​Ingen hörsel, ingen rättssäkerhet - en undersökning som väcker många frågor

Feltolkningar, märkligt bemötande och ingen möjlighet att göra en polisanmälan. Det är bara några av anledningarna till att rättssäkerheten för döva är näst intill obefintlig enligt en ny studie.

Sveriges Dövas Riksförbund har länge vetat att döva inte har tillgång till samma rättssäkerhet som hörande. Målet är att tillsammans med Stiftelsen Tryggare Sverige göra en stor studie som ska löpa över tre år för att ta reda på hur läget faktiskt ser ut, men först krävdes en förstudie. Den är nu avklarad och resultatet presenterades i måndags på Stiftelsen Tryggare Sveriges 80:e debattkväll på Pressklubben.

– Vi ville ta reda på hur stor kunskapen är angående döva personer som brottsoffer eller gärningsmän i Sverige, säger Ann Hellströmer, Tryggare Sverige, som har varit projektledare för studien.

Inom teckenspråkstalande kretsar brukar man prata om dövkompetens, som inte bara innebär att man har förmågan om att kommunicera med döva, utan även en förståelse för kulturen.

– Det man måste förstå är att vara döv handlar inte bara om att inte kunna höra, säger Carolina Ekström, som deltagit i arbetet med förstudien och som själv är döv. Vi har ett eget språk och en egen kultur. Vi är inte som hörande även om många verkar tro det.

Använder google
Studien har bestått av tre delar. En del har varit en enkätundersökning som gått ut till aktörer inom rättsväsendet i Stockholm, Örebro, Malmö, Umeå och Kristinehamn. Andra och tredje delen har varit djupintervjuer med myndighetsföreträdare och poliser respektive döva som någon gång varit i kontakt med rättssystemet, som utförts av Ann Hellströmer och Carolina Ekström.

– I många av mina intervjuer sa personerna att de bara träffat på någon enstaka döv person i sin yrkesroll, vilket de tyckte var konstigt, berättar Ann. När jag då frågade vad de tror att det beror på blev de alla tysta. Någon sa sedan att döva är nog inte gärningspersoner, en annan tyckte att det kanske var bra att vara döv för då blir man inte utsatt för brott.

Ett vanligt sätt att ta reda på hur man kunde kommunicera med döva var att använda Google eller att försöka förmedla det man ville säga genom att skriva på en papperslapp. Något alla i studien sa var att man önskade sig mer info, mer kunskap och framför allt rutiner för hur situationen ska hanteras om det kommer in en döv person på polisstationen och till exempel vill göra en anmälan .

Feltolkning ledde till fel dom
I en av Carolinas intervjuer stötte hon på en man som blivit anklagad för att ha misshandlat sina barn. När mannen i fråga förhördes fick han ingen tolk, utan bara ett papper och penna. När polisen frågade om han hade slagit sina barn svarade den döve mannen via pappret, ”förlåt, jag skulle aldrig”. Det tog polisen som ett erkännande och personen dömdes till fängelsestraff. Egentligen betydde ”erkännandet” raka motsatsen, vilket hade framgått om någon hade förstått hur teckenspråkets grammatik skiljer sig från den talade svenskans.

– Problemet är att teckenspråkstalad svenska inte alltid går att direktöversätta, säger Carolina. Det är därför de är så viktigt med en kompetent tolk. Den döve ska lita på alla trots att de har noll kunskap om hur det är att vara döv.

Teckenspråkiga döva eller hörselskadade kan också vara mer fysiska i sitt sätt att kommunicera eller för att få uppmärksamheten från andra, vilket är ytterligare en sak som enligt Carolina kan ledatill kulturkrockar.

– Vi teckenspråkstalande är mer fysiska. Om jag vill ha mitt sällskaps uppmärksamhet kan jag dunka handen i bordet, puttas lite eller ta någon på armen. Hörande är inte vana av den typen av kontakt, säger Carolina.

Vart finns dövkompetensen?
Varför finns det då så lite dövkompetens bland myndigheterna i Sverige? Finns det inte några brottsoffer eller gärningspersoner som är döva? 

En bidragande orsak är helt klart att teckenspråket inte erkändes som språk av Riksdagen förrän så sent som 1981. Tidigare var det till och med förbjudet att använda teckenspråket i skolundervisningen. Att gå i skolan handlade för de döva om att försöka lära sig tala, kunskapen kom i andra hand. Det finns alltså många generationer som vuxit upp med en brist på de verktyg som krävs för att kunna stå upp för sig själv i vissa sammanhang. Många döva som upplevde den tiden har än idag en inneboende misstänksamhet mot hörande människor.

En annan orsak är att när någon förklaras döv blir det oftast automatiskt en hälso- och sjukvårdsfråga, där målet är att försöka åtgärda hörseln. Teckenspråket och de döva får aldrig någon plats i diskussionen om språk och kultur. Trots att det är där det hör hemma, snarare än det medicinska facket.

– Det kan inte vara som det är idag, att döva lever med den här rättsosäkerheten, säger Ann Hellströmer. En  viktig del för att kunna förändra situationen är att vi måste veta hur många fall det är vi pratar om.

Idag finns det ingen statistik som visar hur många döva som gjort en polisanmälan eller på annat sätt kommit i kontakt med rättssystemet i form av drabbad eller gärningsperson, eftersom det är förbjude att föra statistik över vilka minoritetsgrupper som blir utsatta för brott eller begår brott.

– Att få börja föra den statistiken är förmodligen i stort sett omöjligt, för det kommer inte datainspektionen tillåta, säger Ann Hellströmer. Men då får man göra på andra sätt, skicka ut enkäter med offerundersökningar eller liknande.

Det finns några uppmuntrande bitar i den här annars ganska dystra kartläggningen. Poliser och myndighetsutövare vill veta mer, kanske framför allt den lite yngre generationen som är nyfiken och sugen på kunskap.

– Det går sakta framåt, ett steg i taget, säger Ann.

Så vad hände då med pappan som blev dömd till fängelse för misshande på sina? Efter överklagan och ytterligare några missförstånd så friades han till slut på alla punkter.

Diskussionerna under debattkvällen resulterade i sex konkreta idéer för att förbättra rättssäkerheten för döva:

1. Filma förhör som teckenspråkstolkas
När det är fråga om att tolka ett påstående i rättegång kan domaren läsa upp ett exakt citat från förhöret och den svarande får förklara vad den menade. Men om det enda som finns på protokollet är ett tolkat svar finns det ingen chans att ta reda på vad som egentligen sades om påståendet är feltolkat. Därför bör alla förhör filmas så att tolkningen kan kontrolleras.

2. Använd samma tolk i hela processen
Det finns mängder med fördelar med att alltid ha samma tolk i en rättegångsprocess, tolkar känner till personen den tolkar för och historien bakom. Något man måste vara uppmärksam på är dock att tolken måste hela tiden vara beredd på att personen kan ändra sin historia, och inte tolka på inbyggd vana.

3. Inför i utbildningen
Inte ett ord säga om hur man bemöter döva eller teckenspråkstalande i polisutbildningen eller i skolorna. Lägg ner lite tid på att ge en grundläggande kunskap om teckenspråk och döva så att det finns förståelse för det språket och den kulturen bland den hörande populationen. Det är en jämställdhetsfråga.

4. Kompetenscentrum
Det är omöjligt att varenda polis och andra myndighetsanställda ska ha en djup kunskap om dövkultur och teckenspråk. Därför behövs någon form av kompetenscentrum som sitter på samlad kunskap och kan hjälpa myndigheter med att ta fram rutiner och dit den som möter en icke hörande i tjänst kan vända sig om de behöver hjälp och stöd.

5. Kryssa i en ruta
När en person som är döv lämnar in en polisanmälan eller vilket dokument som helt till en myndighet borde det finnas en ruta man kunde kryssa i om man är teckenspråkstalande/talar ett annat språk. Det skulle underlätta processen med att förbereda sig på hur det här ärendet skulle hanteras om alla i ledet visste att det handlar om en person med behov av tolk.

6. Identifiera personer med dövkompetens
Kanske finns det målsägandebiträden eller advokater med döva familjemedlemmar, som kan teckenspråk och även har förståelse för hur kulturen fungerar. Identifiera de här personerna och bygg upp en kompetenspool. Just nu finns inga särskilda jourer/grupper för jurister med dövkompetens.

Förstudiens enkätresultat i korthet:

• I enkäten fick Tryggare Sverige in 172 svar, från 68% kvinnor och 32% män.
• Av de tillfrågade i enkäten har:
• 45% i sitt yrke kommit i kontakt med döva/teckenspråkstalande 
• 31% kände till att det fanns tekniska hjälpmedel
• 7% hade tekniska hjälpmedel på sin arbetsplats
• 7% hade rutiner för hur man hanterar döva/teckenspråkstalande
• 0% av de tolkarna som tillfrågades tyckte att kontakten med rättsväsendet skedde friktionsfritt.

Studien är finansierad av Arvsfonden och finns att ladda ned i sin helhet på SDR:s hemsida.

http://www.sdr.org/

/ Julia Navrén