Punkiga clowner tar sig an bröst

Med sin förra föreställning Hairy Tales har scenkonstkollektivet M.P.A.C. (Mighty Performing Arts Collective) gjort succé och vunnit  publikens hjärtan när och fjärran. 28 och 29 augusti är de aktuella på Stora Teatern med sin nästa kroppsuppgörelse Breast in Peace. Camilla Rud från kompaniet pratar om clowner och politik.

Vilka är M.P.A.C.? Vad gör ni?
Vi är jag, Kajsa, Jenny och Karin. Vi lärde känna varandra genom ett magisterår på Teaterhögskolan - jag Karin och Kajsa gick samma år och Jenny gick omgången innan oss. Vi jobbar alla med fysisk komedi på olika sätt och vårat andra ben är att alla är engagerade i Clowner utan Gränser. Humorn är vårt verktyg.

Det var inte planen från början att vi skulle starta en grupp, men så i samtal i livet, på fester och fika så hamnade vi ofta i hur snävt det är och hur roligt det skulle vara att använda sig av de här snäva normerna. Det är liksom tacksamt med fasta normer för det blir så tydligt och vi hittade en gemensam komik i den här absurda världen. Vi är fyra personer med olika erfarenheter men en sak vi har gemensamt är att som kvinnor under tonåren ha behövt förhålla oss till det här. Det har påverkat oss till att vi blivit de vi blivit. Så vi har velat skapa en sorts hyllning till det som inte hyllas, en önskan om att påverka någon att se på sig själv med lite mer kärlek.

Hur kom det sig att ni ville göra en föreställning om bröst?
Genom att jobba med kroppshår och huvudhår i vår förra föreställning Hairy Tales, och att medclownkonsten stå så naken inför publiken så har vi fått arbeta mycket med vår kroppsskam.

I början visste vi inte vad det skulle mynna ut i, vi började bara dela artiklar med varann ur ett engagemang och intresse. Det finns extremt mycket idéer om hur bröst ska vara eller inte vara. Att ha eller inte ha. Vad betyder det att ha en hård musklig mans-bröstkorg, hur blir det då att ha på en klänning med tunna axelband? En annan som har två olika stora bröst, vad betyder det och hur har man hanterat det under sina år? Och Karin som är med i kompaniet har precis blivit mamma och är nån himla mjölk-maskin och sitter där med olika pumpar och det sugs och barnet ska ha mat hela tiden från hennes bröst.

Alla andra kroppsdelar har man upptäckt som bebis, liksom vad är knät, vad är foten. Att få en kroppslig upplevelse av alla sina kroppsdelar har liksom varit en del av att växa upp. Men sen kommer brösten som en ny kroppsdel, när man är intellektuellt medveten om att den kroppsdelen kommer bedömas utifrån och av en själv. Hur kan man se på en kroppsdel som har så mycket idéer omkring sig, hur kan vi se på det på ett helt nytt sätt, vilka trix kan bröst göra? Där har ju cirkusen en möjlighet att kasta om - “kan man verkligen göra så??!? Lyfta nån i tuttarna??”

Kan man det??
Ja det får man gå och se i föreställningen! (skratt)

Ni är clowner och clown är ett ord som betyder väldigt olika saker för olika människor, och som många har väldigt starka känslor inför.
För mig är clown en teknik som handlar om att det som händer, händer på riktigt och att vi utgår från vår egen reaktion och känsla i nuet. Det som händer mellan oss och publiken eller mellan oss på scenen är inget
vi skyler eller döljer, utan faller något platt - då föll det platt, och då är det det som är känslan. Vi går inte vidare in i nästa scen bara för att det var så som det var tänkt. I de här föreställningarna där vi jobbar med kroppen så är det också nåt med att vara i gränslandet mellan vad som är okej och inte. Men vi jobbar med oss själva, så vi utsätter aldrig publiken för nånting. Många kommer med kommentarer efteråt om att det blir upplyfta av det här. Det är väl clownens möjlighet - att vidga perspektiven, se något från ett annat håll. Det gör liksom en annan värld möjlig.

Clownen har också en politisk roll?
Vi ser att clownen är en högst politisk figur, både historiskt och nu. Clownen är sanningssägaren, pajasen i hovet, kejsarens nya kläder-barnet. Sanningssägaren är en makthavare i ett samhälle. Det är ju det här med att det är sant. Det är ingen förställning. Det är här och nu. Går ett brandlarm eller en mobil ringer - alla hör det, alla vet! Den känslan är essensen av clownens syn, att det är här och nu. 

Inom clownvärlden är också normen att det är gubbar över 60 som är clowner. Så det finns liksom inget jag kan göra, jag kommer ändå alltid vara fel. Jag kommer bli 60, men jag kommer inte bli en gubbe. Det är ganska skönt. Som akrobat är jag långt efter mitt bäst-före-datum, men med clown, där är jag bara nybörjare. Jag har hållit på i 12 år, tänk när jag har hållit på i 30 år. Det är en skön kontrast. Ju mer den här kroppen får leva desto fler berättelser kommer det.

Texten är ursprungligen producerad och publicerad av INKONST i Malmö.
Skribent: Ziggi Källof