Snälla idrottsministern, hjälp oss!

Idag avgick Karl-Erik Nilsson som ordförande i Sveriges Riksidrottsförbund. Han har fått ta emot allvarlig kritik för sitt agerande inom UEFA där frågan gällt om deltagare från Ryssland och Belarus ska tillåtas delta i framtida europamästerskap för åldern U-17.

Karl-Erik Nilsson är inte ensam inom svensk idrott att behöva hantera en situation med dubbla lojaliteter. Det är vanligt att företrädare för idrotten som har internationella uppdrag även har uppdrag i det egna svenska förbundet. Förr eller senare behöver de agera i en intressekonflikt.

Konfliktens grundfråga är egentligen enkel: Ska jag stå upp för de värderingar och beslut som jag och svensk idrott står för eller ska jag försöka arbeta för en förändring genom att ingå i ett internationellt sammanhang, där värderingarna kanske är annorlunda?

Svensk fäktning har valt att öppet ta ställning och markera sina ståndpunkter både nationellt och internationellt. Förbundet har i olika sammanhang stått upp tydligt för principer om integritet för beslut, icke-diskriminering, transparens vad gäller ekonomisk hantering och inte minst för att Ryssland och Belarus ska stängas ute från den internationella idrottsgemenskapen tills det anfallskrig de påbörjat tar slut. Det har inneburit att våra tidigare goda kontakter med Internationella Fäktförbundet kraftigt försämrats och att våra kandidater inte blir valda.

Andra idrotter har valt andra vägar och prioriterat att behålla sitt inflytande. Risken är då förstås påtaglig att man i det internationella agerandet tvingas kompromissa med de svenska ståndpunkterna. Vi ser också inom fäktningen att många nationella fäktförbund i de länder som är lika engagerade i Ukrainakonflikten som Sverige väljer att kompromissa för att behålla sina positioner och sitt inflytande. Ännu fler väljer att vara tysta.

Just nu ser vi att de markeringar och protester mot att ryska och belarusiska idrottare välkomnas tillbaka som faktiskt genomförs får begränsad verkan eftersom signalerna är så motstridiga. Under denna höst fattas beslut som i realiteten innebär att Ryssland och Belarus välkomnas tillbaka in i idrottsgemenskapen. Även om de kanske får klara sig utan flaggor och nationella dräkter kommer de att spela en viktig roll i den ryska propagandan och stärka den ryska självbilden.

För svensk fäktning är det fortfarande självklart att hålla fast vid grundläggande värderingar, även om priset i form av minskat internationellt inflytande är högt. För andra idrotter och individer blir priset ett annat men högt. Om Sverige ska kunna göra något för att motverka utvecklingen och även framåt vara en internationell kraft behövs det sannolikt ett kraftfullt initiativ från idrottsministern som samlar en stor politisk enighet. Med ett sådant i ryggen kan svensk idrott få ett starkare genomslag för goda värderingar inom den internationella idrotten.