Sammanfattning av Nationella Brottsofferveckan 2026

Under Nationella Brottsofferveckan 2026 genomfördes flera seminarier med fokus på brottsutsattas behov och rättigheter samt myndigheters skyldigheter. Utöver seminarier arrangerade Region Syd en posterutställning på Malmö universitetsbibliotek och Lunds stadsbibliotek med fokus på brottsofferrörelsens utveckling.

Den övergripande bild som framkommer är att brottsofferomhändertagandet uppvisar stora brister och ser mycket olika ut i landet. Ytterst handlar det om att myndigheter som exempelvis polisen och socialtjänsten inte lever upp till lagstiftningens krav. I praktiken vilar ett stort ansvar på ideella organisationer som, ofta utan egentliga förutsättningar, är de som står för stödet. I retoriken heter det att de ideella organisationerna ska ses som ett komplement till det ansvar och arbete som myndigheterna har ansvar för, men ofta är de ensamma om att tillhandahålla hjälp och stöd.

Det är kommunerna som har ansvaret för att tillhandahålla hjälp och stöd åt brottsutsatta, medan polisen ansvarar för att ge information och skydd. Brottsofferområdet, såväl inom kommunerna som inom polisen, präglas dock av en kultur där frågorna inte prioriteras samt av bristande ledning och styrning. Det står tydligt att ”brottsofferfrågorna” har låg status, där myndigheterna inte tar sitt ansvar. Ett exempel på detta är hur snabbt kommunerna, på endast två och ett halvt år, sedan den nya lagstiftningen om kommunernas brottsförebyggande arbete kom, har börjat att professionalisera det brottsförebyggande arbetet. Däremot är brottsofferstödet, ett ansvar kommunerna haft i över 25 år, fortfarande styvmoderligt behandlat. Motsvarande situation råder inom polisen, där skyldigheten att tillhandahålla information och skydd har funnits i över 30 år.

Röster under veckan menar att orsaken är att brottsofferfrågorna inte är uppe i offentligheten på samma sätt som de spektakulära brotten och gärningspersonerna. Trots regeringens retorik om ett paradigmskifte där brottsoffren ska sättas i centrum är kriminalitetens offer åter den glömda gruppen i samhällsdebatten. En skillnad jämfört med de tolv tidigare genomförda nationella brottsofferveckorna är dock att det numera förefaller råda en samsyn bland såväl politiker som forskare och praktiker att det finns stora brister i brottsofferstödet.

I sammanhanget ska noteras att den viktimologiska forskningen visar att en liten grupp av individer drabbas av en oproportionerlig stor andel av alla brott, så kallad upprepad utsatthet för brott eller repeat victimization. Genom att allokera resurser till dem som drabbats en gång finns alltså möjligheter att säkerställa att dels de drabbade får hjälp, stöd och skydd, dels att en stor del av brottsligheten kan förhindras. Att stödja kriminalitetens offer är således en viktig brottsförebyggande åtgärd.

Vidare redovisade representanter från Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten och Domstolsverket resultatet från ett aktuellt regeringsuppdrag beträffande myndigheternas arbete med brottsoffer. I sin rapport beskriver myndigheterna på ett ärligt vis de problem som förekommer i brottsofferomhändertagandet. Tyvärr sakas både en orsaksanalys om varför problemen fortsätter år efter år, och konkreta förslag till åtgärder annat än den vanliga retoriken om lite mer utbildning och ökad samverkan. Exempelvis innehåller redovisningen inga ”hårda fakta” om vilken förmåga i form av exempelvis resurser, ledarskap, organisation eller system och processer som skulle behövas för att åtgärda problemen. De uppräknade svårigheterna, inte minst hur polisen ska kunna klara av det livsviktiga skyddet av det ökande antalet hotade brottsoffer (jmf. Riksrevisionens rapport från 2024) blev därför hängande i luften i avvaktan på fortsatt utredande.

Den efterföljande politikdebatten präglades av konsensus där politikerna höll med om att det finns stora brister i myndigheternas brottsofferarbete. Detta trots att det är mer än 25 år sedan den nuvarande modellen sjösattes där kommunerna fick ett eget stort ansvar för brottsoffren, och där polisen i över 30 år haft en omfattande informations- och underrättelseskyldighet.

Avslutningsvis framkom att den nya socialtjänstlagen sannolikt inte kommer medföra några förändringar i kommunernas ansvar för stöd till brottsutsatta. Kommunerna var även enligt den tidigare socialtjänstlagen skyldiga att erbjuda sådant stöd. I den nya lagen har formuleringarna skärpts, vilket kan bidra till ökad tydlighet för kommunerna, men i juridisk mening är ansvaret att tillhandahålla stöd till brottsutsatta oförändrat.

Utöver seminarier arrangerade Region Syd en posterutställning på Malmö universitetsbibliotek och Lunds stadsbibliotek med fokus på brottsofferrörelsens utveckling. Utställningen tar vid från 70-talet, när begreppet brottsoffer börjar etableras och avslutas i en framtidsvision för 2040, där vi ser ett sammanhållet stöd, oavsett var i landet man bor. Stödet är långsiktigt, flexibelt och anpassat efter individens livssituation.

Efter Nationella Brottsofferveckan 2026 hänger en fråga i luften; hur kan politikerna acceptera att staten och dess myndigheter fortfarande inte tar hand om de som drabbas av brott. Utifrån det som framkommit under veckan kommer Stiftelsen att fortsätta arbeta hårt för att få till en förändring i praktiken.