Ordförande i Svenska Osteopatförbundet har fått legitimation som Osteopat - men inte i Sverige

Svenska Osteopatförbundets Ordförande Emmelie Hansen har mottagit en efterlängtad legitimation som osteopat från Norska Helsedirektoratet. Hon kan numera kalla sig för legitimerad osteopat i Norge, men besvikelse finns fortsatt kring att Sverige ligger efter i arbetet att ta till vara på kompetenta, osteopatiska resurser som ett viktigt bidrag för att öka hälso- och sjukvårdens kapacitet. Det är en situation som inte kan undgå att väcka frågor och oro kring legitimeringens betydelse och patientsäkerheten inom osteopatisk vård i Sverige.

I tider då hälso- och sjukvårdens resurser ständigt pressas och behoven ökar, är det en paradox att vi kan riskera att förlora kompetenta osteopater till våra grannländer på grund av bristande legitimation. Det är dags att ställa oss frågan:

Ska vi tillåta en sådan avsaknad av reglering och legitimering för ett yrke som direkt påverkar människors hälsa?

Debatten om legitimering är inte en fråga om att stänga dörrar för utövare i sitt arbete eller att minska tillgängligheten till vård. Tvärtom handlar det om att säkerställa att de som kallar sig osteopater faktiskt har den utbildning, kunskapsnivå och erfarenhet som krävs för att hantera patienters hälsa på ett ansvarsfullt sätt.

Att låta alla kalla sig osteopater utan att ha genomgått en godkänd utbildning, och utan att verka under någon form av auktorisering, är en riskfylld väg att gå. Det hotar inte bara patientsäkerheten utan underminerar också yrkets trovärdighet och legitimitet. När Norge erkänner legitimationen för osteopater, och Sverige inte följer efter, hamnar vi i en tveksam position som det enda nordiska landet som inte prioriterar patientsäkerheten och yrkesreglering. Att vara det land som inte visar respekt för patienters rätt till trygg och ansvarsfull vård är inte förenligt med våra högtstående värderingar inom hälso- och sjukvården.

Vi kan i ännu större grad än i nuläget bidra till att förflytta personer ut ur vårdköerna samt förebygga att de hamnar där, men då behöver vi myndigheternas hjälp för att kvalitetssäkra yrket, likt de föreskrifter som finns i Norge och Danmark som säkerställer kompetensen. Nu behöver svenska myndigheter bana väg för att upprätthålla den nordiska kvaliteten, så att vi kan hjälpa fler personer i samarbete med hälso- och sjukvården.

Lösningen på detta dilemma är inte att avvisa osteopatisk vård, tvärtom. Det handlar om att skapa en kvalitetsstandard för yrket genom utbildningskrav och legitimering. Genom att ställa höga krav på utbildning och kompetens för att erhålla legitimation kan vi säkerställa att endast de mest kvalificerade och ansvarstagande individerna får utöva osteopatisk vård.

Genom att följa grannländernas fotspår och implementera en strukturerad legitimeringsprocess kan vi stärka vårt lands ställning som ledare inom hälso- och sjukvård och samtidigt garantera patientsäkerheten. Det är dags att agera för att undvika en situation där duktiga osteopater avviker till andra länder och lämnar oss med en osäker och oreglerad vård.

Det är dags att visa att vi värdesätter våra patienters välbefinnande och säkerhet genom en tydlig och stringent reglering av yrket.