Viktiga framgångar på RF-stämman

En god vän inom idrotten kramade om mej, när jag lämnade konferenslokalerna i Uppsala på söndagseftermiddagen. ”Grattis! Storslam för fäktningen”, sa hon.  När jag riktigt tänkte efter, hemma någon timme senare, insåg jag att hon faktiskt hade alldeles rätt.

 Vi har förberett stämman i över ett halvår. Vi bestämde oss för att fyra frågor var speciellt viktiga för oss. Ett ökat SF-stöd är näst intill livsavgörande för förbunden med små kommersiella intäkter. Vi ville bidra till den nödvändiga försoningen i elitidrottsfrågan. Vi ville medverka till en lösning i bolagiseringsfrågan, som håller för framtiden. Sist, men inte minst, ville vi påverka valen till både Riksidrottsstyrelsen och valberedningen.

 ”Hur gjorde ni för att lyckas, frågade hon”. ”Långsiktighet, kunskap, noggranna förberedelser inför stämman, mod och lite tur”, svarade jag. ”Och dessutom förberedda anföranden, försök fånga deltagarna. Du får aldrig en andra chans att göra ett första intryck”.

 Vi skrev en lång motion om SF-stödet. Och jag inledde debatten genom att sjunga de första stroferna ur ”Var blev ni av ljuva löften om en rimligare värld”, Monica Zetterlunds klassiker. Vilken fantastisk sångerska hon var, detta ”lingonris i ett cocktailglas”, som Tage Danielsson kallade henne. Och vilken inspiration hon kunde ge.

 Så småningom retirerade Riksidrottsstyrelsen från sin mycket märkliga inställning att SF-stödet skulle höjas med endast ca 2 procent per år fram till 2015. Det blev så småningom ett beslut enligt det förslag jag lade fram, en höjning från 265 Mkr till 300 Mkr år 2013.

 Så var det dags för bolagiseringsfrågan. Också där skrev vi för flera månader sedan ett omfattande remissyttrande om att försöka skilja ut de föreningar som vill släppa majoritetsägandet till privata kapitalägare. Samtidigt var vi ju väldigt glada över att Riksidrottsstyrelsen vid den här stämman ville säga nej till alla förändringar av 51-procentsregeln. Allt annat skulle ha släppt anden ur flaskan och ställt till med allvarliga konvulsioner. Stödet från stat och kommun skulle hotas, liksom våra grundläggande värderingar.

 Några dagar före RF-stämman träffades två gamla idrottskamrater, fotbollens Lars-Åke Lagrell och jag för att försöka hitta en gemensam lösning, som också skulle kunna falla stämman på läppen. Vi vill, precis som i vårt remissvar, under de närmaste åren försöka skapa nya möjligheter för de kanske 50 föreningar, som vill gå in i det nya, utan att det skulle bli negativa konsekvenser för de ca 20 950 som inte har en tanke på att bilda bolag. Och, om de gör det, inte alls vill göra sig av med majoriteten.

 Det här tyckte DN Debatt var intressant, både i sak och på grund av det faktum att två idrottsledare, som tidigare stått långt ifrån varandra i sakfrågorna, nu hade kommit överens om något gemensamt. Den morgon RF-stämman började, i fredags, bredde vi ut oss över en helsida i DN. Det kunde ju ha börjat sämre. Självklart var den gemensamma debattartikeln fredagens ”snackis” bland ombuden.

 Det här yrkandet lämnade jag till stämman i samråd med fotbollen:

”att RF-stämman uppdrar till Riksidrottsstyrelsen att tillsätta en kompetent utredningsgrupp som inför RF-stämman 2013 ska framlägga en ny svensk idrottsmodell som har möjlighet att konkurrera på både landslags- och klubbsidan och i både små och stora idrotter.

Arbetet bör ske i bred dialog med politiska företrädare bl.a. för att säkerställa, att statens, landstingens och kommunernas stöd inte kommer de nya bolagen, utan föreningsmajoritet, till del”.

Jag försökte berätta, att om vi inget gör, så leder det till splittring och besvikelse, framför allt inom fotboll och ishockey. Om några år kanske vi som är ombud på RF-stämmor av fotbollen och ishockeyn får skulden för att det inte går så bra för dem som de hoppas. Och de kommer naturligtvis också att fortsätta att lämna motioner år efter år. Och en stor del av vår tid ska gå åt till den här frågan.

 Efter en hård debatt, där Riksidrottsstyrelsen envist hävdade, att frågan nu var död, och att vi inte borde starta arbetet med en utredning, gick vi till omröstning. Det blev en klar vinst för vårt förslag och ett helt onödigt nederlag för den Riksidrottsstyrelse som nu ska starta den utredning man inte vill ha. Ur det diket måste Riksidrottsstyrelsen krypa upp.

 Vi antog också nya riktlinjer för elitidrottsstödet. Riksidrottsstyrelsen tar nu det ansvar som regeringen har gett den och ska ensam fatta beslut om fördelningen efter dialog med bl.a. SOK. Den s.k. styrgruppen läggs ned. Det är bra. Nu kan inte Riksidrottsstyrelsen skylla på någon annan, om det inte fungerar. Men jag är övertygad om att det kommer att göra det.

 Till sist något om valen.

 Låt oss börja med Hans Hellquist, god vän till fäktningen, som lämnade Riksidrottsstyrelsen efter ett fint jobb under 16 år. Han blir, precis som vi föreslog ordförande i en bantad valberedning.

 Vi hade ju nominerat tre utomordentliga idrottsledare, Lena Engström, ordförande i Seglarförbundet, Krister Clerselius, friidrottare som nu är ordförande i Skånes Idrottsförbund och Germund Sandberg, vice ordförande i Gymnastikförbundet.

 Två av dem, Lena och Krister, blev också valberedningens förslag. Det är bra utdelning. Germund Sandberg är en utomordentlig idrottsledare. Och jag hoppas vi kan driva hans namn om två år.

 Här ville vi istället använda tiden och kraften till att försöka få Björn Eriksson vald. Han hade nominerats av andra, och var nu valberedningens kandidat. Men det var heller ingen hemlighet att han var ifrågasatt. Den kompetente f.d. landshövdingen, rikspolischefen och generaldirektören har ju faktiskt också varit en uppskattad ordförande i Svenska Skidskytteförbundet under 10 år. Under den tiden tog sig förbundet från gärdsgårdsserien till eliten, som förbundets nuvarande sympatiske och kompetente ordförande Olle Dahlin uttryckte det.

Jag försökte berätta att Björn Eriksson sprider glädje omkring sig, tar uppgiften, men sällan sig själv, på blodigt allvar. Det är skillnad på att ta saker på allvar och alltid vara gravallvarlig. Idrotten behöver ännu mera glädje. Och det gör inget om idrottsledare får oss alla på gott humör.

Valberedningens förslag blev också stämmans beslut. Lena, Krister och Björn kommer att göra skillnad. De kommer att göra Riksidrottsstyrelsen bättre.

Och vi kunde efter en lång helg konstatera, att vi nu får vänja oss vid att vi kallas stämmans vinnare.

Lars Liljegren