Inrätta en ny brottsutredningsmyndighet

Under det senaste året har Regeringen varit öppet missnöjd med vad polisverksamheten levererar. Det har sin grund i att polisen redovisar dåliga resultat trots stora förstärkningar. Kritiken delas av Polisförbundet som i en aktuell debattartikel konstaterar att ”polisverksamheten saknar ledning och styrning”.

Men lösningen på de problem som svensk polis står inför handlar inte om att inrätta en nationell polis som styrs från Polhemsgatan 30 i Stockholm. Ett sätt att förbättra resultaten är istället att inrätta en ny brottsutredningsmyndighet, säger Karl-Åke Pettersson, f.d. polischef och ordförande för den obereoende stiftelsen Tryggare Sverige.

Minskad brottsuppklaring
Trots stora resurstillskott verkar högarna av icke påbörjade utredningar att öka samtidigt som brottsuppklaringen minskar, en ekvation som aldrig gått ihop och som nu verkar ha förvärrats, antagligen för att brotten blir grövre och mer svårutredda. Situationen blir inte enklare av att rikspolischefen själv medger att kåren är både ung och oerfaren och samtidigt "inte så intresserad" av att jobba med utredningsverksamheten.

Sedan förstatligandet av polisen har det varit en ständig kamp för polischeferna att försöka balansera de två icke kommunicerande ”poliskärlen”, ordning och krim (O och K). Numera har beteckningarna ändrats men andemeningen är densamma; två mycket skilda verksamheter. Problematiken förvärras också av det samtidigt pågått en ständig kamp inom polisens brottsutredningsverksamhet, mellan poliser och civilanställda. På många ställen har verksamheten infekterats svårt av dessa revirstrider; poliser värnar om sina tjänster och civilanställda, både akademiker och icke-akademiker, menar att är väl så skickade att utreda brott som poliser. Strider som dessa förvärras av att de sker inom ramen för ett statligt monopol; åklagarna kan ju inte gå till ”grannfabriken” och processa sina utredningar.

Många polischefer och polisiära mellanchefer vet att civilanställda många gånger är väl så skickade som poliser att utreda mängdbrott men på grund av ”polismonopolet” så kommer organisationen aldrig vidare med att själv försöka lösa ut en fråga som denna. Den politiska nivån har aldrig tagit i denna problematik. Istället har man förvärrat den genom att efterhand alltmer generöst tillåta att brottsanmälningar inte utreds, av en mängd olika skäl, inklusive ekonomiska. Detta har medfört att en allt större del av själva brottsbeivrandet har hamnat utanför våra domstolar; att med de små stegens tyranni flytta bort allt mer från domstolarnas ansvarsområde blir förstås farligare allt efterhand – frågan är därför om den gränsen redan är nådd?

Delat förundersökningsledarskap är inget ledarskap
Ytterligare en infekterad strid har förts sedan förstatligandet inom detta område. Det handlar huruvida polismyndigheten eller Åklagarmyndigheten som ska leda förundersökningarna, alltså se till att brottsutredningsverksamheten kan bedrivas så effektivt som möjligt. Striden har böljat men polisen har oftast stått som segrare och därigenom fått allt större befogenheter inom detta område. I stora polismyndigheter har förundersökningsledarskapet delegerats långt ner i organisationen, inte minst som ett led i lönekampen. Alla kan förstå att ett delat ledarskap är i princip inget ledarskap; detta i förening med att det är polisens mellanchefer som chefar över polisutredarna, och inte åklagarna trots att dessa har det yttersta ansvaret för utredningarna, visar ytterligare på svårigheterna.

Under flera år efter millennieskiftet hade en mycket kompetent utredning, Beredningen för Rättsväsendets Utveckling (BRU) ansvaret för att komma med förslag på effektiviseringar inom brottsutredningsområdet. Utredningen producerade ett antal utredningar med förslag till förbättringar och effektiviseringar. Mycket har genomförts men den hetaste potatisen, att försöka ensa förundersökningsledarskapet på en hand, har ingen vågat ta i. I betänkandet En ny uppgiftsfördelning mellan polis och åklagare SOU 2005:84 beskrev BRU problemet i ett nötskal (s.22): ”enligt vår bedömning finns det avgörande nackdelar med den organisationsstruktur som finns idag och som innebär att polisen efter egen bedömning ställer resurser till förfogande för den brottsutredning som åklagaren leder. Vi menar att det hade varit bättre om polis och åklagare på lokal nivå tillhört samma organisation, på liknande sätt som i Danmark och Norge. En sådan organisationsform skulle leda till att polisen och åklagarna kunde arbeta efter samma prioriteringar. Vi anser därför att den gemensam organisation för polis och åklagare skulle skapa bäst förutsättningar för ett effektivt brottsutredningsarbete. Enligt våra direktiv omfattas inte frågan om polis och åklagare bör inordnas i samma organisation av uppdraget. Vi är därmed förhindrade att föreslå den lösning som enligt vår mening skulle skapa de bästa förutsättningarna för ett effektivt brottsutredningsarbete. De förslag vi lägger fram utgår därför från att någon sammanläggning av polis- och åklagarorganisationen inte ska ske…”.

Vi menar att man i vårt land inte längre kan nonchalera erfarenheter som dessa. Vi menar också att Polisorganisationsutredningen inte heller kan nonchalera dem med en ny hänvisning till att det saknas direktiv för att komma med förslag på detta område. Frågan om att effektivisera hela brottsutredningsverksamheten inom polisen hänger så intimt ihop med hur förundersökningsledarskapet kan bedrivas, att frågeställningen inte kan avfärdas ytterligare en gång. Förtroendet för rättsstaten står på spel! Samtidigt borde man en gång för alla försöka avskaffa kravet på att åklagarna ska vara ”objektiva” vid sina bedömningar. Detta har ställt till en massa onödigt trassel. En förstärkt förundersökningsledning borde innebära en stor fördel för samhället, men samtidigt måste man självklart se till att advokaterna har resurser att ta tillvara de misstänktas rättigheter på bästa sätt. Vi ser ingen motsättning i detta utan tror att det ytterst också gynnar de som drabbas av brott.

Låt myndigheter ha egna utredare
Enligt vår mening bör det därför snarast utredas hur en sådan effektivisering skulle kunna gå till. I det sammanhanget måste också utredas hur alla de brottsutredningar som handlar om brott mot våra gemensamma trygghetssystem ska hanteras. Vi tänker på brott som upptäcks av Försäkringskassan och andra viktiga myndigheter. Dessa brott blir ofta liggande länge utan åtgärd hos polissystemet eftersom de inte anses tillräckligt ”prioriterade”. Det handlar om brott som kan sätta tilltron till systemen i gungning, t.ex. vissa bedrägerier som tömmer systemen på stora mängder pengar, vissa arbetsmiljöbrott m.fl. I sammanhanget kan noteras att fiskala brott, alltså där staten tappar skatteinkomster, utreds av skattemyndighetens egna utredare. Det är hög tid att fundera på om sådana andra viktiga myndigheter också ska ha sina egna brottsutredare eller om man i vart fall inte också måste säkerställa att det i en moderniserad utredningsapparat finns kompetens och resurser nog för att utreda dessa brott.

Ett näraliggande område är brotten mot miljön och jaktbrotten; här handlar det om att kunna säkerställa folkhälsan eller att kunna upprätthålla en statlig rovdjurspolitik; då duger det inte att sådana frågor i praktiken kan avgöras av om det finns en enskild brottsutredare någonstans som tar tag i utredningen, annars läggs den på hög. Även i dessa fall måste utredningsresurser säkras, antingen i en moderniserad utredningsmyndighet eller hos de berörda myndigheterna själva. Det beskrivna handlar ytterst om hur polisens brottsutredningsverksamhet är organiserad varför en utredning om polisens organisation inte kan förbi gå den.

Inför fler civila specialister
Vid en översyn av polisens organisation för att utreda brott blir det också självklart att fundera också över kompetens och resurser; här har rikspolischefen nyligen beskrivit sin syn beträffande bl.a. större inslag av civila specialister.

Lika självklart blir det att fundera över hur en sådan här föreslagen ny myndighet ska organiseras; det ligger nära till hands att föreslå en ny myndighet som hanterar alla åklagarledda förundersökningar, medan polisen själv även fortsättningsvis tar ansvaret för de s.k. mängdbrottsutredningarna. Med en sådan uppdelning blir det lättare för regeringen att bedöma resurs- och kompetensbehoven för att säkerställa att i princip samtliga brottsutredningar blir processade på ett professionellt sätt och inom givna tidsramar. Efterhand får erfarenheterna visa om man ska gå ännu längre och föreslå att hela den samlade brottsutredningsverksamheten mår bäst av att ligga i en sådan ny myndighet, helt utanför polisorganisationen.

Sådana förslag leder naturligtvis till en massa svåra frågor om bemanning och kompetens för att undvika dubbelarbete och förändringen går heller inte att genomföra över en natt. Med en sådan ny myndighet kommer mycket av brottsutredningsverksamheten att utföras av civila specialister, vilket innebär att den exklusiva poliskompetensen istället kan användas huvudsakligen i uniformerad tjänst, ute hos medborgarna - där den är mest efterfrågad och i princip oersättlig.