Sammanfattning av debattkväll: Rekrytering till kriminalitet – särskilt fokus på barn och unga med NPF och IF

Måndagen den 20 april arrangerade Stiftelsen Tryggare Sverige debattkväll nr 147 på Pressklubben i Stockholm. Temat för kvällen var rekrytering av barn och unga till kriminalitet, med särskilt fokus på barn och unga med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) och intellektuella funktionsnedsättningar (IF). Medverkade gjorde kriminologen Anna Sjöholm (Stiftelsen Tryggare Sverige) och rektorn Susanne Avander (Polhems anpassade gymnasieskola).

Den nationella bilden och särskild sårbarhet
Anna Sjöholm lyfte att barn med NPF och IF länge varit en grupp som inte uppmärksammats tillräckligt i det brottsförebyggande arbetet, men att frågan på senare tid börjat diskuteras mer, mycket på grund av den mediala uppmärksamheten kring hur gängkriminella utnyttjar denna sårbara grupp.

Barn med NPF och IF har ofta sämre fysisk och psykisk hälsa och en ökad otrygghet. Frågan är därför inte om problemet finns, utan hur omfattande och djupt rotad problematiken är. Anna pekade också på att tre av fem ungdomar på SiS har en ADHD- eller ADD-diagnos. Barn med funktionsnedsättningar har ofta svårare att styra impulser, vilket ökar sårbarheten, särskilt när stödet från olika aktörer brister. Kriminella aktörer är skickliga på att identifiera detta och erbjuder i stället status och gemenskap.

Anna lyfte även att vissa grupper ofta glöms bort, såsom flickor med NPF som upptäcks senare och riskerar dubbel utsatthet. Det samma gäller barn som är odiagnostiserade. Samtidigt finns det kunskap om den förhöjda risken, men den är splittrad och olika verksamheter samarbetar inte tillräckligt.

Avslutningsvis framhöll Anna att barn och unga med diagnoser är överrepresenterade inom institutionsvården, men trots detta inte prioriteras i det förebyggande arbetet. Siffrorna är tydliga, och det finns betydligt mer som kommuner och andra aktörer kan göra för att stötta dessa barn och unga.

Erfarenheter från skolan och utnyttjande i praktiken
Susanne Avander beskrev hur eleverna på hennes skola, där alla har IF, ofta utsätts för ett "missbruk av deras välvilja". De klarar sig inte alltid själva utan behöver stöd från andra, vilket utnyttjas av kriminella aktörer.

De vanligaste rekryteringsförsöken sker via sociala medier och kan ta olika former. En variant är romansbedrägerier, där en person tar kontakt med en elev via sociala medier och låtsas vara förälskad under en kort period för att därefter anklaga eleven för exempelvis otrohet och hota med våld. Eleven kan då pressas att utföra tjänster för att undvika konsekvenser. En annan metod är att hävda att personen är skyldig pengar, och därför måste utföra uppdrag. Susanne betonade att det går mycket snabbt och att utnyttjandet av elevgruppen är omfattande.

Hon beskrev att skolan som pedagogisk verksamhet ofta känner sig ganska hjälplös, men att ett lokalt samarbete med polis och socialtjänst har fungerat väl, men att alla anpassade skolor inte är lika lyckligt lottade. Polisen är på plats varje vecka, bygger relationer, rör sig i miljön och arbetar med utbildningar och våldsprevention. Skolan arbetar även med material från Polismuseet för att få eleverna att våga prata och öka kommunikationen.

Problematiken är inte ny, men har blivit grövre och mer omfattande. Erfarenheter från andra anpassade gymnasieskolor visar att situationen ser likadan ut oavsett var i landet man befinner sig.

Susanne lyfte att många elever har en stark vilja att tillhöra en gemenskap, men att deras utanförskap gör dem särskilt mottagliga för kontakt. Samtidigt hamnar de ofta i en situation där de både är offer och gärningspersoner, utan att förstå att de begått ett brott.

Bland de största utmaningarna nämndes kompetensbrist och avsaknaden av gemensamma arbetssätt. Skola, polis och socialtjänst gör ofta vad de kan, men det finns ingen tydlig modell för hur problemet ska hanteras. Samverkan bygger ofta på personliga relationer och vikten av att mötas och skapa förståelse betonades.

Avslutningsvis framhöll Susanne behovet av ökad inkludering. Ungdomarna behöver släppas in mer i samhället, exempelvis genom arbete, för att få tillgång till trygga sammanhang och goda förebilder. Hon lyfte också att mer kunskap, öppen dialog och exempelvis mentorskap kan vara viktiga delar i det förebyggande arbetet.