Transsexualitet och sovjetiska irrfärder- Anna Daučíkovás verk visas på Tensta konsthall

Hennes verk blev bland de mer omtalade under senaste Documenta i Kassel för två år sedan. Anna Daučíkovás konstnärskap glider sömlöst mellan aktivism, under-cover, glasblåsning och exil. Med ett liv som hela tiden gått motströms, har hon valt det osynliggjordas perspektiv och formulerat det som för historien tyckts omöjligt att uttala. Nu visas hennes film Om Allomorphing på Tensta konsthall.

Pressvisning i konstnärens närvaro, tisdag 14 maj kl 10 i anslutning till pressvisning för den stora utställningen Migration: Spår i en konstsamling. 

OSA till paulina@tenstakonshall.se

Man skulle kunna saga att Anna/Anča Daučíková är den första tjeckisk-slovakiska feministiska kvinnliga konstnären. Om det inte vore för att Daučíkovás verk just problematiserar de termerna. Vem kan göra anspråk på att vara först och vem kan vara verksam i en nations namn? Och kan en person som tilldelats könet kvinna sätta sig emot det här att bli kvinna? Den 16 minuter långa videon är uppdelad i tre bildplan med tre parallella berättelser. I en placerar en person långsamt olika varianter av klackskor, sandaletter, pumps, stövletter ovanpå böcker i en bokhylla, i en står en gestalt, som är konstnären, och trycker glasskivor mot sin kropp och i den tredje bläddrar samma person i en bok om plangeometrisk konst. En berättarröst vittnar om ett levnadsöde.

Daučíková föddes 1950 i forna Tjeckoslovakien och efter examen från Konstakademin i Bratislava flyttade hon till Moskva under åttiotalet under en tid när alla andra drog åt motsatt håll. Den gången var det kärleken som drog. Hon följde med en kvinna till ett land där homosexualitet helt enkelt inte existerade. I Moskva försörjde hon sig som glasblåsare och undercover lesbisk, samtidigt som hon ägnade sig åt automatiskt abstrakt måleri (som dadisterna i början av förra seklet), foto och skrivande. I hemlighet arbetade hon med Scene Book (2014), i vilken hon använde sig av statlig övervakningsteknik för att skapa ett manus för en film som aldrig förverkligades, en vetenskaplig och litterär och hysteriskt vanvördigt vittnesbörd av hennes grannars sexliv. Hon reste ofta till Ukraina och besökte vinddrivna konstnärer och intellektuella dissidenter. Men hon gjorde det aldrig av politiska skäl, bara av kärlek.

Tack vare sina glasarbeten och målningar blev Daučíková medlem i sovjetiska konstnärers fackförbund. Men precis som när det gällde hennes homosexualitet, blev hennes konceptuella verk och videos osynliga I Moskva. Hade det inte varit på det viset så hade hon kunnat bli Sovjets första lesbiska konstnär eller till och med den första sovjetiska videokonstnären som var transperson. Daučíkovás förflyttning från till Anča (numera Anna), inbegrep att byta från glasarbete och måleri till video genom att använda kameran och redigering som protesliknande organ. Hon återvände till Bratislava 1991, när – återigen – de flesta rörde sig åt motsatt håll, där hon deltog i grundandet av av den queerfeministiska tidningen Aspekt. Daučíkovás verk kan beskrivas som politisk anatomi utförd genom en rad aviga självporträtt med hjälp av dokumentära tekniker, fiktion, drag och utmana könsnormer, kyrkan och staten.

Anna Daučíková håller en konstnärspresentation den 15.5 kl 14 ledd av Maria Lind, Tensta konsthalls förra chef.