Älskade tenn – den moderna formens grundämne

Alla talar om tenn, men så har det inte alltid varit. Historiskt sett hade tenn sin storhetstid under 1600-talet, men under 1700-talet fick det allt större konkurrens av bruksmaterial som glas och porslin och den nedåtgående trenden fortsatte även under 1800-talet. Kring sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talet började man göra medvetna ansträngningar att få in tennet i strålkastarljuset igen. Olof Ahlberg tillhörde ett av de mer framträdande namnen som formgav föremål i tenn under jugendåren. Dit hör även Aron Jerndal, vars grötskål "Dansen" valsat sig in i många prominenta samlingar sedan dess. Första världskrigets utbrott satte dessvärre stopp för alla konstnärliga ambitioner med tenn som uttryck.

– Åren kring 1920 började det äntligen ljusna. I Helsingborg fann man Astrid M Aagesen och i Stockholm började Just Andersen ställa ut tenn hos Nordiska Kompaniet. Bara ett par år senare, 1922–1923, var det framförallt två bröder som drev på utvecklingen, med tennkollektioner för butiken Vackrare Vardagsvara på Strandvägen – alltså Nils och Tage Fougstedt. I butiken jobbade även en ung kvinna från Hjo, vars namn var Estrid Ericson och som sedan kom att bli en av tennets främsta förgrundsgestalter, berättar Christofer Wikner, specialist modern design på Stockholms Auktionsverk.

Det vara alltså via bröderna Fougstedt som Estrid Ericson testade sina vingar som tennformgivare, innan hon startade sin Firma Svenskt tenn år 1924. En satsning så framgångsrik att den banade väg för ett helt eget kapitel i formhistorien – det vi i dag kallar för det svenska moderna tennet.

– Det var Estrid och uppmärksamheten kring hennes firma som var drivande i etablerandet av tennets popularitet och lade grunden till att det slog igenom på så bred front. Efter det fick allt fler upp ögonen för materialet. Bland annat började Edvin Ollers formge tenn för Schreuder & Olsson, C.G. Hallberg anställde Sylvia Stave som under en kort men intensiv period formgav strama och i dag mycket uppskattade föremål. Till och med Carl Milles vände sig till den grå metallen och formgav bland annat ljusstakar åt Herman Bergman konstgjuteri. Under den här tiden fanns det dessutom en uttalad längtan efter ett "ärligt material".

Under 1800-talets industrialisering hade utvecklingen av olika tillverkningstekniker tagit så stora steg framåt, att man kunde producera större upplagor av i princip alla sorters samtida föremål till ett lägre pris. Men samtidigt ansåg kritikerna att den uppskalade produktionen hade gått ut över formen och att den konstnärliga kvaliteten hade påverkats negativt. En del av kritiken som formulerades grundade sig i formgivningens brist på ärlighet – eftersom den tekniska utvecklingen hade möjliggjort att exempelvis en borgare plötsligt kunde inreda sitt hem på samma sätt som en adelsman. Men även i att "oäkta" material som nysilver hade introducerats på bred front, med svekfulla egenskaper som samtidens designtyckare motsatte sig. Det fanns en uttalad ambition att materialen skulle uttrycka sin sanna karaktär.

– Det fanns en rörelse som ville förbättra den samtida formen, samtidigt som Sverige var ett land i förändring på många avgörande fronter. En övergripande demokratiseringsprocess där allt fler fick vara med och bestämma, samtidigt som en ganska skyndsam moderniseringsvåg svepte över landet. Då var också längtan efter någonting sant och ärligt ovanligt stark. Egenskaper som också präglar lovorden man uttryckte för bröderna Fougstedts formgivning, att de framhävde tennet som det var – utan att försöka imitera andra material. Istället har man inspirerats av materialets historia och ursprung. Använt former som är sanna mot metallen och inte försökt göra den förmer än vad den är. Ytan är inte polerad, utan matt och fri i sin naturligt dämpade gråa glans.

Hur ödmjukt och uppriktigt materialet än är, så går det en tydlig gräns mellan de tennföremål som formgavs under jugend och de som tog form under mellankrigstiden. 1920-talets nordiska klassicism – eller Swedish Grace som perioden även kallas – baserades ofta på enkla grundformer, där de dekorativa elementen nästan ser ut att ha adderats som ett sista steg i formgivningen.

– Det är en stor skillnad om man jämför med jugend, där man knappt kan urskilja vad som är dekor och vad som är bruksaspekter. Under den perioden var gränsen mellan form och funktion flytande och det är svårt att skilja på var den ena eller andra slutar och börjar. Medan Swedish Grace signatur är en väldefinierad och tydlig form, där man istället för att kopiera äldre stilar såg till att förenkla sina influenser. Man stramade upp och skalade ner hellre än att brodera ut, säger Christofer och fortsätter.

– Allt eftersom 1920-talet fortlöper blir formerna stramare och stramare, för att till slut ta ett förhållandevis litet steg, från 1920-talsklassicismen till 1930-talets rationella funktionalism. Ta tobaksburken av C.G. Hallberg till exempel, med sina rena volymer och odekorerade grundform – Leda och svanen är ett klassiskt motiv, men hade man bytt ut knoppen mot ett klot hade du fått essensen av ett funktionalistiskt uttryck.

Den svenska moderna formen var som stramast under åren kring 1930, men runt 1934 började man mjuka upp formerna igen och tillät sig att dekorera – om än något återhållsamt. Randdekoren var populär och funktionalismen övergick till en mer tillåtande modernism, som vi i dag benämner Swedish modern. I mars klubbades temaauktionen Modernt svenskt tenn – Estrid Ericson och andra pionjärer där det blev särskilt tydligt att intresset för tenn är på uppgång. Istället för att agera underordnad i stilperiodernas begrepp som "art deco" och "jugend" har tennet blivit en egen, tydligt uttalad föremålskategori. Och det märktes när den annars lite styvmoderligt behandlade metallen äntligen fick stå i centrum.

– Vi vet redan att det finns ett stort intresse för Firma Svenskt Tenn och formgivarna som på något sätt är knutna dit, men under den här auktionen kunde vi se att fler fått upp ögonen även för andra samtida tillverkare och formgivare. Sylvia Stave till exempel, under sin tid var hon ett erkänt namn och hade en framträdande position i sin roll som konstnärlig ledare på C.G. Hallberg, men som i princip varit helt bortglömd under många år och återupptäcks först nu. En av hennes vaser överträffade alla förväntningar i temaauktionen när den såldes för mer än tre gånger utrop. En annan formgivare som underskattats och haft en oförtjänt låg prisbild de senaste åren är Edvin Ollers, men nu är även hans föremål påväg upp.

Även Estrid Ericsons handformade brevtyngd orsakade slutpris på rekordnivå, liksom ett par ovanliga ljusstakar av Josef Frank.

– Josef Franks ljusstakar har en fantastisk form med sina gracila och långa stam, men framförallt är det ovanligt att se tennföremål av Frank. Det var inte ett material han föredrog, snarare tvärtom och därför är de relativt ovanliga. Efter den här temaauktionen ser vi särskilt mycket fram emot att få presentera fler högklassiga tennföremål för marknaden i Moderna & Nutida. Där vi bland annat har en tidig peruansk urna och brännvinsfisk av Estrid Ericson, ljusstakar av Carl Milles, lejon av Anna Petrus och en väldigt ovanlig golvlampa signerad Astrid M Aagesen.

Vårens Fine Art-auktion Moderna & Nutida går under klubban den 21– 22 maj och just nu pågår slutinlämningen för fullt för den som vill sälja sitt tenn i gott sällskap. Katalogen publiceras den 2 maj.