En ögonöppnare

Året lider mot sitt slut. Kanske tänker ni som jag att ännu ett år passerat där medmänsklighet och frihet fått stå tillbaka för illgärningar och förtryck. I media ser vi bilden av en pojke som får oss att vakna och bli engagerade. Men strax därpå är resan över - från "öppna era hjärtan" till "stängda gränser". Vad som hände denna höst kommer det säkert att forskas på. Man kan lätt få uppfattningen att den mediala rapporteringen först speglar vår vilja och önskan att göra väl, för att snabbt övergå till rapportering av vår bristande förmåga och resurser. Som verkligheten plötsligt kom oss i kapp.

I den i sammanhanget lilla världen, samhällsbyggnadssektorn i Sverige, skulle något liknande kunna ske. Jag tänker på Swedish Concrete Award vinnaren Karen Scriveners föredrag om betong och hållbarhet, vilken ögonöppnare det var!

Scrivener satte både hållbarhetsfrågan och betongforskningen i ett större sammanhang men också i ett rättare sammanhang. Först ut var det här med CO2 utsläppen. När det gäller CO2 utsläpp används enheten CO2/ton. Tveklöst är det så att betongbranschen släpper ut mycket CO2 per år, men frågan att fundera på är: i relation till vad? Scriveners svar på frågan som hon har hämtat från forskaren Phil Furnell (University of Leeds), är att nya funktionella enheter måste definieras för att bättre jämföra byggmaterial med varandra. Ett ton betong gör så att säga inte samma jobb som ett ton stål eller trä. Betong har sina förmågor, trä och stål sina. Sett ur det perspektivet utgör betong ca 50% av allt som produceras, konsekvensen blir förstås att CO2 mängden per funktionell enhet blir avsevärt mycket lägre.Som jämförelse kan det också vara värt att veta att de 5-10 % av totala CO2 utsläpp som betongen står för, är i paritet med världens dataservrar (Betongföreningen).

Scrivener belyste också det globala perspektivet. I dag förbrukas ca 3,2 miljarder ton cement, 16% i OECD länderna, 60% i Kina och resten i världens utvecklingsländer.År 2050 väntas behovet vara dubbelt så stort, ca 6 miljarder ton, och OECD länderna i princip med oförändrad förbrukning. Enligt Scrivener är svaret på hållbarhetsfrågan inte att förvägra utvecklingsländerna cement, utan tvärtom. Hon menar att sett från tillgångssidan är cement det enda material som finns i sådana mängder att vi kan tillgodose behov av byggmaterial och reducera CO2. Scrivener menar att ur ett globalt perspektiv är forskningen felinriktad. Flygaska, slagg och andra klinkersubstitut utgör en för liten del av jordens resurser för att på allvar kunna bidra till det framtida behovet. Däremot är LC3, en kalcinerad lera, ett intressant alternativ. Enkelt att tillverka, har låga CO2 utsläpp och finns i rikliga mängder där den behövs framöver. Oavsett exaktheten i prognoser och beräkningar som Scrivener presenterade ligger poängen i själva analysen att hitta rätt proportion och rätt sammanhang.

Men jag ser ljust på tillvaron. Vid sidan av mediala pajkastningar där det ena byggmaterialet gör sig förträffligt på andras bekostnad, pågår seriösare arbeten med framtagande av livscykelanalyser där du som kund på ett mer rättvisande sätt ska kunna jämföra byggvarors miljöprestanda. Jag tror likaså att den svenska cementindustrin, utifrån de villkor vi har här, kommer nå målet om CO2 neutralitet under livscykeln till 2030.

Jag önskar er en fridfull jul och ett gott nytt år.

-Henrik