Skip to main content

Sverige svämmar över av trygghetsmätningar - vad är det egentligen siffrorna visar?

Blogginlägg   •   Apr 24, 2018 15:36 CEST

Vid en första anblick kan det verka som att det finns mycket kunskap om tryggheten i Sverige. Årligen genomförs en mängd olika trygghetsmätningar, trygghetskartläggningar och trygghetsvandringar på olika nivåer i landet, från myndighetsnivå till kommunal nivå till skolnivå. De senare åren har även näringslivet gett sig in i arbetet. Men vad säger egentligen dessa mätningar och hur tillförlitliga är de? Det diskuterades under en debattkväll anordnad av Stiftelsen Tryggare Sverige.

Stämningen är till en början trevande under debattkvällen där ett antal brottsförebyggare, akademiker och politiker samlats för att diskutera den komplexa trygghetsfrågan. I panelen deltar den seniora rådgivaren Kjell Elefalk, som bland annat arbetat med att ta fram polismyndighetens trygghetsmätning, docenten Peter Lindström från Malmö Universitet samt trygghetschefen Marita Bertilsson från Norrtälje kommun. Det är därmed som uppgjort för att rendera intressanta diskussioner.

Det som är gemensamt mellan samtliga paneldeltagare är att det finns en slående skepticism mot trygghetsundersökningar överlag. Elefalk redogör för uppkomsten av BRÅ:s Nationella Trygghetsundersökning (NTU) och menar att den är totalt oanvändbar för yrkesverksamma på lokal nivå. Han beskriver hur Brå identifierat detta problem vilket resulterade i en genomgripande förändring av undersökningen. Därefter lanserades NTU Lokal. Elefalk slår emellertid fast att förändringen är ogenomtänkt, i och med att den är nedbruten på lokalpolisområdesnivå istället för kommunal nivå. De som bor och verkar i Tyresö kommun får exempelvis ett resultat som är sammanslaget med Nacka och Värmdö kommun. NTU Lokal ger ingen information kring läget i enskilda kommuner.

Lindström delar denna bild och menar att NTU:n togs fram för att i första hand ge en bild av mörkertalet i Sverige, men påpekar att den diskussionen försvunnit. Eftersom svarsfrekvensen ständigt minskat kritiserar också Lindström NTU:n och menar att funktionen som den en gång fyllt nu försvunnit. Han frågar retoriskt om trygghetsundersökningar har någon betydelse överhuvudtaget eller om betydelsen bara ligger i den mediala uppståndelsen vid lanseringen av resultatet.

Vad gäller SKL:s undersökning ”Öppna Jämförelser” liknar Elefalk den med en modern femkamp där de tävlande testas i olika, vitt skilda, grenar och resultatet sedan slås ihop till ett. Han menar därigenom att resultatet är omöjligt att tolka, samt att undersökningen inte har något med en trygghetsmätning att göra. Vad gäller polisens trygghetsundersökning samt SCB:s ULF-undersökning är Elefalk mindre kritisk. Han lyfter framförallt polisens trygghetsundersökning som ett användbart mått på trygghet, vilket under många år visat sig i både det praktiska arbetet samt under uppföljning.

Bertilsson relaterar till SKL:s Öppna Jämförelser och lyfter den stora betydelsen av att avgränsa trygghetsmätningar. Hon exemplifierar genom att beskriva hur Norrtälje kommun tidigare fick ett väldigt dåligt resultat på trygghetsmätningarna, men när det undersöktes varför berodde det snarare på andra faktorer än utsatthet eller oro för brott. Hon lägger även tyngd vid att mätningarna måste vara nedbrytbara så att kommuninvånare kan få ett resultat för sitt specifika område snarare än hela kommunen.

Samtliga paneldeltagare slår fast att utsatthet för brott eller ordningsstörningar troligtvis inte korrelerar med trygghet. En deltagare i publiken utbrister då frustrerat om det överhuvudtaget är möjligt att mäta tryggheten. Lindström svarar att det går, men enbart om själva begreppet trygghet definieras. Utan en definition är det svårt att avgöra vad resultatet egentligen visar. Vid det här laget har det blivit en uppsluppen stämning i rummet, och diskussionerna fortsätter gå varma även efter att debattkvällen avslutats.  

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera