Sverige ger med ena handen och tar med den andra

Sverige ger med ena handen och tar med den andra. Detta blir konsekvensen när Sveriges politik på olika områden inte är samstämmig med utvecklingsmålen. Med andra ord handlar det om att fattiga och utsatta människor inte får sina rättigheter tillgodosedda. I dag lanserar flera organisationer, däribland SMR, en rapport som mäter Sveriges politik för global utveckling.

För snart tio år sedan beslutade riksdagen med stöd av alla partier att anta en samstämmighetspolitik, Politik för global utveckling, PGU. Tanken är att hela regeringen har ett ansvar för att bidra till målen om en rättvis och hållbar utveckling. Politiken inom alla områden måste bedrivas på ett sätt som tar hänsyn till effekter för utvecklingsländer. PGU slår också fast att två perspektiv ska genomsyra all svensk politik: de fattigas perspektiv, som sätter den fattiga människan i centrum, samt rättighetsperspektivet, som tar sin utgångspunkt i det internationella ramverket för mänskliga rättigheter.

I dag lanserar SMR tillsammans med ytterligare tolv organisationer Barometer 2012 med underrubriken Organisationer mäter trycket på Sveriges Politik för global utveckling (rapporten lanseras kl 12 i dag, här finns ett axplock från den). I Barometern betygsätts Sveriges politik på fem områden: klimat, migration, finans, handel och säkerhet. Detta sker med hjälp av flera exempel på hur svensk politik motverkar eller stärker utvecklingsmålen.

Ett tydligt exempel på sådan politik är Sveriges export av krigsmateriel. Efter den arabiska våren har Sverige presenterat särskilda biståndssatsningar med fokus på demokrati och yttrandefrihet i Mellanöstern och Nordafrika. Samtidigt har Sveriges krigsmaterielexport till diktaturer ökat dramatiskt. År 2011 gick mer än hälften av svensk vapenexport till icke-demokratier, med Saudiarabien som största köpare.

Ett annat exempel handlar om export av råvaror. Många av världens fattigaste länder är rika på naturresurser. Ofta är de beroende av ensidig export av oförädlade råvaror. För att nå en hållbar utveckling krävs att dessa länder kan diversifiera sin produktion och sin export, och bygga upp en inhemsk vidareförädling av sina råvaror.

Ett sätt att främja detta är exportskatter. Men EUs politik syftar till att trygga tillförseln av råvaror åt europeisk industri, utan hänsyn till utvecklingsländers rätt till sina egna naturresurser. Trots starka protester från de afrikanska länderna står Sverige bakom EUs försök att i samband med handelsavtal begränsa exportskatter.

Det är naturligtvis svårt att ha en överblick över vilka konsekvenser svensk politik på olika områden får för fattiga och utsatta människor. Just därför är det bra att lyfta fram konkreta exempel på när svensk politik motverkar utvecklingsmål och minskar effekterna av t ex svenskt bistånd. Det blir väldigt tydligt att Sverige ger med den ena handen och tar tillbaka med den andra.

I dessa tider då bistånds- och utvecklingseffektivitet – och resultat – står högt på agendan framstår detta som oerhört ineffektivt.

Varannat år skriver den svenska regeringen en PGU-rapport, och i slutet av maj i år kommer nästa rapport. Tidigare rapporter har haft stort fokus på att lyfta fram synergieffekter mellan olika politikområden. Det är givetvis bra att visa på hur olika politikområden kan förstärka varandra och på så vis bidra till att uppfylla målen om rättvis och hållbar utveckling.

Men samstämmighet handlar mer om hur man hanterar målkonflikter mellan olika politikområden. Det behövs också verktyg och mekanismer som hjälper till att synliggöra dessa må- och intressekonflikter.

Barometern tar upp flera rekommendationer till hur samstämmigheten skulle kunna förbättras. Ett förslag är att PGU blir en integrerad del av beredningen i regeringskansliet i form av en statssekreterargrupp.

En annan intressant rekommendation är att inrätta en ombudsmannafunktion med mandat att undersöka fall där Sveriges politik på olika områden skadar utvecklingsländer, utifrån klagomål från individer, det civila samhället och regeringar. Detta förslag är intressant eftersom det synliggör att Sverige har ett ansvar – om inte juridiskt så moraliskt – för hur politiken påverkar fattiga och utsatta människors möjligheter att få sina rättigheter tillgodosedda.

En rad åtgärder behövs alltså för att förverkliga PGU. Men det räcker inte. Den politiska viljan är helt avgörande för om PGU ska kunna genomföras. Om inte den finns kommer svenska vapen även fortsättningsvis att bidra till kränkningar av mänskliga rättigheter i diktaturer. Och Sveriges ståndpunkter i EU när det gäller handelsavtal kan fortsätta medverka till att rätten till mat och försörjning hotas för fattiga och utsatta människor i Afrika.

Sveriges trovärdighet står på spel.

Birgitta Rosén
Utvecklingssekreterare