Tio krav för att förbättra polisens arbete med brott i nära relation

Så har det då hänt igen! I går dödades en ung kvinna i Malmö av sin f.d. pojkvän. Händelsen är dessvärre inte unik. Under den senaste tiden har flera personer dödats av en man som de har eller har haft en nära relation till. I flera av dessa fall har det framkommit att polisen tidigare varit inkopplade. Även om polisen bara är en av flera viktiga aktörer vid denna typ av ärenden har de en särställning. För att förbättra polisens arbete med brott i nära relation presenterar vi i dag ett förslag innehållande tio konkreta krav.

Tidigare erfarenheter
Under de gångna 20 åren har brott i nära relationer varit ett ämne med hög prioritet på den politiska agendan. Detta har bland annat inneburit att Rikspolisstyrelsen upprepade gånger kartlagt hur polismyndigheterna arbetar när det gäller frågor om våld mot kvinnor.

Utöver Rikspolisstyrelsens eget arbete har bland annat Brottsförebyggande rådet, Riksåklagaren, Riksrevisionsverket och Justitieombudsmannen i ett 20-tal rapporter beskrivit och diskuterat problem och tillkortakommanden i polisens utredningsverksamhet i allmänhet och arbetet med brott i nära relationer i synnerhet. Till detta kommer kunskap från de senaste decenniernas forskning inom området.

Sammantaget visar resultaten från dessa studier att det finns några vanligt återkommande brister. I korta drag handlar det om följande:

• Bristande ledning och styrning.
• Bristande rutiner och riktlinjer.
• Bristande samverkan och samordning.
• Bristande uppföljning och utvärdering av fattade beslut.

Detta talar för att faktorer som ledning, styrning, rutiner, riktlinjer och kultur påverkar i vilken utsträckning polisen systematiskt vidtar de strategiska utredningsåtgärder som är möjliga i dessa ärenden, till exempel om de vittnen som finns förhörs samt om de drabbades skador dokumenteras fullt ut. Dessa faktorer påverkar också i vilken utsträckning dels polismyndigheten genomför strukturerade hot- och riskbedömningar, dels den drabbade får sina rättigheter tillgodosedda.

Framgångsfaktorer
Utifrån forskning och beprövade erfarenheter vi i dag egentligen precis vad som behöver göras för att, en gång för alla, förbättra polisens arbete när det gäller brott i nära relationer:

• Bygg upp en utredningsverksamhet som fungerar dygnet runt i hela Sverige där det säkerställs att polisen utreder dessa brott på ett professionellt sätt. Det förutsätter att det finns tillräckliga resurser avsatta för utredning av denna typ av brott, men också att det finns personal (både civilanställda och poliser) med särskild certifierad utbildning.
• Ta "hotbrotten" på mycket större allvar än vad som varit fallet genom åren. Olag hot är ofta lågprioriterade av polis och åklagare och betraktas som svårutredda, men ofta finns det konkreta uppgifter som kan ledat till att brottet klaras upp och nya brott förhindras. När polisen får kännedom om denna typ av brott får den drabbade i princip inte lämna platsen innan polisen försäkrat sig om att vederbörande inte hotas igen.
• Säkerställ att polisen genomför strukturerade hot- och riskbedömningar vid samtliga anmälningar om brott i nära relation, inklusive vid ansökningar om kontaktförbud. I detta sammanhang är det viktigt att de modeller som används bygger på aktuell forskning och beprövade erfarenheter och inte, vilket är vanligt, utgörs av hemsnickrade checklistor.
• Ha ett tydligt barnperspektiv. Vid många anmälningar om brott i nära relationer finns barn inblandade. Våra kartläggningar visar att barnen många gånger närvarar och bevittnar våldet. Det är därför viktigt att polisen i samband med anmälan genomför en så kallad barnkonsekvensanalys och där klarar ut huruvida det finns barn i familjen, om det är gemensam eller ensam vårdnad, om barnen bevittnat eller själva utsatts för brott samt om det upprättats en anmälan till socialtjänsten om barn i riskzonen.
• Utställ garantier för att det vid denna typ av brott omgående tas beslut om att inleda förundersökning och att brotten blir färdigutredda senast inom tre veckor, om det är operativt möjligt ("fördröjd rättvisa är förnekad rättvisa").
• Garantera att samtliga personer som anmäler att de utsatts för brott i nära relationer i princip omgående får ett målsägandebiträde. Observera att det är den brottsdrabbades behov och situation som ska vara styrande och inte rättsväsendets väl och ve. Vår rekommendation är att den drabbade inte medverkar vid ett förhör om inte målsägandebiträdet är närvarande. 
• Säkerställ att de drabbade redan från anmälningstillfället får konkret information om möjligheter till hjälp, stöd och skydd samt vart man kan vända sig vid missnöje med polisens bemötande och/eller ärendets hantering. Ge brottsdrabbade checklistor så att de själva och med hjälp av sina målsägandebiträden kan säkerställa att de får sina grundläggande mänskliga rättigheter tillgodosedda.
• Klara ut rutiner för den praktiska hanteringen vid ansökningar om kontaktförbud med respektive åklagarkammare. Motsvarande gäller för skyddade boenden och anmälningar om barn i riskzonen med respektive socialtjänst samt med skyddade personuppgifter med Skattemyndigheten.
• Ge de lokala polisstyrelserna ett tydligt ansvar för att ovanstående åtaganden genomförs. Folkvalda politiker har redan idag erfarenheter av andra viktiga områden där man måste ställa ut "garantier" för att befolkningen ska sätta tilltro till offentliga verksamheter; olika slags "vårdgarantier", krav på kvalitetsmätningar och olika garantier i skola, vård och omsorg gör att politikerna i polisstyrelserna inte borde vara främmande för att vara med och ställa ut garantier också inom brottsutredningsområdet.
• Säkerställ att Rikspolisstyrelsen löpande inspekterar och till sin styrelse avrapporterar hur de enskilda polismyndigheternas arbete förbättras när det gäller brott i nära relationer. Det är riksdagsmännen som måste säga ifrån om de prioriteringar som gjorts av regering och Riksdag inte blir verkställda. Riksdagsmännen i styrelsen är de garanter som finns för att också Riksdagen som helhet fortlöpande kan känna stort förtroende för den verksamhet som polisen bedriver.