I'm a Färjestad-supporter: Ellinor Åkeson

”Vad hade du tänkt göra när du hade nått ditt mål?” frågar jag. Hon säger ordet som så många är rädda för att ta i sin mun: ”Dö”.

En historia om hur kärleken till Färjestad fick henne att klamra sig fast vid livet, trots att det fysiska var så nära avgrunden att den nosade henne i nacken.

Fem år gammal och med ögon stora som golfbollar stod Ellinor Åkeson i hallen när hennes pappa kom hem från ännu en resa till Karlstad. Var det inte ett gosedjur så var det en nyckelring eller kanske till och med en matchtröja som fadern hade köpt med sig hem. Att få presenter var givetvis synonymt med lycka och intresset för vad det då gul-lila märket betydde och stod för växte sig allt större. Det dröjde inte lång tid innan Färjestad blev den stora kärleken och det var dags att se den första matchen live.

- Jag var väldigt rädd för att få pucken på mig. Pappa, som är ganska storväxt, sa att han skulle fånga pucken innan den hann nudda mig. Men jag vägrade vara kvar, och vi åkte hem innan tredje perioden.

Pappa Åkeson. Han som brukade berätta historier om sin barndom, gamla arenan och utomhusrinken i Karlstad. Då aktiv i svenska boxningslandslaget och tjenis med Färjestadrävar som Loob och Rundqvist. Det var aldrig påtvingat från hans sida att det skulle bli just Färjestad för Ellinor, men det är heller inte oväntat att så blev fallet.

Som femtonåring satt Ellinor och hennes tre år yngre syster Magda i Globen och såg JSM (Svenska Juniormästerskapet) med Färjestadgrabbar som Thorell, Klefbom och Brodin. Några rader längre bort satt ett annat sällskap med uppenbar koppling till laget.

- Vi gick över och sa typ ”Hej! Vi hejar också på Färjestad, får vi sitta med er?”.

En av killarna i sällskapet hette Olle och det skulle visa sig att deras gemensamma kärlek för klubben var det som höll henne vid liv några år senare.

När jag träffar Ellinor är det en kylig vårdag i maj och vi bestämmer oss för att ta en värmande kaffe på Scandic Grand Central i Stockholm. Jag startar inspelningen på min telefon och innan jag ställer öppningsfrågan tar hon upp en Färjestadhalsduk ur handväskan och lägger på bordet

- Jag vill att Olle ska vara med. Han gav mig den här under en av slutspelsmatcherna och jag hade tänkt ge tillbaka den, men jag hann aldrig.

Hon berättar om hur hennes barndom kantades av besök till Karlstad, där äldsta storasystern växte upp och fortfarande bor och hur Färjestad sakta men säkert blev en del av hennes liv. Som femtonåring växte intresset att se Färjestad på plats och bortamatcherna blev allt fler. Samma sällskap som hon och lillasyster Magda träffade i Globen blev snart det sällskap de tillbringade timmar på vägarna med. På frågan vad föräldrarna ansåg att deras två yngsta döttrar åkte iväg på hockeyresor med något äldre killar svarar hon

- Det löste vi helt enkelt genom att bjuda hem dem på middag så att de fick lära känna varandra.

Och kanske var det under den middagen som just Olle och pappa Åkeson fann varandra. Det fanns alltid en ömsesidig respekt och när Ellinor blev sjuk var det Olle som hade kontakt med föräldrarna för att vara säker på att hon var OK.

Under samma tidsperiod började Ellinor första året på gymnasiet. Höga krav blandades med en prestationsångest där allt var svart eller vitt och vad som fanns däremellan var föga intressant. Enligt henne antingen lyckades eller misslyckades hon. Att göra sitt bästa var inte bra nog om det inte betydde att hon även fick det resultat hon hade satt upp, någonstans där i toppen.

Tanken var ändå god. Ett gymkort och några träningspass i veckan för att komma på andra tankar och frisläppa endorfiner. Men träning tar tid, tid som behövde läggas på skolarbete. På spinningcykeln satt hon snart och läste kurslitteratur, vävde in de båda momenten för att spara tid och prestera högt i inte bara det ena utan de båda aktiviteterna. Träningen som skulle ge henne en timmes andrum blev istället en prestationsbaserad flykt där antal brända kalorier, svettfläckar på linnet och kilometer på löpbandet var det enda som räknades.

- Men jag bestämde mig för att min träning inte skulle gå ut över hockeyn. Jag missade aldrig en match för att jag skulle träna. Och visst, jag tränade såklart mycket ändå, men det var i alla fall några färre pass tack vare matcherna.

När gympersonalen anade oråd och förbjöd henne från att träna tog hon istället till svälten. Snart var det bara gurka och protein som kändes någorlunda accepterat att äta och hon började isolera sig från omvärlden. Det enda hon vägrade rucka på var hockeyn. De kvällar Färjestad spelade var till slut det enda hon såg fram emot.

Snart blev hon inskriven på Stockholms Centrum för Ätstörningar, SCÄ, där de krävde att hon valde antingen eller. Skola eller hockey. Att göra båda två ansåg personalen vara på tok för belastat för Ellinor.

Men som med allt annat fanns det inte en tanke på att hon skulle, enligt hennes sätt att se på det, vika ner sig och välja bara det ena alternativet. Hon skulle klara att gå sista året i gymnasiet och fortsätta se Färjestad – att äta, däremot, det var inte ett alternativ.

Under tiden som Ellinor var inskriven på SCÄ gick personalen efter ett tag med på att hon skulle få följa Färjestad. Det var, trots allt, en av få saker som gjorde henne glad. Hennes matintag dokumenterades noga och under bortamatcher fick hon med sig matlådor som föräldrarna hade tillagat. Där var Olle en riktig klippa.

- Bara för att jag tog med mig matlådor behövde jag ju inte äta upp maten… Han förstod att det var ångestladdat att äta och gjorde det han kunde för att det skulle kännas lite lättare. Till exempel var det jag som fick välja restaurang längs vägen att äta på om vi inte hade med oss lådor. Eller så ordnade han så att jag fick sitta på en speciell plats i bilen och äta eftersom han visste att jag ville göra det ifred.

Trots att Ellinor hade en familj och många vänner som brydde sig om henne var envisheten starkare och hon fortsatte att svälta sig själv. Det kunde gå så långt att hon svimmade på läktaren. När spelet på isen framkallade känslostormar och så många människor trängdes på en relativt liten yta blev det för mycket. Energi i form av dryck och mat hade givetvis varit räddningen.

När livet kändes som enda börda var det enbart tanken på hur hon egentligen kände för Färjestad som fick henne att känna en gnutta livsglädje.

- I höstas tyckte jag inte ens att hockeyn var särskilt rolig, men jag tänkte att jag måste hålla fast vid Färjestad. Det var det enda jag hade och förlorade jag den kärleken skulle jag förlora allt. Hur ledsen jag än var, eller hur dålig dag jag än hade haft, så fanns ändå hockeyn - antingen var det hockey på kvällen, eller om två dagar… Eftersom jag inte ville träffa någon låg jag under täcket i sängen med mörkläggningsgardiner och C Sports på datorn. Att lägga tre timmar av min kväll på att bara stirra in i en datorskärm var så skönt.

- En gång fick jag frågan om att följa med till Örebro på bortamatch. Men jag kände inte alls för det. Ändå förstod jag att jag var tvungen att följa med för att inte gå under. Färjestad gjorde mål och det var total eufori men jag kände liksom ingenting. Men jag visste att om jag inte hade åkt så var det ett steg närmare att inte göra någonting alls.

Kanske var det just dessa ”måstematcher” som räddade henne. Under vintern beslutade hon sig för att, en gång för alla, tag i sin sjukdom. Små ljusglimtar uppenbarade sig och viljan att dö började sakta men säkert att försvinna. Varje dag var en kamp men envisheten tog över.

En av de människor som var hennes stora räddning under våren var Olle. Med honom kunde Ellinor vara precis som hon ville utan att vara rädd för att han skulle döma eller tröttna. Efter att Färjestad förlorat mot Brynäs i play in och därmed gjort sin sämsta säsong på 21 år var det givetvis detta som diskuterades när de båda sågs.

I mitten på mars gick Olle bort och många inklusive Ellinor förlorade en mycket kär vän alldeles för tidigt - och Färjestad förlorade en mycket dedikerad supporter.

- Olle var väldigt mycket Färjestad och en kille man vände sig till om man ville diskutera statistik, siffror eller bara laget i helhet. Som när PW (Fredrik Pettersson Wentzel, Färjestads målvakt reds.anm) gick till HV71. Han hade blivit tokig. Usch, han hade blivit så besviken.

Innan Olle gick bort pratade de mycket om kommande säsong och nyförvärv. Olle hade två önskningar: Mikael ”Micke” Johansson och Magnus ”Nygga” Nygren. ”Nygga” vågade han tro på. Att återvända till spel i AHL efter en lång period av rehab efter hjärnskakning trodde inte Olle på. Men Micke, däremot, det var för bra för att vara sant.

- När de båda blev klara kändes det som att han skulle bli så himla glad. Min spontana tanke var hela tiden ”jag måste skriva till – nej, just det…”. Istället har jag besökt hans grav. Jag är inte religiös och jag tror inte att något händer efter döden. Men på något sätt känns det fint att behålla en kontakt med Olle. Att säga ”igår blev Nygga klar. Han skrev på för fyra år.”

Några snabba:

Favoritspelare i Färjestad: Rickard Wallin. Han är så mycket Färjestad själv. Både som spelare då han har varit många år i klubben men också som privatperson. Han talar alltid gott om FBK. Han känns väldigt ärlig i det han säger. Han anser att gemenskapen är viktig och att spelarna har kontakt med supportrarna. Det är det som är Färjestad.

Bästa SM-guldet och varför: 2011. Hela säsongen betydde så mycket för mig. Jag har aldrig rest på så många matcher som då, jag var på plats när guldet säkrades och jag var kvar i flera dagar efteråt för att fira.

Jörgen Jönsson/Rickard Wallin: Rickard Wallin.

Vinna över HV71/Vinna över DIF: vinna över DIF. Jag tycker INTE om HV71 och det finns få saker i hockeysammanhang som är så surt som att torska mot HV71 med Färjestad. Men många av mina vänner håller på DIF och förväntar sig att jag också bör göra det eftersom jag är från Stockholm, typ ”Support your local”. Det är skönare att tysta dem.

Matchtröja/Matchhalsduk: Halsduk! Jag har ett gäng tröjor men har aldrig riktigt använt dem. Jag har de hemma som souvenirer mest.