Länstidningen Östergötland- Minnen från Sanden del 2

Ture och Olga Wass med barn kom närmast från Svalsjö i Kisa-trakten, och arrenderade affären. 1938 köpte de lanthandeln och familjen blev då affärsinnehavare.

SANKT ANNA (LT)

Han satt där i backen med bar överkropp. Alltid med bar överkropp. Den stora näsan tillsammans med hans starka och glada karaktär gjorde honom till en person som tydligt fanns i mitt inre. Och inte att förglömma hans godhet.

I backen vänd mot bryggan utanför sitt sommarhem satt han där och skrockade. En soldyrkare vid namn Tulle. Det var vad alla alltid sa, ”Tulle”. Han var Sandens lyckopiller. Ingen Sanden utan Tulle, blev det i var mans och kvinnas mun. Jag gick alltid nedför den branta backen för att sitta på ljugarbänken ett par gånger per dag. Det var så fridfullt med båtfolket som kom till bryggan för att få sin efterlängtade glass och den maten som skulle åtnjutas i kvällssolen. Trots gräsklipparljud, varubussens pipande, och människor som pratade högt, så låg det ett skimmer av tystnad ovanpå alla ljud. Ett skimmer som på något sätt tog bort det vassa i allting, ett skimmer som med ansiktet mot solen suddade bort det taggiga och svåra. Jag frågade mig alltid hur Olga och Ture Wass med familj tänkte när de satt på ljugarbänken eller bryggan år 1932. Fast de hade nog inte tid till det, tänkte jag och kände mig lyckligt lottad att kunna sitta där på bryggan en varm sommardag.

Rosorna, som var fler och vackrare under mormors tid, är fortfarande behagligt röda. Mormor, och sedan mamma, skötte dem som sina barn och mormor satt alltid på somrarna mitt ibland dem som en drottning och vinkade till pensionatsgästerna som kom från huset på berget, Örnboet. Eller så vinkade hon åt kunder som kom från campingen, eller åt de båtfolk som skulle in till affären för att inhandla sin sommarmiddag. Bilarna kunde trängas framför hennes staket och när en varubil kom satt vi barn och undrade hur det skulle gå. Spända över hur den skulle kunna vända satt vi som på nålar och viskade ”tänk om den åker rakt ner i vattnet”.

När festplatsen var i full gång gick båtfolket förbi vårt staket och uppför backen för att roa sig. När de hade festat klart kunde vi många gånger vakna av att de låg i vår trädgård, omslingrande och fulla. Vi skrattade och blev senare oroliga när de gick ner till sina båtar. Utan flytvästar hände det några gånger att de tog några felsteg. Men det gick bra den här gången och vi kunde sova lugnt.

Det var ett äldre par som alltid satt på samma plats med sina solstolar. De hade bott på Wass pensionat i fyrtio år. De gick ut klockan sju varje morgon för att ställa ut stolarna för att få den bästa platsen. Långt från stranden. Där hade de uppsikt över vilka som kom och gick. När de klädde sig för kaffet eller middagen var det som om de hade klätt sig för en galamiddag. Men det var det som var så fantastiskt att få uppleva som liten, tonåring, och som vuxen, just det när pensionatsgästerna skulle gå för att äta. Det var fantastiskt med det dukade bordet. Alltid ett dukat bord med mycket att välja på. Jag har alltid tänkt på det dukade bordet, mormor Olga, och deras tid i Sanden och i Fjärsbo där mormor hade sitt barndomshem.

Redan som tonåring tänkte jag och fantiserade om henne och andra släktingar. När jag var runt 25 år började mitt intresse för släktingarna som inte längre fanns ta ytterligare ett steg framåt. En papperslapp kom i mitt blickfång och mitt intresse var tänt. Där stod namn efter namn, årtal efter årtal, och jag började svettas mitt i högsommarvärmen. Jag bläddrade och slukade namn efter namn tills jag kom till sista sidan då namnet Bassell dök upp och årtalet 1605. Jag stod som förstenad, och efter det vimlade det alltid ännu mer av släktingar vid det dukade bordet på Wass pensionat.

När jag sitter i Sanden är det tomt i tanken, jag menar att tankarna är så gott som tomma. Lite mormor och lite av de som hälsar på just då, de blir som ljuvliga silkestrådar som svajar lätta i vinden. Det finns många stenar jag har tagit i och många träd som burit den frukt jag ivrigt stoppat i munnen. Det finns ansikten man aldrig glömmer och en pensionatstid som har satt sina djupa spår i mig. Så det är med en stor kärlek jag befinner mig i detta paradis, och det är med kärlek (även om det döljer sig en och annan orm) som jag lät händelserna utspela sig i Sanden i mitt senaste skrivprojekt Spegeln i rummet utanför.

Jag tackar och bugar för ytterligare ett stipendium från Sveriges Författarförbund, Författarförbundets Jubileumsfond. Nu kan allting återigen se lite lättare ut borta vid bokhorisonten. Jag börjar urskilja något annat där borta, är det en liten öppning? Det jag skrev på då handlade om fiktiva människor i Sanden, Sankt Annas skärgård, och en utvikning till år 1673. När jag ”befann” mig i Sanden i mitt skrivande så inträffade en underbar känsla och jag undrade hur sjutton det skulle gå att skriva om år 1673? När jag väl var där, år 1673, så ville jag inte lämna det som hände där och började svettas över att skriva om Sanden år 2006. Mycket intressant hur man fungerar, man lär sig något nytt varje dag. Både bra och dåliga saker, i sol och regn, för att sedan skörda. Om det inte blir ett dåligt år.

Min morbror Åke och hans hustru Margareta stretade tappert med Wass pensionat. Jag såg dem alltid måla ett staket eller hänga tvätt, stå i ångorna i köket eller göra i ordning ett rum åt en gäst. Alltid på språng, alltid serviceinriktade. Jag sprang ofta till pensionatet som tonåring och spelade spel i deras sällskapsrum eller spelade på deras enarmade bandit som stod vid receptionen. Jag umgicks med personalen i deras små rum i bankhuset och jag arbetade där en sommar i tonåren.

Senare när jag var mer vuxen så spelade och sjöng min sambo och jag där. Mitt i rummet mellan alla bord med de fina vita dukarna stod det pianot min sambo spelade på och jag sjöng för släkt och gäster. Det kändes trevligt att vara en del av det som för mig hade blivit så betydelsefullt: Sanden och dess pensionat och affär. Det var inte många somrar utan Sanden sedan jag var barn. Och som tonåring letade jag mig upp bland bergen för att sitta ensam och rita eller skriva något.

Se ut över nejden och finnas till, men ändå inte finnas. Som att vara upplöst och hamnat i ett moln. Där svävade man fritt tills det var dags att rita eller skriva det som för tillfället var framför mig. Eller det som fanns inuti mig. Vatten har alltid varit en kamp att få till. Och det är ju märkligt att jag har fortsatt försöka få till vatten. Äntligen kändes det bra i en Gotlandsmålning. Efter många och långa år. Men denna ynnest att få betrakta vattnet i så många år hjälpte nog till. Jag har i Sanden alltid försökt att vara nära vattnet. Idag kan man se lite av vattnet mellan hustaken. Trädgrenar som togs ner gjorde det möjligt. Tack mamma och mormor, samt ni som gav mig den fina upplevelsen att kunna vistas i ett pensionat och affär i min barndom, ungdomstid och vuxentid.

Min mormor startade Wass pensionat och tillsammans med morfar Ture drev de Sandens lanthandel. Sedan tonåren är mormor Olga Wass hus, mitt emot affären, vår sommarbostad. Där är jag på sommaren och drömmer mig bort när jag ser den gamla byggnaden som har varit lanthandel. Den vitrappade längan som var bostadshus innan den blev lanthandel. Det riktigt lyser om den i sin vithet. Det var där lanthandelns historia började. 1884 öppnade Sven Petter Svensson affär i Sanden och 1894 övertog sonen Albin Svensson affären. 1910 Gick bröderna Albin och Gustav Svensson tillsammans och drev rörelsen Albin Svensson & Co. Där började det för familjen Wass, deras Sanden-liv, när de kom 1932 från Kisa-trakten för att driva lanthandeln vidare.

Ture och Olga Wass med barn kom närmast från Svalsjö i Kisa-trakten, och arrenderade affären. 1938 köpte de lanthandeln och familjen blev då affärsinnehavare. Det måste ha varit en stor glädje när de äntligen kunde köpa affären och känna att det gick bra. Den gick så bra att det byggdes en ny affärsbyggnad strax intill den gamla. 1939, vid krigsutbrottet, stod huset klart, och nu var det inte en vitrappad länga inte. Nej, det var två våningar med källare varav nedre botten skulle bli affärslokal och den övre skulle bli bostad åt familjen Wass. Mormor hade visst bestämt sagt att det skulle vara ett rum så stort så hon kunde ha matgäster.

De hade tidigare bott i bankhuset där en del av den fortfarande var bank och en annan del bostad åt dem. (och många fler rörelser, har jag hört, i den lilla byn Sanden). Vilka fler rörelser fanns i den lilla byn? Köttaffär vet jag, men vad mer? Det var nog inte värdshus som i min senaste roman, men ändå så känns det som om Sanden i lång tid har varit ett centrum.

Text: STINA NILSSON BASSELL Bild: PRIVAT

0

Länstidningen Östergötland