Patienter med ledgångsreumatism har ökad kärlstelhet och försämrad kärlväggsfunktion

Solveig Wållberg Jonsson, Kenneth Caidahl, Natalia Klintland, Gunnar Nyberg, Solbritt Rantapää Dahlqvist Reumatologkliniken, Norrlands Universitetssjukhus, Umeå samt Avd för Klinisk Fysiologi, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg Förr sade man, att "ledgångsreumatism är en sjukdom som värker men inte dödar". Det har visat sig vara felaktigt. Den totala dödligheten är ökad vid ledgångsreumatism. Åtskilliga studier har nu visat att patienter med ledgångsreumatism insjuknar oftare och har högre dödlighet i hjärtkärlsjukdomar än i befolkningen i övrigt. Vi har tidigare även visat på ökad förekomst av ateroskleros, "åderförkalkning", hos patienter som haft sin sjukdom i 15 till 20 år jämfört med personer utan ledgångsreumatism. Orsaken till denna ökade förekomst av hjärtkärlsjukdom är inte självklar. De sk traditionella riskfaktorerna för hjärtkärlsjukdomar, som diabetes, högt blodtryck, höga blodfetter, är inte särskilt framträdande. Vi fann dock i en tidigare studie, att själva den inflammatoriska reaktionen verkar driva på utvecklingen av hjärtkärlsjukdomar. Avsikten med den nu aktuella studien var att få närmare upplysningar om kärlfunktionen hos patienter med ledgångsreumatism. Vi har därvid använt oss av pulsvågsanalys. När hjärtat slår skapas en pulsvåg som refelkteras från periferin. Pulskurvan kan registreras med sk tonometri. Pulskurvans utseende beror av stelheten i de större kärlen och av de små kärlens elasticitet. Genom att tillföra vissa farmaka kan man provocera fram avslappning i kärlväggen som beror på funktionen i kärlväggens innersta cellager, det sk endotelet. Mått och index som representerar stelhet, perifert kärlmotstånd och endotelfunktion kan alltså beräknas utifrån pulsvågen. Vi undersökte 30 patienter med ledgångsreumatism samt 30 kontrollpersoner. Studien visade att patientgruppen hade stelare kärlträd och att pulsvågorna färdades snabbare jämfört med i kontrollgruppen. Efter tillförsel av kärlavslappnande medel kvarstod en ökad kärlstelhet. Förmågan till avslappning i de små kärlen befanns nedsatt, vilket talar för försämrad kärlväggsfunktion. Sammanfattningsvis konstateras att patienter med ledgångsreumatism har ökad stelhet i stora kärl och försämrad förmåga till avslappning i kärlväggen, sk endotelial dysfunktion. Detta kan vara en bidragande orsak till att att patienterna oftare insjuknar i hjärtkärlsjukdom. Fynden ger stöd för uppfattningen att sjukdomen drabbar inte bara lederna utan även ger ett utbrett inre organengagemang. Modern antireumatisk behandling är angelägen, inte bara för att förhindra ledförstörelse utan även för att minska effekterna av dess påverkan på övriga organ, som kärlsystemet.