Fred och nya lösningar för idrottens bolagisering

”Att sitta stilla och inget göra i bolagiseringsfrågan kommer att splittra svensk idrott. Vi bör därför utveckla den svenska idrottsmodellen och försöka hitta en lösning, där IdrottsAB utan föreningsmajoritet kan få en plats. I samråd med politiska företrädare bör vi hitta en lösning som garanterar att stödet från stat, landsting och kommuner inte går till sådana privatbolag, även om de sysslar med idrott”.

Det skriver Lars-Åke Lagrell, ordförande i Svenska Fotbollförbundet, och Lars Liljegren, ordförande i Svenska Fäktförbundet, i en gemensam debattartikel. De kommer också att presentera ett gemensamt förslag vid RF-stämman, som inleds i Uppsala idag.

Den svenska idrottsrörelsen har lagt fast visionen ”Svensk idrott – världens bästa!”

Egentligen är vi inte så långt ifrån visionen, om vi t.ex. jämför vårt lilla antal medborgare med det relativt stora antalet medaljer i internationella mästerskap. Och när det gäller utbredning bland barn och ungdom är omvärlden förundrad. Drygt 2 miljoner medborgare i åldern 16 – 84 år är medlemmar och/eller har förtroendeuppdrag i en eller flera av landets 21 000 idrottsföreningar. 66 procent (!) av barn och ungdomar i åldern 7 – 14 år tränar och/eller tävlar i idrott.

Låt oss försöka förklara framgångarna och utbredningen.

I de demokratiska föreningarna lever det ideella ledarskapet.  Om de 600 000 ledarna fick betalt motsvarande en fritidsledarlön för den tid de lägger ned, skulle det kosta, inkl. sociala avgifter, uppemot 20 miljarder per år. Det motsvarar en höjning av kommunalskatten på knappt 1:50. Summan är tre gånger så stor som statens, landstingens och kommunernas stöd till idrott. De flesta ledare kommer att fortsätta att arbeta ideellt och vill inte ha någon ändring. Vi ska också vara medvetna om att många av dem sporras av elitidrottens framgångar.

Den folkliga förankringen och de demokratiska föreningarna är också en stark politisk kraft. Inte endast inför val tar politikerna hänsyn till önskemålen från landets i särklass största folkrörelse. Statens stöd till idrotten är 2 miljarder kronor. Kommunernas stöd till föreningarna är ca 1 miljard, och värdet av anläggningssubventionerna brukar beräknas till ca 4 miljarder kronor.

Vi är stolta och glada över att ha fått vara med i ledningen både för den centrala svenska idrottsrörelsen och för två spännande förbund under många år. Vi vill försvara den svenska idrottsmodellen med demokratiska föreningar, ideellt ledarskap och starkt stöd från stat och kommun.

Men samtidigt vill vi utveckla den i en ny tid, då både hoten och möjligheterna är annorlunda.

Den breda svenska ungdomsidrotten klarar sig bra vid internationella jämförelser. Landslagskvaliteten är också relativt hög. Men våra främsta föreningar i de mest kommersiella idrotterna som t.ex. fotboll och ishockey halkar efter. Vi minns t.ex. med stor glädje hur IFK Göteborg vann UEFA-cupen 1982 och 1987 och blev bästa europeiska fotbollsklubb. Det känns som igår. Men det var det inte. Det var 29 år sedan.

Svenska Fotbollförbundet och Svenska Ishockeyförbundet har under flera år arbetat för att de enskilda förbunden själva ska få fatta beslut om villkoren för IdrottsAB, eftersom konkurrensen är olika i olika idrotter.

IdrottsAB finns redan idag och verkar vid sidan om sin moderklubb. Och ingen ser ut att vilja ändra på detta. Den ideella föreningen har sedan RF-stämman 1999 rätt att t.ex. lägga sin A-lagsverksamhet med yrkesspelare i sitt IdrottsAB.

Idag gäller den s.k. 51-procentsregeln. Regeln säger kort, att om föreningarna bildar s.k. IdrottsAB, ska föreningen behålla majoriteten av rösterna vid bolagsstämman.

För närvarande regleras detta i RF:s stadgar. Det är således Svenska Fäktförbundet, och andra mindre specialförbund, som på RF-stämmor bestämmer om t.ex. fotboll och ishockey ska få hitta en egen lösning för sina föreningar.

Inför helgens RF-stämma har Riksidrottsstyrelsen föreslagit, att reglerna inte ska ändras. 51-procentsregeln ska finnas kvar. Och också i fortsättningen ska RF-stämman fatta beslut om ev. förändringar, menar Riksidrottsstyrelsen.

Så här skriver Riksidrottsstyrelsen bl.a.

”Genom att behålla regelverket på RF-nivån kommer gemensamma regler gälla för hela den svenska idrottsrörelsen, även om varje SF fortfarande avgör om de vill utnyttja de möjligheter som ges. De grundläggande organisatoriska förutsättningarna blir därmed lika, oavsett vilken idrott det handlar om.”

RS anser därför att frågan även fortsättningsvis ska regleras i RF:s stadgar.

I höstas presenterade RF:s juridiska kommitté ett förslag om att sänka gränsen för föreningarnas inflytande från 51 procent till minst 34. Också detta avvisar Riksidrottsstyrelsen med följande motivering:

”Det skulle, enligt RS uppfattning, vara mycket olyckligt att sända en sådan signal idag, då svensk idrott på ett antal andra mycket viktiga områden hävdar just den ideella idrottsrörelsens särart och därmed rätt att särbehandlas i förhållande till renodlad kommersiell verksamhet. Det handlar om till exempel momsfrågan och det pågående konkurrensverksärendet, men i delar också om frågan om betalningsansvar för polisbevakning av idrottsevenemang.”

Det är vår bedömning, att det inte finns några förutsättningar att förändra reglerna vid helgens RF-stämma. För det krävs två tredjedels majoritet, då frågan regleras i stadgarna.

För många idrottsledare känns detta skönt. En hård diskussion, ibland med högt tonläge, har pågått inom svensk idrott sedan hösten 2010. Lugn och ro ser återigen ut att sänka sig över svensk idrott.

Det är ett bedrägligt lugn. Att nu sitta stilla och inget göra kan också splittra svensk idrott. Måndagen, dagen efter RF-stämman, är en ny dag.

Ambitionerna i många storklubbar i fotboll och ishockey att söka något nytt för att kunna konkurrera med omvärldens ligor och klubbar lever vidare. Behovet av nytt kapital för att konkurrera med omvärldens klubbar och ligor finns kvar. Initiativ från andra länder om att starta ligor med klubbar/företag från olika länder kommer att fortsätta. Och andra lagidrotter kommer med största säkerhet att få motsvarande internationella utveckling på klubbsidan.

Hela frågan är just nu vilande. De nya besluten om poliskostnaderna och osäkerheten inom momsområdet har medfört att det inte kommer att bildas några IdrottsAB på ett tag. Den tid vi därigenom får bör användas på ett bra sätt. Risken finns ju också att välfungerande IdrottsAB kan ersättas av eller kompletteras med fritt arbetande riskkapitalbolag med affärsidén att köpa och sälja spelare.

Det här kan leda till allvarliga splittringar inom främst fotboll och ishockey. Splittring inom den svenska idrottsrörelsens två dominerande och mest kommersiella förbund splittrar också svensk idrott.

På samma sätt som mindre förbund med sämre kommersiella möjligheter vädjar till de större förbunden att leva sig in i de små förbundens villkor, måste nu de mindre förbunden försöka att leva sig in i t.ex. fotbollens och ishockeyns villkor.

Svenska Fäktförbundet skrev bl.a. så här i remissvaret över förslaget om IdrottsAB:

”Svenska Fäktförbundet har anledning att lyssna noga på de två mest kommersiella förbundens önskemål.”

Vi vill utveckla den svenska modellen och använda tiden till nästa RF-stämma 2013 på ett konstruktivt sätt. Därför vill vi att Riksidrottsstyrelsen omedelbart tillsätter en utredning med kompetenta och erfarna idrottsledare. Utredningens uppgift bör vara att hitta en lösning som gör det möjligt att på ett nytt och ändamålsenligt sätt hantera en utomordentligt liten del av svensk idrott. Det handlar om de föreningar, som vill ta steget och lägga sin elitverksamhet i bolag, där föreningen inte längre har majoritetsinflytande.

Utredningsarbetet måste ske i nära samverkan med t.ex. fotbolls- och ishockeyförbunden, som själva måste klara av viktiga avvägningsfrågor, om t.ex. hur en ny ”föreningsform” ska behandlas i seriesystemen. Samtidigt som ”det nya” skiljs ut, måste det passa i det gamla.

Utredningsarbetet handlar om idrottsrörelsens egna stadgar. Och därför, kan någon tycka, bör vi göra arbetet utan politiska impulser och kanske t.o.m. påtryckningar. Men den svenska idrottsmodellens framgång bygger på förtroende och öppenhet. Utredningsarbetet bör därför ske i bred dialog med politiska företrädare i stat, landsting och kommuner. De ska veta, att vi inte vill använda statens, landstingens och kommunernas stöd till privatbolag, även om de sysslar med idrott.

Vi är övertygade om att vi kan hitta en lösning, så att de fåtal föreningar som vill kan ta klivet in i det nya och säga ja till en bättre finansiering. Men de får samtidigt säga nej till den föreningsdemokrati vi vant oss vid. De får säga nej till statligt och kommunalt stöd till t.ex. anläggningar och ungdomsidrott. Och bolag får arbeta på bolagens villkor.

På det sättet tror vi att den svenska modellen kan utvecklas. Så kan svensk idrott, redan en av världens bästa, bli ännu bättre.

Vi kommer därför vid helgens RF-stämma i Uppsala att yrka

att                 RF-stämman uppdrar till Riksidrottsstyrelsen att tillsätta en kompetent utredningsgrupp som inför RF-stämman 2013 ska framlägga en ny svensk idrottsmodell som har möjlighet att konkurrera på både landslags- och klubbsidan och i både små och stora idrotter.

Arbetet bör ske i bred dialog med politiska företrädare bl.a. för att säkerställa, att statens, landstingens och kommunernas stöd inte kommer de nya bolagen, utan föreningsmajoritet, till del.

Lars-Åke Lagrell                             Lars Liljegren

Ordförande i Svenska Fotbollförbundet Ordförande i Svenska Fäktförbundet

Riksidrottsstyrelseledamot 1991 – 2007            Riksidrottsstyrelseledamot 1987 - 1999

 För mer information kontakta Lars Liljegren, tel. 070 – 640 46 49