Svenska Brukarföreningen om Missbruksutredningen

Svenska Brukarföreningen kommenterar Gerhard Larssons kommande missbruksutredning.

Svenska Brukarföreningen har läst utredningens förslag med stigande glädje!

Detta är förändringar vi länge efterlyst.

Kontakt:

Berne Stålenkrantz för Svenska Brukarföreningen

0705-35 76 45

08-20 80 70

Christina Paulsrud för Stockholms Brukarförening

0736-31 14 90

08- 31 14 90

Substitution/underhållsbehandling

Att behandlingsformen även ska omfatta de med beroende av opioider förefaller självklart, ändå är denna grupp idag exkluderad, och det utan något egentligt stöd i vetenskap eller evidens. Att det avgörande för om man får hjälp har varit huruvida du för x antal år sedan använt heroin eller ej - trots att aktuellt preparat de senare åren varit opioider (Subutex, Suboxone) - har ingen annan bevekelsegrund än en moraliserande syn på beroendepatienter.

”Vi ska minsann inte tillhandahålla den substans de utvecklat ett beroende av,” har vi t.ex. hört från en myndighetsperson. SBF frågar sig: Varför inte? Om det nu är det som ska till för att vederbörandes livssituation ska utvecklas i positiv riktning, livskvalitén höjas och viktigast av allt, liv räddas. Det är mycket glädjande att utredningen också inser dessa möjligheter.

Primärvården

Att föreslå att förskrivning av substitutionspreparat och att behandling med dessa delvis ska flyttas från specialistvården ut i primärvården har självklart SBF:s fulla stöd.

För dem av oss som har ett mer problematiskt bruk, de med en dubbeldiagnos och de som vill ha eller behöver mer specialistvård kan remitteras vidare. Precis så som vi gör med andra former av diagnoser.

Detta skulle öppna upp för behandling i mindre orter och på landsbygden och därmed utjämna den orättvist fördelade tillgängligheten. Om du idag bor på fel ort så nekas du behandling och måste flytta dit den finns. Alltså helt emot tesen behandling efter behov.

Att flytta underhållsbehandling till husläkaren och ifrån behandlingsprogrammen på beroendemottagningarna bidrar förhoppningsvis även till att vanan att behandla och se oss som ett kollektiv förskjuts. Detta till förmån för ett mer individuellt synsätt. Idag fattas nämligen beslut utifrån ett homogent och kollektivt perspektiv. Man ska passa in i en ”medelpatientmall”, träffa samma typer av personal på samma tider och under samma förhållanden som resten av beroendekollektivet.

Vi är lika mycket individer som sjukvårdens övriga patienter men ofta tappas detta bort. Programformen är för brukarna inget mer än en schablonmässig syn på oss och våra problem, och man tar itu med dem utifrån en förutfattad syn på beroendesjuka, ”de är si eller så”.

Ifall det ska bli någon ändring så förstår även SBF att det kommer att krävas någon form av reglering, även om det tar emot eftersom vi alltid förespråkat en normalisering av vården och i synsättet gentemot vårt medlemskollektiv. Därför fortsätter SBF att föreslå en modell för licensiering av allmänläkare genom en behörighetskurs likt den som praktiseras i USA.

Brottsbekämpning

Att först sätta brukarens livskvalité, överlevnad och hälsa framför ett drogfritt samhälle förefaller för oss som självklart. Hälso- och sjukvården ska arbeta med befolkningens hälsa snarare än att försöka uppfylla och upprätthålla politiska mål.

Vi anser det hittillsvarande förhållandet är ett resultat av att man inte tillräckligt noga håller isär prevention, brottsbekämpning och narkomanvård i det dagliga arbetet.

Det nuvarande systemet har till vissa delar skapat en situation där vårdapparaten även anser sig vara en brottsbekämpande instans. Vi har under årens lopp kommit i kontakt med flera olika kliniker där utvecklade samarbeten med polisen funnits. Beroendekliniker har då regelbundna möten med polisen, som har haft åsikter om klinikens arbetsmetoder och regelverk.

Föreskrifter

Vi håller med i utredningens slutsats att delar av de nuvarande föreskrifterna (SOSFS 2009:27) i mycket innebär ett hinder för ett optimalt nyttjande av t.ex. metadon och buprenorfin i arbetet med opiat/opioidberoende patienter. Dessa föreskrifter bidrar även till den kollektiva hanteringen av våra medlemmars problem, något vi tidigare beskrivit och pekat på.

Individanpassat

Varje patient är och måste vara det avgörande då man bemöter och behandlar den enskilde patienten. Gemensamma program, regler och föreskrifter, stora mottagningar med rutinmässigt beslutande regler bidrar till att förminska individen.

SBF har alltid förespråkar mindre nischade kliniker för olika behov. Att som idag blanda unga (miss)brukare som inte hunnit utveckla en ”knarkarmentalitet” med äldre ”professionella” användare är inte bra. Dom bör kanske då tillhöra en egen klinik. En klinik för dom som vill skaffa sig ett jobb ellerl plugga. Kliniker där studie- och arbetsförmedlare skulle kunna vara anknutna till.

Idag blandas alla möjliga olika grupper på några stora och halvstora kliniker med mellan 50-300 brukare. Det kanske är bekvämt eller bra för personalen och ur forskningssynpunkt men inte för oss. Vems behov är klinikerna till för? Vems behov ska tillgodoses?

Att behandlingen ofta blir livslång måste ses i förhållande till alternativet, ett dagligt heroinanvändande. Ett sådant tenderar ofta till att bli livslångt, fast livet blir som regel inte långt då 33,5 år är medellivslängden för en svensk heroinist.

Behandlingsregister

Vad det gäller det föreslagna behandlingsregistret så anser SBF att narkomanvårdspatienter ska omfattas av samma regler som andra patientgrupper och inte på något sätt särbehandlas, om det inte gäller positiv särbehandling. Men som oftast sker då insatser riktas mot medlemskollektivet så är det negativa särbehandlingar som får fotfäste.

Så om det finns motsvarande register för t.ex. epileptiker som behandlas med ett visst preparat så kan det få upprättas även för våra medlemmar i underhållsbehandling. Vi vill inte diskrimineras eller på något sett särbehandlas i för oss negativ riktning.

LVM

SBF har i alla år önskat och efterfrågat ett system där tiden under en LVM-vistelse ska kunna användas effektivt, och nu finns det med i förslaget från missbruksutredningen. Idag får många heroinister överdoser i samband med frigivning från LVM. Det kan nu förhindras. Att även de som vårdas med stöd av LVM ska kunna få tillgång till denna behandlingsform ifall de så önskar förefaller för oss som en självklarhet. Och förhoppningsvis får denna regeländring gehör efter utredningens slut. Utredningen vill också att Kriminalvården öppnar upp för behandling med ersättningsläkemedel. Någonting vi också stöder.

Internationellt

Svenska Brukarföreningen stödjer Internationella Röda korsets Rome Consensus och tillika deras ”guidelines on harm-reduction for injecting drug users,” även kallat ”Spreading the light of science.”

SBF stödjer också Artikel 12 av FN:s internationella konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (1966):

Konventionsstaterna erkänner rätten för envar att såväl i fysiskt som i psykiskt avseende åtnjuta bästa uppnåeliga hälsa.

Av konventionsstaterna vidtagna åtgärder för att till fullo förverkliga denna rätt skall innefatta sådana, som är nödvändiga för att:

• minska foster och spädbarnsdödligheten samt främja barnets sunda utveckling;

• förbättra alla sidor av samhällets hälsovård och den industriella hälsovården;

• förhindra uppkomsten av, behandla och kontrollera epidemier, folk och yrkessjukdomar samt andra sjukdomar;

• skapa villkor som tillförsäkrar envar läkar- och sjukhusvård i händelse av sjukdom.