Terrorns offer och bristen på stöd från samhället

”De enda jag har pratat med är två präster, den ena begravde min dotter och en annan har jag haft kontakt med senare. De säger samma sak. Om man har tre barn och förlorar ett kommer man tillbaka efter fyra till åtta år. Men jag förlorade mitt enda barn, då säger de att det kommer att bli värre och värre om jag inte hittar något att fylla livet med.”. Det berättar Ebbas pappa Stefan under Stiftelsen Tryggare Sveriges debattkväll om rättigheter för terroroffer.

Den 4 februari anordnar Stiftelsen Tryggare Sverige en debattkväll där kvällens talare är Stefan, pappa till 11-åriga Ebba som dödades i terrorattentatet på Drottninggatan i Stockholm. Under kvällen berättar Stefan öppet om erfarenheter och tankar han fått efter attacken den 7 april 2017.

Stefan inleder kvällens samtal med att tydliggöra att han är anhörig till ett terroroffer, inte ett brottsoffer. Han menar att skillnaden däremellan är väsentlig, vilket inte lyser igenom vad gäller de ersättningsnivåer och det stöd som ges till anhöriga i Sverige.

Det som hände på Drottninggatan var en hämnd mot den svenska staten som jag har fått betala priset för, säger Stefan.

Vid en jämförelse med den svenska som dödades i terrorattacken i Paris konstaterar Stefan att de anhöriga erhöll 500 000 euro i ersättning. De har även blivit inbjudna till Frankrike för att träffa presidenten flera gånger. Stefan själv har inte ens lyckats få en lunch med statsminister Stefan Löfven. Eftersom Sverige inte varit utsatt för terrorattacker på samma sätt som Frankrike, har han en viss förståelse för att Sverige inte hade en terrorfond eller etablerade rutiner innan attacken. Han menar emellertid att det med lätthet hade kunnat instiftats efteråt.

Jag har fått 60 000 kronor i skadestånd och ett maskinskrivet brev från Löfven, säger Stefan.

När rättegången mot Akilov kommer på tal säger Stefan att han är helt ointresserad av den och Akilovs erkännande. Vad Stefan önskar är istället en undersökning som kan visa hur detta överhuvudtaget kunnat ske. Det är också detta som han har velat starta en debatt om genom sina mediala framträdanden efter attacken. Stefan menar att det är diskussioner kring Akilovs misslyckade utvisning som måste föras upp på agendan.

Stefan berättar följaktligen att den kritik han framfört mot de nuvarande rutinerna och processerna för verkställandet av utvisningsbeslut har redigerats bort i samtliga av de mediala framträdanden han har gjort. Han menar att det funnits en rädsla för att debatten kring Sveriges migrations- och integrationspolitik ska få grogrund. Samtidigt lyfter Stefan att det är innehållet i det brev som skickades från Migrationsverket till Akilov som påverkat Ebbas framtid.

Ärendet har skötts så dåligt av Migrationsverket. De har inte kontaktat Akilov en enda gång under tiden från delgivet beslut till verkställande, dessutom stod det fel namn och land i en del av kommunikationen, berättar Stefan.

Någon haverikommission har emellertid inte inrättats. Stefan efterfrågar därför en opartisk kommission vars uppdrag är att reda ut hur terrorattacken kunde inträffa och vem eller vilka som bär ansvaret. Där upplever han att står ensam i kampen om att få till en sådan, och inte ens oppositionen har lyft frågan.

Stefan fortsätter att beskriva hur den ensamhet som han har känt sedan Ebbas död också har varit påtaglig i sorgen. Det har funnits en avsaknad av hjälp och stöd, samt samtal från myndigheter. Stefan, och flera andra i publiken, framhåller att anhöriga bör få bättre stöd i form av vård och omsorg genom till exempel särskilda anhöriggrupper och rätt till psykolog. Jämförelsen går återigen till Frankrike där anhöriga till terroroffer även har rätt till en obegränsad tillgång till psykolog.

Sakteligen utmynnar berättelsen i en målande bild av Ebbas grav, den plats som Stefan tillbringar all möjlig tid vid. Han lyfter att besökare är välkomna, och att han uppskattar när andra lägger blommor eller gosedjur vid graven. När debattkvällen når sitt slut dröjer många kvar, kanske för att smälta det som sagts men också för att diskutera möjligheter i framtiden. Vem kan hjälpa Stefan driva frågan om att inrätta en haverikommission? Och vilka rutiner och system bör finnas på plats i samband med beslut och verkställande av utvisningar? Förhoppningsvis kommer svaren på de frågorna snart att utkristalliseras.