Inte vem som helst bygger en damm

På en arbetsresa med Svenska missionsrådet blev jag god vän med ett dammbygge i södra Afrika.

Det var invånarna i en by ute på landsbygden som tröttnat på att deras kor aldrig fick tillräckligt med vatten, och att hela tiden leva i fruktan att vattnet helt skulle försvinna i det torra klimatet, och att det inte fanns några myndigheter i sikte som kunde garantera vattentillförseln till byn.

De beslutade sig för att själva bygga en damm. Det var en lång process, med myndighetstillstånd och försök att hitta finansiärer.

Nu är de nästan klara. Alla i byn är med och bygger; män, kvinnor, gamla och unga. Man har delat upp sig i fem arbetslag. Arbetslagen har kämpat flera arbetspass i veckan under flera år med att bygga dammen. De har grävt, de har rensat, de har hoppats.

Och snart kommer de att få lön för mödan.

Vad får folk att hålla ut? Vad är det som gör att man vågar tro att man kan genomföra något som man inte har gjort förut, och där resultatet ligger så långt fram i tiden? “Vi har lärt oss mycket om varandra”, säger dammbyggarna i arbetslaget. De säger också att de har lärt sig hur mycket de klarar av tillsammans, och hur de ska klara det.

Dammbygget har stärkt byn innan dammen ens är klar. Vad hade hänt om de hade haft för bråttom?

På tisdag och onsdag den här veckan möts Svenska missionsrådets medlemsorganisationer till två dagars samtal i de årliga medlemsdagarna. Årets tema är “relationer och samarbete”. Organisationerna får mötas och bli påminda om styrkan i att vara flera som arbetar för samma sak.

Och vem vet? Kanske kan vi tillsammans komma på något sätt att inte ha för bråttom för att låta relationer och samarbete vara centrala i ett samhällsbygge.

Lena Boberg
Ansvarig för forskning och utveckling
och för organisationsutveckling