Nyhet -
Föreningen Storasyster i Svenska Dagbladet - "Offren tar tillbaka ordet från förövarna"
Citerat ur Svenska Dagbladet 2013-10-13
Urval av våra starka kvinnors egna berättelser:
"För ungefär fyra år sedan var jag på en fest, och följde med en man hem. Jag tyckte att han var trevlig och rolig, men när vi kom innanför dörren blev han som en helt annan person. Den natten våldtog han mig två gånger. Första gången sa jag inte så mycket och försökte hålla tillbaka tårarna, andra gången grät jag och skrek av smärta men han slutade inte. När han var klar med mig klarade jag inte av att gå därifrån så jag släpade mig ur sovrummet, tog på mig mina kläder och la mig på soffan. På morgonen gick jag hem. Jag hade en känsla av att jag måste berätta det för någon direkt, för annars kommer jag aldrig att göra det. Jag var i chock och behövde också hjälp att bena ut vad som hänt, så jag ringde flera kompisar och en av dem sa att jag blivit våldtagen. Jag blev så arg på honom!
Efter två dagar kom det som ett knytnävsslag i magen och jag började hyperventilera och förstå vad som hänt. Jag gick till sjukhuset för att kolla upp och dokumentera mina skador. Jag hade fått röda ögon efter att förövaren strypt min syretillförsel, och blåmärken. Men jag anmälde honom aldrig. Jag var så pass övertygad om att det inte skulle gå att bevisa och jag ville inte få en dom som sa att jag inte våldtagits. En del av mig tänkte också att om jag anmäler honom förstör jag hans liv. Jag ångrar inte mitt beslut, för jag har respekt för var jag var och hur jag kände då. En gång konfronterade jag honom med vad som hänt och hans svar var ”oj förlåt, om det var så du uppfattade det”. Men om jag gråter och skriker nej och han fortsätter är problemet inte att jag uppfattade det fel. Jag har funderat på om han kanske faktiskt inte förstod att han våldtog mig, jag vet inte.
Orden på min skylt:
Första gången jag såg Grace Browns Project Unbreakable visste jag att det är vad jag skulle skriva på skylten om jag var med. Han sa så till mig så många gånger den natten. När jag nu skrivit ner det på en skylt hör jag verkligen hur fel det låter, han är sjuk som säger så. Man ska inte säga så till någon man har sex med. Och det visar att han visste att jag inte tyckte att det var skönt. Varför fortsatte han då?
Många frågar varför jag inte gick när han började bete sig annorlunda. Men först trodde jag att han skämtade. Till en början gick jag också med på det han ville göra. Då tänkte jag att det som hände inte var bra men jag hade inte så höga tankar om mig själv, och tänkte att det är enklare att ställa upp trots att han gör mig illa. Jag vet inte om jag rent fysiskt hade kunnat få honom av mig och gå därifrån.
Det tog två år innan någon kille kunde komma nära mig fysiskt utan att jag fick panik. Jag har jobbat med det, och kommit en bit på vägen. Jag har alltid varit väldigt öppen om det som har hänt och reaktionerna har överlag varit stöttande. Jag tror att en anledning till att jag tacklat det så bra är att jag har många att prata med. För bara några dagar sedanskrev jag en text som publicerades på Föreningen Storasysters hemsida och som spreds på Facebook och Twitter. Där skrev jag ”jag har blivit våldtagen”. Det hade jag aldrig förr gjort så offentligt, och jag har fått många fina reaktioner. Det gör något med en att sätta ord på saker. Det är en stor sak för mig att ställa upp på det här i Svenska Dagbladet. Jag gör inte det här bara för min egen skull - utan även för de som inte kan, inte vågar eller inte har möjlighet. Därför blir det ännu viktigare."
