Det måste råda nolltolerans mot brott i skolan

I dag kom nyheten att antalet anmälningar till Skolinspektionen om kränkande behandling mot barn ökat med 104 procent mellan 2008 och 2011. Samtidigt har Skolinspektionens beslut om kritik blivit tre gånger fler. Även om detta sannolikt bland annat är en konsekvens av en ökad anmälningsbenägenhet visar resultaten att skolorna behöver konkret stöd för komma tillrätta med dessa problem. Lösningen är inte fler handlingsplaner med fina ord. Det måste råda nolltolerans mot våld i skolan.

I den nyutkomna boken Ta din unge och spring (Jure förlag, 2012) granskar journalisten Matilda Rangborg, i samarbete med den oberoende stiftelsen Tryggare Sverige, hur skolor hanterar när barn utsätts för olika typer av brott i skolan. Varje dag arbetar rektorer och lärare med brott i skolan. På ett många gånger beundransvärt sätt. Det är ingen enkel uppgift. Problemet är att man ofta inte ser vad man har framför ögonen och att lösningen på problemet blir därefter. Bakom det vi kallar mobbning och kränkande behandling döljer sig brott som misshandel, hot och sexuella övergrepp. Brott vi aldrig skulle acceptera på en annan arbetsplats än i skolan.

Boken Ta din unge och spring visar att skolor hanterar brott väldigt olika, och att det blir upp till varje enskild rektor att själv tolka vad som är ett brott och inte. Ofta betraktas det som hänt enbart som en konflikt mellan två barn. Men för den som utsatts är konsekvenserna precis likadan som för en vuxen som drabbats av exempelvis misshandel eller hot.

Det ökande antalet anmälningar till Skolinspektionen måste ses i det här sammanhanget:

- Så länge vuxenvärlden inte tar frågan på allvar och behandlar de utsatta barnen därefter så kommer inte skolan komma till rätta med problemet.

- Så länge vi inte pratar med alla elever om vilka handlingar som är brottsliga i vårt samhälle, och att dessa kan ge fängelse och böter längre fram i livet, så kommer vi inte få dem att förstå vidden av vad de utsätter sina kamrater för.

- Till stor del saknar i dag skolpersonal och rektorer tillräcklig kunskap kring vad som är ett brott, och hur det ska hanteras. Därför gör alla olika, och resultatet blir godtyckligt för de barn som utsätts.

- När regeringen tillsätter en utredning som 2011 kommer fram till att ingen av de metoder mot mobbning som används i svenska skolor fungerar fullt ut, och att vissa till och med gynnar fortsatt mobbning , och efter det lämnar frågan till skolorna själva att lösa. Hur ska skolorna i dag kunna veta hur de ska arbeta, när de fått reda på att alla alternativ till lösning är mer eller mindre dåliga? Vems ansvar är det?

- I boken Ta din unge och spring berättar flera kommuner att  de upplever rättsprocessen där Skolinspektionen kräver skadestånd, som rättsosäker. Föräldrar vittnar om att de barn som anmält kränks ytterligare en gång då kommunerna, i sin iver att vinna målet, inte drar sig för att berätta öppet om barnets sämre sidor, som orsak till att de utsatts. Boken visar att kommuner anlitar jurister vars arvoden ibland överstiger barnets önskade skadeståndsbelopp, med 100 000 kronor. De här rättsprocesserna blir fler och fler, med tanke på att antalet anmälningar ökar lavinartat.

Enligt Brottsförebyggande rådet, Brå, är skolan och skolgården den vanligaste platsen där niondeklassare utsätts för brott.  Det är tydliga siffror. Lösningen är inte att skriva fler planer med fina ord, eller att anordna fler temadagar om att vara snäll mot sin kompis. Lösningen kan bara finnas i skolan, där barnen vistas varje dag. Men för det behöver skolvärlden hjälp. Personalen behöver mer kunskap och tydliga redskap. Huvudmännen behöver ta sitt ansvar och strängt hålla koll på rektorernas arbete. Om barn i Sverige utsätts för brott så är det inte bara skolans ansvar, det är allas ansvar. Men vi måste ha samma mål. Nolltolerans mot brott i skolan.

Matilda Rangborg
Journalist

Magnus Lindgren
Generalsekreterare
Stiftelsen Tryggare Sverige