Länstidningen Östergötland- Minnen från Sanden del 1

I Sanden är det alltid spår

Familjen Wass 1932, de har just arrenderat Sandens lanthandel

SANKT ANNA (LT)

Till Sanden kom jag äntligen, efter flera försök de senaste åren landade mina fötter i en sval och skön sand. Bryggan stod kvar där ångbåtarna en gång guppade i vågornas dans för att sedan dansa vidare till Söderköping. Det var hit mormor Olga och morfar Ture med sina tre barn kom en dag 1932. Det är konstigt att jag alltid tänker på dem när jag kommer hit. Snacka om historiens vingslag!

”Norrköpings Tidningar: Nu stänger lanthandeln för gott.” Trist men sant. Ett vemod sköljer över mig som ett svart moln, samtidigt som en stilla vind lägger sig framför mig. Det skriker saknad inuti mitt bröst, och historia. Som aldrig vill tystna. Vi går mot en ny tid, kanske det är dags med små hantverksbutiker i Sanden, kanske vi ska visa vad vi hittar för skatter inom oss själva, vi som bor där sommar som vinter, i kyla och värme, det skulle vara en ny tid det. Efter köttaffär, ångbåtsbrygga, bank, kiosk, festplats, och pensionat kommer…

Tänk att befinna sig på just den där fläcken där allt började. Det var där Sandens lanthandel tog sin form, och som nu täcktes av en dubbelsäng. Där det förut hade varit varor av tusen slag, var det nu en väldigt skön säng. Historien speglade sig inte i nuet, inte vad man kunde se med blotta ögat. Men att vistas i det rummet gjorde att min fantasi tog sig ett dubbelskutt. Tankarna virvlade och havet yrde, allt kom, och gick igen. Ljugarbänken stod där i sol och skugga, i regn och dimma. Barnen fiskade på bryggan, och båtarna anlände för att inhandla sina varor i nya affären (den har funnits där sedan mormor Olga lät bygga nya affärshuset år 1939).

högsta grad var befintliga. Annars finns det med som en självklarhet, att det var utedass som gällde, men inte när jag bodde i det huset som betyder extra mycket för mig. För badrummet lyste i solskenet och allt var vackert. Utedass och bykstuga hade legat med stolthet där vår sommarstuga nu ligger. Don efter person? Eller är det den viktigaste platsen? Då som nu? Ja, för oss är det så. För många hoppas jag. Denna tid, när jag stirrade på golvplankor och väggar, var den underbaraste tiden på länge. Då jag även slapp att försöka ta mig ner för backen för att njuta av havet och bryggans sång. Då jag kunde känna allt i hela min kropp, bara jag tog ett par steg ut på balkongen. Och där fick ögonen sin godiskorg, samt det härliga hav av allt det som Sanden har att ge.

Jag funderade var affärsdisken hade stått, och var ingången hade legat. Sedan kom tanken på toalett, var fanns den? Och plötsligt fick vi det berättat, och allt blev klart som vatten. Utedasset förstås. Jag tänkte aldrig på utedass, att det var tiden då utedass i allra högsta grad var befintliga. Annars finns det med som en självklarhet, att det var utedass som gällde, men inte när jag bodde i det huset som betyder extra mycket för mig. För badrummet lyste i solskenet och allt var vackert. Utedass och bykstuga hade legat med stolthet där vår sommarstuga nu ligger. Don efter person? Eller är det den viktigaste platsen? Då som nu? Ja, för oss är det så. För många hoppas jag. Denna tid, när jag stirrade på golvplankor och väggar, var den underbaraste tiden på länge. Då jag även slapp att försöka ta mig ner för backen för att njuta av havet och bryggans sång. Då jag kunde känna allt i hela min kropp, bara jag tog ett par steg ut på balkongen. Och där fick ögonen sin godiskorg, samt det härliga hav av allt det som Sanden har att ge.

På en bild finns de samlade utanför bankhuset i Sanden och har just arrenderat Sandens lanthandel. Året är 1932 och det skakar säkert till i luften av den spänning som väntar. Mormor Olga Wass och morfar Ture Wass vet vad de har att göra, och för barnen Olle, Åke och Birgitta (min mamma) väntar skolan. Så småningom byggs ett nytt lanthandelshus upp och ett pensionat föds. Med starka nypor och en järnvilja ploppar en efter en av byggnader till pensionatet upp, och äldre hus återanvänds. Det är nog liv i luckan på 1940-talet och kriget har just börjat. Märker man av det i den lilla byn i Sankt Annas skärgård? Med militären i Tyrislöt, ransoneringskort och mörkläggning svepte vindarna ända ut till Sankt Annas skärgård. Det måste ha varit ett stort steg att ta sig från Kisa-trakten, Hagaborg i Svalsjö, ända ut till skärgården. Modigt att med tre barn ta över en liten lanthandel långt bort från stad och ljus och inland. Mormor Olga ville nog inte ha det som i uppväxten, med åtta syskon och ensam mamma (fadern dog tidigt) och arrendatorer hos Adelsnäs utanför Åtvidaberg. Nej, hon gav sig nog sjutton på att livet skulle bli behagligare. Om det nu var så behagligt med att vara i farten hela tiden? Tvätta lakan i sjön (har mamma berättat), full rulle i affären, och fullt med pensionatsgäster. Pensionatets guldtid då gästerna kunde anlända på moped berättade Tulle för mig (Sandens maskot, han i backen). Det var en tid som var lika blandad med känslor som det är idag. Och det är skönt att veta lite om sin historia, även om man förstår att det var en hel massa ”blandade känslor”. Faktiskt leder mormor mig till Per Hansson Bassell 1605, och till Tage Danielsson (väldigt långväga släkt). Jon Birgersson på 1600-talet var Lisken Svensdotters morfars far. Hon ingår i min släkt på 1700- talet, en fascinerande kvinna som var gift fem gånger.

Jons bror Per Birgersson på 1600-talet bildar en bro med söner och döttrar upp till Tage Danielsson. Så 16 släktingar bort finns den lilla anknytningen. Det finns där, gamla affärshuset som de övertog, bankhuset som blev deras hem och som de delade med banken. Bryggan med ångbåtarna som nu är privatbåtar och en ljugarbänk på bryggan. Pensionatsbyggnaderna som mormor Olga lät bygga upp och som senare morbror Åke byggde ännu mer för att vackert pryda byn. Det är något visst med hustak och moln som hastigt drar förbi. Det är det där rörliga och det stillastående som blir så vackert ihop. En hisnande känsla som tar mig med upp och skapar en tomhet som fyller min kropp av en härlig luft.

Vi var ett ungdomsgäng, ett trevligt sådant, som hade lite festligheter för oss. Vi åkte med båtar ut till Knåteboudd för att grilla och dricka. Min dåvarande sambo hade gitarren med sig. Det blev mysigt och skojigt, och lite för mycket knott. Jag var alltid lite nervös på vägen hem, även fast båtfärden var kort, för ingen hade flytväst. ”Det var ju bara så kort bit”, sa vi alltid. Men en kort bit kan bli ödesdigert lång. Vi var de fasta sommarboende som alltid fick tillökning när det närmade sig säsong för pensionat och affär. Personalen, som var tjejer, var ett glatt tillskott eftersom det mest var killar i det ursprungliga gänget. En gång ordnade vi beach-party och jag fick 98 små flätor i håret till min förvåning. Det var en av personalen på pensionatet som gjorde dem. Öarna var välbesökta, och vattnet likaså. Men bäst av allt var att sitta på affärstrappan framför kiosken och äta en glass. Jag som älskar trappor. Och här var utsikten gudomlig över vatten och backen ner till bryggorna och det gamla magasinet. Jag återkom dit flera gånger om dagen på mina sommarvistelser. Med samma rofylldhet satt jag där, alltid samma rofylldhet, men trappan förändrades. Det är alltid en förändring, men ändå finns det likadana där som en gåtfull tystnad.

Jag hade semester från de karaktärer som jag hade skapat i min nya roman. Det kändes bra, men saknade dem, och undrade vilken väg de skulle ta sedan. Men när jag satt där och såg bergens vågiga struktur som med molnens otroligt olika former skapade livfullhet, som med de fasta hustaken bildade en sådan rofyllhet att jag inte såg getingen förrän den var för nära, åkte handen ut kvickt och gjorde så att ringen for av fingret. Det blev ett letande utan dess like. Det största problemet i vår Sandenvistelse den sommaren blev ”var är ringen”. Vi hittade den och jag kunde återigen dricka mitt kaffe och se utsikten med rosorna i förgrunden.

Text: STINA NILSSON BASSELL Bild: PRIVAT

Länstidningen Östergötland

Se hela artikeln här