Stop and frisk - Polisens metoder i fokus

Minskad brottslighet, ökad trygghet och höjda fastighetsvärden. Det är några av de positiva effekter som de senaste 20 årens utveckling medfört i New York. Men det förekommer också kritik mot polisens arbetsmetoder, bland annat beträffande så kallade stop and frisk (se t.ex. inslag i SVT Aktuellt 8/12, 2014).

Under den gångna 20 åren har det varit en exceptionell minskning av brottsligheten i New York. Orsakerna handlar om förändrade polisiära arbetsmetoder där datorer började användas för att följa upp brottsstatistik och där polischefer började ställa krav på snabba och precisa ingripanden, även mot den så kallade vardagsbrottsligheten. Det handlar också om chefer med visioner och vilja att införa nya arbetssätt i gamla och trötta organisationer samt om samverkan i lokala så kallade Business Improvement District (BID) där fastighetsägare, ideella organisationer och andra aktörer började gå samman för att ta ett gemensamt ansvar för ett lokalt avgränsat område i staden.

Tillsammans har dessa åtgärder inneburit att New York i dag är en av USA:s säkraste storstäder. Personerna bakom förvandlingen; den tidigare borgmästaren Rudolph Giuliani, den ny-gamle polischefen Bill Bratton och den tidigare ställföreträdande polischefen Jack Maple, har i många sammanhang skildrats som hjältar. Sveriges förre generalkonsul i New York, Olle Wästberg, föreslog exempelvis i en debattartikel på SvD Brännpunkt (21/5-05) att Giuliani borde få Nobels fredspris. Motiveringen var att Giuliani genom sin brottspolitik räddat 10 000 människoliv genom uteblivna mord och dråp och att han även fått ned brottsligheten i övrigt.

Framgångsrik PR-kampanj
Giulianis brottsbekämpningspolitik har kritiserats och kallats för en ”framgångsrik PR-kampanj”. Enligt professor Franklin Zimring, som bland annat är författare till böckerna ”The Great American Crime Decline” och ”The city that became safe”, bidrog Giulianis politik inte i någon avgörande utsträckning till minskningen av brottsligheten.

Under Giulianis tid som borgmästare år 1994 till 2001 minskade brott som mord, våldtäkt, inbrott och biltillgrepp över hela landet med mellan 37 och 41 procent. Detta innebär, enligt Zimring, att åtminstone hälften – och så mycket som tre fjärdedelar – av nedgången i New York skulle ha skett även om inte Giuliani varit borgmästare. Men Giulianis budskap om New York som den trygga och säkra staden, med honom själv som regissören bakom framgångssagan, har gått hem.

Stop and frisks-problematiken
Den främsta kritiken handlar annars om New York-polisens förändrade arbetssätt där man i sin strävan efter att ingripa mot ”små” brott, för att på så sätt motverka stora brott, riskerar att diskriminera fattiga, hemlösa, unga, invandrare eller personer som har en tuff attityd mot samhället.

Sedan 2002, då polisen fick utökade möjligheter att stoppa människor i syfte att fråga ut dem och söka efter vapen m.m. (så kallade Stop-and-frisks), har antalet kontroller ökat med över 600 procent. Statistik från New York Civil Liberties Union (NYCLU), som är en ideell organisation som arbetar för medborgliga rättigheter, visar att under förra året gjorde New York-polisen 684 330 kontroller.

Och även om polisen hittar såväl personer som är efterlysta, som narkotika och vapen blir det problematiskt då de allra flesta som stoppades under 2011 – och under varje år sedan regeln infördes – var män (92%) och ”African American” eller ”Latino” (87%), och då det precis som tidigare år bara var en mindre del (12%) som blev föremål för vidare ingripanden.

Man skulle kunna föreställa sig att antalet kontroller avtar i takt med att brottsligheten minskar, men enligt NYCLU har så inte varit fallet. Istället har den motsatta utvecklingen skett, brottsligheten minskar men antalet kontroller ökar (http://www.nyclu.org/).

Polisens insatser i dessa sammanhang måste föregås av tydligt formulerade mål, oavsett om fokus är på New York eller Sverige. Polisen måste vara noga med vad man vill åstadkomma och följa upp hur man når målen, annars är risken stor att man diskriminerar vissa etniska minoriteter. Detta är en debatt som blir allt viktigare att föra även i vårt land.

Friserade siffror
Adrian Schoolcraft är en polis från NYPD som precis som många andra blev polis för han hade ett socialt engagemang och ville hjälpa människor. Ganska snart upptäckte han emellertid att allt inte stod rätt till inom New York-polisen. För att dokumentera missförhållanden började han i hemlighet spela in sina kollegor och chefer.

Allt avslöjades i tidningen The Village Voice som publicerade ett urval av inspelningarna på sin hemsida (http://www.villagevoice.com/2010-05-04/news/the-nypd-tapes-inside-bed-stuy-s-81st-precinct/).

Inspelningarna, som gjordes under drygt ett år mellan 1 juni 2008 och 31 oktober 2009 i 81st polisdistriktet i Brooklyn, visar bland annat att de patrullerande poliserna blir tillsagda av sina chefer att manipulera brottsstatistiken genom att inte ta upp vissa anmälningar eller genom att omdefiniera och ”nedgradera” brotten. Även om New York-polisen själva hävdar att det är ovanligt att brott omdefinieras eller registreras först då brottet verkligen är styrkt, rapporterar The Village Voice om bostadsinbrott som inte tas upp om den drabbade inte har kvitton på de stulna föremålen, om grova stölder som förvandlas till vanliga stölder genom att värdet på det stulna skrivs ned etc.

Kritik mot att polisens förändrade arbetsmetoder tillskrivs äran
Det kan också nämnas att de svenska kriminologerna Hanns von Hofer och Henrik Tham i en debattartikel på SvD Brännpunkt (7/6 -05) vänder sig mot att polisens förändrade arbetsmetoder tillskrivs äran för den minskade brottsligheten. De konstaterar: ”Om man med dessa enkla polisgrepp skulle kunna förändra brottsligheten så radikalt, varför har det då inte införts överallt?”.

Även om von Hofer och Tham är tämligen ensamma om sin uppfattning att polisens förändrade arbetsmetoder inte har varit betydelsefulla för brottsminskningen, ställer de en berättigad fråga om varför dessa förändrade arbetsmetoder inte införts överallt. Svaret är att många polismyndigheter, både i och utanför USA, har tagit efter New York-modellen med goda resultat. I Sverige däremot har erfarenheterna från New York i princip inte fått något som helst fäste, trots försök att introducera en mer lokalt förankrad polis under Björn Erikssons tid som Rikspolischef och trots försök med tydligare ledning och styrning under Stefan Strömbergs chefskap.

Efter att ha studerat kriminaliteten i New York står det helt klart att polisens förändrade arbetsmetoder har varit en starkt bidragande orsak till den positiva utvecklingen. Hur erfarenheterna, positiva såväl som negativa, från New York ska tas tillvara och eventuellt implementeras i vårt land, med de starka särintressen som finns, är däremot en helt annan diskussion. Viktiga ingredienser i detta sammanhang är dock att det måste finnas chefer – såväl politiker som tjänstemän – med visioner, mod och vilja att skapa en verklig förändring.