Marie Curie och radonets arv – från vetenskaplig nyfikenhet till livsviktig insikt

Av Dag Sedin, ordförande i Svensk Radonförening

I dag, den 7 november, uppmärksammar vi Marie Curies födelsedag och den europeiska radondagen. Samtidigt pågår Sveriges första Nationella Radonvecka, som inleddes den 3 november. Det är en vecka för att sprida kunskap om en av våra mest förbisedda miljörisker och ett tillfälle att reflektera över den forskning som gjort det möjligt att förstå och hantera radon.

En pionjär som förändrade vetenskapen
Marie Curie (född i Warszawa som Maria Salomea Skłodowska) var en forskare som vågade tänka nytt när världen ännu inte förstod vad radioaktivitet innebar. Hon blev den första kvinnan att tilldelas ett Nobelpris, och är fortfarande ensam om att ha fått två Nobelpris i olika vetenskaper, fysik 1903 och kemi 1911.

Det första priset delade hon med maken Pierre Curie och Henri Becquerel för upptäckten av radioaktiviteten. Det andra fick hon själv, för sina upptäckter av polonium och radium, som upptäcktes 1898. Enligt historien vägrade Pierre ta emot det första priset om inte Marie också erkändes som pristagare. Det säger något om hennes roll i det arbete som förändrade vår syn på materiens innersta byggstenar.

När nyfikenheten mötte riskerna
I slutet av 1800-talet var radioaktivitet något nytt och närmast magiskt. De flesta såg bara möjligheterna, inte farorna. Marie och Pierre Curie var bland de första som anade att de energier de studerade kunde påverka både materia och människor. De såg hur strålningen kunde förstöra vävnad, men också användas inom medicinen.

Radon, som i dag är välkänt som en hälsorisk, upptäcktes som en biprodukt av just de ämnen paret Curie studerade. Det skulle dröja innan man förstod att denna osynliga gas kunde vara skadlig, men grunden till den kunskapen lades i deras arbete.

Ett vetenskapligt arv med hög relevans
Marie Curie arbetade under förhållanden som i dag skulle vara otänkbara. Hon hanterade radioaktiva ämnen utan skyddsutrustning, och hennes anteckningsböcker är än i dag så bestrålade att de måste förvaras i blylådor i Paris. Hon dog 1934 i aplastisk anemi, en sjukdom som med stor sannolikhet orsakades av hennes forskning.

Det är en påminnelse om att vetenskapliga framsteg ofta kräver uthållighet och risktagande. Men framför allt visar hennes arbete hur nyfikenhet och noggrannhet kan leda till livsviktig kunskap.

Radonfrågan i dag
I Sverige dör omkring 500 personer varje år i lungcancer som en följd av långvarig radonexponering. Det gör radon till den näst vanligaste orsaken till lungcancer efter rökning. Vi har både metoder och kunskap för att mäta och åtgärda problemet, men fortfarande bor och arbetar många i hus med förhöjda radonhalter utan att veta om det.

Den Nationella Radonveckan är därför ett viktigt initiativ. Den syftar till att öka medvetenheten om riskerna, men också att visa hur enkelt det faktiskt är att ta reda på hur mycket radon man har hemma. Kunskap är det första steget mot trygghet.

Att förstå för att kunna skydda
Marie Curie uttryckte en gång att “In life, nothing is to be feared, it is only to be understood.”
Det är en tanke som känns högst relevant även i dag. Vår uppgift är inte att skapa oro, utan att öka förståelsen för en risk som går att hantera med rätt kunskap.

När vi nu uppmärksammar hennes födelsedag och radonveckan samtidigt, är det också ett sätt att hedra det vetenskapliga arv hon lämnade efter sig. Ett arv som fortfarande hjälper oss att se, mäta och minska riskerna med det osynliga.