Intervju med supporter: hur löser vi frågan om bengaler?

Det är måndagen den 25 maj och till kvällen väntar en av Allsvenskans hetaste och mest bevakade matcher. Djurgården ska ta sig an AIK hemma på Tele2 Arena och att vinna tre poäng är visserligen det primära huvudmålet – men än viktigare är den heder som det vinnande laget tar med sig tillbaka hem efter 90 minuter. Det klassiska rivalmötet mellan Djurgården och AIK framkallar många känslor, oavsett om du frågar supportern med säsongskort eller supportern som bara ser någon match per år.

Det är inte bara på planen som det avgörs. På läktaren förbereder sig de båda klackarna i veckor för att få till ett häpnadsväckande tifo där inslag av pyroteknik snarare är regel än undantag. Och åsikterna kring huruvida en bränning hör hemma i supporterkulturen eller inte är många.

Supporter-Thowe möter Jocke (han heter egentligen något annat men har valt att vara anonym), en trogen fotbollssupporter till ett av Stockholms och Sveriges största lag.

Svenska Fotbollsförbundet (SvFF) beslöt sig inför årets Allsvenska säsong att legalisera pyroteknik – men det skulle krävas att klubbarna ansökte om att få bränna och att ett tillstånd skulle utfärdas av polisen.

– För mig känns hela processen lite som ett skämt. Självklart finns det inga fördelar med att göra något olagligt, men med tanke på hur polisen har uppträtt mot oss supportrar vid flertalet gånger tidigare hyser jag inga större förhoppningar för den yrkeskåren. Jag kan sätta mitt lillfinger på att polisen skulle neka nio av – nej, tio av tio ansökningar om att få bränna.

Berätta gärna om de tidigare händelser du refererar till.
– Det är väl inte vad den här intervjun var till för? Googla och främst sök på Youtube. Där finns det massor av skit som visar hur polisen använder övervåld mot oss supportrar.

Matchen ska snart börja. Djurgården öppnar upp med ett häpnadsväckande ambitiöst tifo runt hela kortsidan och AIK svarar med att dränka bortasektionen i ett enda storslaget svartgult hav. Båda synerna är fascinerande men ganska snart dras hemmalagets tifo ner och publiken står nu och väntar på vad Djurgårdsklacken har planerat för överraskning. För inte är det väl så att hemmalagets tifo är över så fort? Medan AIK-klacken skanderar i klassiska hejarop tänds ett dussin blinkbengaler på motsatt sida vilket måste ses som ett nederlag från Djurgårdssektionen.

AIKs respektive DIFs tifo.

– Jag lovar att något gick fel. Båda lagen har förberett sig så jävla mycket inför den här matchen, tror inte att Djurgården hade för avsikt att släppa tifot så fort utan att ha något annat att visa upp.

Första halvlek spelas och efter drygt 45 minuter är det AIK som går in i omklädningsrummet med raka ryggar. Med två mål över hemmalagets noll dito ser historien ut att upprepa sig. Hemmalaget har nämligen inte vunnit över AIK sedan 2011.

Vi lämnar våra platser och ställer oss med en varsin läsk vid en av kioskerna. Vi pratar om lite allt möjligt; hur de, trots att det är olagligt, lyckas smuggla in bengaler. Vad vi tror ska hända i andra halvlek. Vad klubbarna har för ansvar i den här frågan och vad spelarna egentligen tänker.

– Personligen tror jag att de flesta spelare tycker det är jävligt nice med pyro. De killar och tjejer som sköter bränningen kan sin grej och gör det för att skapa en ytterligare dimension för inramningen. Jag tror spelarna uppskattar det faktiskt.

Inför andra halvlek står vi på långsidan och väntar ihärdigt. Spelarna springer in på plan och AIK har valt att behålla träningsjackan på, något spelarna annars aldrig gör. Men så är det Stockholmsderby och en bränning inför andra halvlek är vedertaget. På båda sidor ligger en bred banderoll över nedersta folkmassan i båda klackar och därunder står de som ska bränna och förbereder sig.

– Jag kan förstå att människor som kanske inte är så insatta i den här världen tycker att det ser obehagligt ut när det står människor med rånarluva och håller en brinnande bengal i ena handen. Men maskeringen är ju till för att man vill vara anonym, inte för att skrämma bort en viss målgrupp från att gå på fotboll.

Han fortsätter:
– Tanken är ju att alla, oavsett ålder, kön, bakgrund och så vidare, ska kunna gå på och känna sig peppade på att gå på fotboll. Pyroteknik handlar inte om att skrämma bort någon från arenan, utan att skapa en häftig inramning för matchen som vi alla är så jävla taggade på. Skulle det vara något jag inte vill visa mina framtida kids så är det snarare polisens övervåld, men det har vi redan diskuterat.

Snart har båda klackar rustat upp med en varsin vägg av eld och rök och i publikhavet filmas och fotas det för fullt. Tele2 fylls med en tjock, grå rök och matchstarten skjuts upp.

– Det är det här som är irriterande. All rök. Den är inte ens farlig att andas in, men tack vare att media har tryckt så hårt på att få folk att ogilla pyro så tror många att röken är det giftigaste du kan få i dig.

Bild: Bildbyrån

Minuterna går. Djurgårdsklacken skriker ”SVFF” och AIK svarar med ”FOTBOLLSMÖRDARE” och så håller de på i ett par minuter innan de båda tystar ner och ett burop börjar ljuda. Röken skingras sakta.

Bilder: från Twitterkontot WSCsm.

– Det här blir jag tokig på. Jag känner lite såhär: ALLA vet att det kommer att brännas. Det är skitsamma om det är lagligt eller inte, det sker. Bygg då en arena som snabbt får bort röken och så är det hela ur världen. Det gör också att säkerheten ökar eftersom personalen kan se klacken snabbt igen.

Först efter en försening på drygt 30 minuter visslar domaren igång andra halvlek. Då har flera redan valt att lämna matchen.

– Jag förstår att barnfamiljer lämnar. Det blir ju sent och så. Men jag blir lack på de i min och din ålder som väljer att gå när supportrarna vill skapa stämning. Jag tycker man kan offra trettio minuter av sin tid för att få en schysst inramning.

Vad tror du är lösningen på problemet?
– Det krävs att alla parter samarbetar och det tror jag inte att vi kan göra idag. Men i den bästa av världar byggs arenor där rök försvinner uppåt väldigt snabbt. Vi får en planerad tid att bränna på. Och media slutar bedriva häxjakt på alla supportrar som står för detta. Jag kan inte se Allsvenskan som en levande liga utan vår supporterkultur. Allsvenskan vore ingenting utan de killar och tjejer som sjunger tills de blir hesa, som sitter i timmar för att förbereda tifo och sedan avslutar med att bränna lite innan och under match. Vi supportrar är det bästa med Allsvenskan, definitivt.

(Djurgården vann andra halvan av matchen med 2-0 och matchen avslutades 2-2.)