Hög tid att återupprätta förtroendet för rättsstaten

Det är hög tid att återupprätta förtroendet för rättsstaten och säkerställa att alla brott så långt som möjligt utreds, att de som drabbas får upprättelse och att det brottsförebyggande arbetet tas på allvar. Det behövs inga nya utredningar eller strategier, utan det är dags att Polisen och kommunerna går från ord till handling och levererar konkreta förbättringar, skriver Magnus Lindgren, Tryggare Sverige.

Under de senaste åren har den grova och organiserade brottsligheten fått allt starkare fäste i många kommuner. Som en konsekvens ökar brott som narkotikahandel, utpressning och människohandel. Detsamma gäller övergrepp i rättssak, olaga hot och bedrägerier. Till det kommer en allvarlig situation i flera förortsområden där kriminella gäng har fyllt det maktvakuum som uppstått då polisen inte varit tillräckligt lokalt närvarande. Som om detta inte var nog väntas inom kort kommunerna tvingas ta emot hundratals jihadister som kommer hem från kriget i Syrien.

När vi från tankesmedjan Tryggare Sverige de senaste åtta åren försökt beskriva denna situation har vi av etablissemanget ofta kallats "dysterkvistar". Ännu värre har det varit när vi försökt problematisera kring polisens tillkortakommanden och utmaningar eller då vi diskuterat betydelsen av en kriminalpolitik som bygger på forskning och beprövade erfarenheter snarare än på ideologier.

Visst kan vår bild av situationen i Sverige tyckas negativ, dyster och provocerande, särskilt då ingen egentligen vill höra dåliga nyheter. Vår tolkning till motståndet och brist på debatt är att det ännu inte blivit tillräckligt dåligt för tillräckligt många. Men fenomenet är långt ifrån unikt. Den tyske 1800-tals filosofen Arthur Schopenhauer säger att alla sanningar går igenom tre stadier. Först blir de förlöjligade. Sedan blir de våldsamt motarbetade. Slutligen blir de accepterade som alldeles självklara.

Vi vidhåller dock att läget i vissa avseenden är mycket allvarligt. När många brott skrivs av i samma stund som de anmäls och när de som drabbas av brott upplever att de inte får hjälp, stöd och skydd, ökar risken för att medborgarna tappar förtroendet för samhället i allmänhet och för rättsväsendet i synnerhet. I värsta fall kan detta medverka till att de söker sig nya vägar till upprättelse, vägar som ligger utanför myndigheters insyn och kontroll. Genom en sådan utveckling öppnas dörrarna ytterligare för den organiserade brottsligheten.

Under det senaste halvåret upplever vi emellertid att fler börjar få insikt i den allvarliga situation som råder och behovet av att finna ny medicin snarare än att använda högre doser av samma gamla vanliga medicin. För det positiva i kråksången är att det finns stora förbättringsmöjligheter som ofta inte behöver kosta särskilt mycket, vare sig personellt eller ekonomiskt. Det handlar snarare just om att arbeta på nya sätt, med nya metoder och med nya samverkansformer.

Vad kan då göras för att långsiktigt förebygga och förhindra dessa allvarliga samhällsproblem? Redan för ett år sedan presenterade vi en nationell handlingsplan med sex punkter för ett tryggare Sverige innehållande följande förslag:

1) Utgå från kunskapen om brottslighetens kostnader

Något som skulle kunna bidra till en förändring är att vi numera har en bild av brottslighetens kostnader. Enligt nationalekonomen Ingvar Nilsson kan samhällskostnaderna för ett personrån uppgå till cirka 225 000 kronor medan en misshandel kan kosta allt från 50 000 till 5-6 miljoner. Om den leder till livslång invaliditet kan summan hamna på hela 50 miljoner. Vidare kan en grupp av gängkriminella under en 20-årsperiod skapa kostnader på cirka 650 miljoner kronor. Det finns alltså enorma belopp att spara genom ett utvecklat lokalt brottsförebyggande arbete.

2) Klara ut vilken förmåga som krävs och vilken förmåga som finns

En annan förutsättning för att komma till rätta med problemen är att polisen och kommunerna vet vad som ska göras och hur detta arbete ska bedrivas. Men polisen och kommunerna måste också ha den förmåga som krävs för att lyckas med uppdraget. Polis, kommuner och andra viktiga aktörer måste därför klara ut vilken förmåga i form av resurser, utbildning, kompetens, organisation etc. som krävs och vilken förmåga som egentligen finns för fullgöra uppdraget att minska brottsligheten och öka tryggheten.

3) Bygg upp en ny kombinerad statlig och kommunal säkerhetsorganisation

När det gäller förmåga i form av resurser visar erfarenheter från andra länder att det behövs en kvalificerad och lokalt förankrad polissamordnare per 5 000 kommuninvånare för att polisen ska ha förmåga att fullgöra sitt brottsförebyggande uppdrag. Den satsningen kräver alltså sammanlagt cirka 2 000 polistjänster av landets idag cirka 20 000. Vid sidan av dessa poliser måste kommunerna ta ett mycket större ansvar för både det lokala brottsförebyggande arbetet och stödet till de som drabbas av brott. Den förmåga som en kommun måste mobilisera är enligt vår bedömning en lokal brottsförebyggare per 5 000 invånare och en lokal brottsoffersamordnare per 5 000 invånare, vilket innebär cirka 4 000 kommunala tjänstemän på nationell nivå.

En sådan kombinerad statlig och kommunal organisation om sammanlagt cirka 6 000 professionellt utbildade brottsförebyggare och brottsofferstödjare blir den resurs som kommer att kunna ta upp kampen med brottsligheten och återställa förtroendet för rättsstatens förmåga. Den årliga kostnaden om 5-6 miljarder för dessa tjänster kommer snart att betala sig när summan jämförs med vad som kommer att kunna sparas för de sammanlagda kostnaderna för brottsligheten. Dessutom skulle det spara mycket onödigt mänskligt lidande för de drabbade.

4) Inrikta det fortsatta brottsförebyggandearbetet mot den grova brottsligheten

Arbetet med att förebygga brott ska i första hand riktas mot den grova brottsligheten, som också ofta är organiserad. Hittills har kampen mot den organiserade brottsligheten handlat om traditionella polisiära insatser mot enskilda gärningspersonerna, som ska gripas och dömas. Men det räcker inte. Arbetet måste också inriktas mot att slå sönder infrastrukturen för den organiserade brottsligheten och med hjälp av administrativa åtgärder göra det svårare att begå brott (t.ex. genom ökade kontroller av begagnathandeln) och öka risken att åka fast vid brott (t.ex. genom samordnad tillsyn). Andra åtgärder handlar om att reducera vinsten med brottsligheten (t.ex. genom att utesluta företag med skatteskulder från offentlig upphandling) samt minska utrymmet för ursäkter att vara involverad i kriminalitet (t.ex. genom information till näringsidkare och allmänhet om att aldrig samarbeta med kriminella).

5) Satsa på situationell prevention

Under många år har det funnits en föreställning att det enda sättet att minska brottsligheten är att göra människor mindre motiverade att begå brott. Det är fel. Även om det självklart är viktigt att genom så kallad social prevention genomföra tidiga insatser för barn och unga samt påverka de förhållanden som har betydelse för individens brottsbenägenhet är det viktigt att också arbeta med så kallad situationell prevention. Det handlar om att med hjälp av åtgärder i situationen öka risken att åka fast, reducera vinsten och göra det svårare att utföra brotten.

Exempel på situationella åtgärder är att öka den formella och informella sociala kontrollen, t.ex. genom fler poliser i utsatta områden och åtgärder i den fysiska miljön. Andra exempel på situationella åtgärder är olika tekniska lösningar för att göra stöldbegärliga objekt mindre tillgängliga och attraktiva, t.ex. genom lås, larm, kameror och DNA-märkning.

6) Förbättra stödet till brottsdrabbade

Vid sidan av dessa åtgärder är det också viktigt med ett utvecklat stöd till brottsdrabbade. Att utsättas för brott är inte sällan en starkt känslomässig upplevelse som innebär att tilliten till omgivningen går förlorad samtidigt som kontrollen över den egna situationen försvinner. Dessutom ställs den drabbade ofrivilligt inför en komplex process och en rad obligatoriska möten med företrädare för rättsväsende, försäkringsbolag, hälso- och sjukvård etc., där man ofta lämnas helt ensam. Det är därför viktigt att den som utsatts för brott får hjälp, stöd och skydd från i första hand myndigheter, inte minst för att upprätthålla människors förtroende för rättsväsendet och ge en grund för en fortsatt human kriminalpolitik.

Det är hög tid att återupprätta förtroendet för rättsstaten och säkerställa att alla brott så långt som möjligt utreds, att de som drabbas får upprättelse och att det brottsförebyggande arbetet tas på allvar. Det behövs inga nya utredningar eller strategier, utan det är dags att Polisen och kommunerna går från ord till handling och levererar konkreta förbättringar.

Magnus Lindgren
Generalsekreterare
Tankesmedjan Tryggare Sverige