 8 maj att ni kommer, till Ida Ömalm på Tensta Konsthall, telefon 08 36 07 63 eller mail ida@tenstakonsthall.se. För pressbilder och intervju, kontakta Ida Ömalm. Tensta Konsthall är en stiftelse som stöds av Stockholms Stad, Kulturrådet, Stockholms Läns Landsting, Framtidens Kultur och Allmänna Arvsfonden. Tensta Konsthall, Taxingegränd 10, Box 4001, 163 04 Spånga Tel: 08-36 07 63, Fax: 08-36 25 60 www.tenstakonsthall.se Öppet ons-sön 12-17 "när jag var liten när jag var liten när jag var liten när jag var liten när jag var liten när jag var liten när jag var liten Det är något kraftfullt i våld. Starkt nog att förändra sin mottagare för alltid. En makt som alltid finns där, en möjlighet att ta till mot sin omgivning. Med ord, med redskap, själv eller i grupp. Våld kan också vara en tystnad. Det sägs att riktigt små barn kan uppleva vanmakt som hot om förintelse. De flesta vuxna vet att de trotssvårigheter kan gå därifrån. Däri ligger det livsavgörande. Därför måste vi lära vi ut orden: Du kan gå från det som inte är bra för dig. Du kan gå till det som är bra för dig. Vi behöver alla hjälp att verkligen klara av att genomföra det. Det är något som andra personer har lärt mig och hjälper mig att nå. Det finns nog förklädda budskap i vandalism som i sin yttersta ände berättar något okänt om platsen och de boende där. Vandalerna är kanske som kommunikatörer utan ett lämpligt språk. Lämpligt är ett ord som vi alltid kan förändra. I avtrycket vandalen lämnar efter sig är det svårt att läsa något. Kanske är det för att det är i slutet av en serie sammansatta händelser. Jag brukar tänka på erfarenheter som tillägg. Det går bra att lägga dit fler som gör att vi växer, för att minska betydelsen av de som krymper. Spä ut dem liksom. Erfarenheter är också lite som böcker som man behöver läsa själv för att förstå vad andra pratar om. Erfarenheter är också inte som böcker. Ingen bok har tvingat för att bli läst. Samir Alj Fälts våld är självupplevt. Han har berättat att än idag kan han få impulsen att bära kniv. Som den vore en del av klädseln. Som ett par osäkra skor. Under alla år han bar kniv visade han den aldrig för någon även om han hela tiden visste att den fanns där. På den tiden for han ibland in till Kungsträdgården för att slåss. Han for dit ensam och väl där tillsammans med andra sparkade och slog de på varandra. I det fanns faktiskt både respekt och gemenskap. De kommunicerade utan ett lämpligt språk. En gång råkade TV filmade honom där under ett bråk och lång tid efter det kunde han sitta som besatt och se på samma klipp om och om igen. Det är så konkret när vi upptäcker oss själva, att vi syns. För Samir behövs ingen kniv mer men jag tror att han använder samma våldsamma kraft nu så för länge sedan. Som en vandal som skaffat sig ett lämpligt språk. * Jag vill sammanfatta ULTRAVÅLDSDESIGN som ett arbete som hade ambitionen och den officiella utgångspunkten att lösa problematiken med vandalism i relation till det offentliga rummet. Istället blev det en historia om uppväxt, den som har varit och den som är just nu. Det blev en historia om sorg och design, om hållfasthet och terapi. Även om jag tror att det för de allra flesta var en historia om ett ungt uppfinningsrikt snickeri. Därför vill jag tacka Ismael, Niklas, Mohammed, Magdalena, Ali, Ohran, Sahall, Farouq, Amir, Mohammed A, Haidar, Yosef, Asli, Reyhen, Rachid, Mahdi, Kübra, Jannis, Wosam, Milien och Pumpuie, alla de ungdomar som deltog i ULTRAVÅLDSDESIGN och gjorde det möjligt att genomföra." /Patrick Kretschek 20080428