Ta din unge och spring - granskning om brott i skolan

Skolan är en av de vanligaste brottsplatserna för barn och ungdomar, ändå benämner vi inte alltid de brott som inträffar i skolans värld för misshandel, sexuella trakasserier, olaga hot etc. Det benämns istället ”mobbning”.

I dag på internationella brottsofferdagen presenterar den oberoende stiftelsen Tryggare Sverige en granskning av skolornas agerande när barn utsatts för brott. Granskningen, ”Ta din unge och spring. Om barn som utsätts för brott i skolan” bygger på intervjuer med stort antal rektorer, poliser, socialarbetare, föräldrar, lärare makthavare och drabbade.

Den bild som framkommer är att det finns ett stort mått av godtycke hur brott hanteras av skolorna, och vilken hjälp de drabbade får. Vissa skolor polisanmäler alltid brott, medan andra väljer att inte göra något. I värsta fall kanske man istället låter så kallade kamratstödjare stötta de drabbade.

Ändå saknas inte verktygen, lagstiftningen eller skyddsnäten. Det finns likabehandlingsplaner, antimobbningsteam, utbildningar och en särskild Barnombudsman respektive ett Barn- och elevombud. Men vad betyder allt detta när barn som utsätts för brott i skolan ändå inte kan vara säkra på att få den hjälp de har behov av och rätt till? När förlegade attityder om vad som är normalt umgänge mellan barn får fortsätta råda. När vuxna inte agerar trots att de måste se att barn far illa. När socialtjänsten inte får kännedom om att elever drabbats av brott. När skolor mörkar vad som händer för att de konkurrerar med varandra.

När barn utsätter andra barn för våld, hot och trakasserier utgår ofta vuxenvärlden från att det handlar om en konflikt där båda parter har en del i det som hänt. Vuxna vill att konflikten snabbt ska lösas, och att de inblandade ska bli sams. När det inte blir så står vi inför den komplexa verkligheten. Den som ställer krav på skolan och kommunen att de ska agera snabbt och kraftfullt. Men när facit saknas blir det svårt, ska det visa sig. Att polisanmäla en fjortonåring kanske inte alltid är det bästa? Plötsligt är det upp till den enskilda rektorn eller läraren att avgöra vad som är ett brott, och hur det ska hanteras. Och då tänker man olika, lösningarna blir efter bästa förmåga. Godtyckliga.

Kommunen ytterst ansvarig
Kommunen är ytterst ansvarig, men alltid på armlängds avstånd när något händer. I de fall där man i efterhand ska ta ställning, är det under hot om skadestånd.

Vår granskning visar också att barn som anmält sina skolor till Barn- och elevombudet (BEO) efter att de utsatts för kränkande behandling i skolan, riskerar att fara illa under rättsprocessen. Flera kommuner uppger exempelvis att om de har information som missgynnar barnet som anmält, till exempel nedlåtande omdömen om hur barnet är som person, så använder man sig av detta för att vinna processen. Kommunerna lägger också stora summor på juristarvoden för att försvara sig. Ibland överstiger juristnotan det skadeståndskrav som barnet begärt. Det kan handla om hundratusentals kronor.

Vidare berättar kommunföreträdare öppet om att de tar hjälp av varandra för att få råd och stöd i hur de bäst ska försvara sig mot Barn- och elevombudet; de upplever att det är som att befinna sig i en ”kafkavärld” där allt kan vändas emot dem. Detta gör att barnperspektivet hamnar i skymundan.

Skolans roll som mönsterbildare för hot och våld måste brytas
Det finns sedan gammalt en tolerans inom den svenska skolan mot våldsbrott; den kallas mobbning. Elever och lärare blir tidigt ”immuna” mot dessa brott och upp­fattar det som naturligt att vissa får vara ”gärningsmän” och andra utses till ”(brotts)offer”. Tidigt kommer därför dessa roller att interna­liseras hos eleverna och de får en bild med sig ut i samhället som säger att det måste fungera på det sättet. Den bilden kommer sedan att prägla upp­fattningen av förhållandet ”gärningsman”/”offer”; att detta är ett natur­ligt tillstånd som för alltid är givet och som inte går att göra så mycket åt. 

Den bilden måste ändras. Mobbning är ett övergrepp, inte en kon­flikt. Enligt den norske forskaren Dan Olweus är den största gruppen som blir mobbade de ängsliga och försiktiga eleverna, de som är känsliga och har svårt att hävda sig. De kanske gråter när de blir angripna och ut­vecklar så småningom en låg självkänsla och upplever sig som oat­trak­tiva och misslyckade.

Redan från förskolan måste det därför tydliggöras att skolan är en brottsfri zon med nolltolerans för övergrepp, hotelser och elakheter. Det måste framgå att den starke inte får bestämma utan att alla elever, lärare och annan personal är lika mycket värda och därför ska respek­teras. Skolan måste på ett helt nytt sätt ta dessa problem på allvar. Det krävs nya personalkategorier i skolan som kan jobba med att leda och motivera eleverna in på den rätta vägen, utan våld och hot. Det kanske till och med är så att budskapet om vikten av matematik, fysik och kemi måste vika något för att istället ge personal och elever tid och möjlig­heter att på allvar diskutera och praktisera vad demokrati, mänskliga rättigheter, kamratskap, ledarskap, konflikthantering och krishantering egentligen innebär i verkligheten. Dessa frågor bör i första hand disku­teras utifrån den enskilde elevens eller lärarens situation på den aktuella skolan.

Boken "Ta din unge och spring: Om barn som utsätts för brott i skolan" är skriven av journalisten och författaren Matilda Rangborg och ges ut på Jure förlag (www.jure.se). 

Magnus Lindgren
Generalsekreterare
Stiftelsen Tryggare Sverige