Gå direkt till innehåll
Försök att förstå vänstern – innan du förstår vad som gått fel
Försök att förstå vänstern – innan du förstår vad som gått fel. Illustration AI-Joe

Blogginlägg —

Försök att förstå vänstern – innan du förstår vad som gått fel

Det är lätt att kritisera vänstern. Betydligt intressantare är att försöka förstå den. För bakom dagens konflikter om klimatet, invandringen, kapitalismen och ekonomisk tillväxt finns en historisk motsättning som sällan diskuteras. Vad händer med en politisk rörelse som byggt sin världsbild på kampen mot fattigdom och förtryck när allt fler människor får det bättre? Och varför har delar av vänstern börjat ifrågasätta just den ekonomiska utveckling som gjort detta möjligt?

Jag tror att vi behöver börja med att ge vänstern ett erkännande. Det finns mycket i dess historia som förtjänar respekt. Kampen för rimliga arbetsvillkor, utbildning, trygghet och människors lika värde har bidragit till att forma det moderna Sverige. Det är dessutom svårt att invända mot ambitionen att människor ska få bättre möjligheter att påverka sina egna liv. Den ambitionen delar jag.

Men någonstans på vägen har något märkligt hänt. Hos delar av den politiska vänstern har kampen mot fattigdom alltmer kommit att samsas med en kamp mot ekonomisk tillväxt. Företagande betraktas ibland med misstänksamhet, privat ägande som ett problem och människors konsumtion som något som måste begränsas.

Samtidigt har klasskampen, som en gång var rörelsens själva fundament, fått konkurrens av konflikter kring identitet, grupptillhörighet och upplevt utanförskap. Hur hänger allt detta ihop?

Revolutionen som aldrig kom

Vi behöver backa bandet. När Karl Marx utvecklade sina teorier under 1800-talet präglades industrisamhället av enorma klasskillnader. Det var inte svårt att förstå varför tanken på en samhällsomvälvning kunde få fäste.

Men Marx underskattade kapitalismens förmåga att förändras. I stället för att arbetarklassen blev alltmer utarmad fick stora delar av den, särskilt i västvärlden, successivt bättre levnadsvillkor. Produktiviteten ökade, lönerna steg och nya möjligheter öppnades. Demokratiska reformer, fackligt arbete och sociala trygghetssystem bidrog till att fördela resultaten.

Det som tidigare varit en ekonomisk överklass förunnat blev möjligt för vanliga löntagare. Egna bostäder. Bil. Semester. Besparingar. Barn som kunde studera vidare.

Den industriarbetare som enligt den revolutionära teorin skulle störta det kapitalistiska systemet hade plötsligt fått ett påtagligt intresse av att det fungerade.

Detta var naturligtvis inget nederlag för vanliga människor. Tvärtom var det en historisk framgång. Men för den revolutionära vänstern skapade det ett intellektuellt dilemma.

Om människorna inte längre ville göra revolution, var det då människorna eller teorin det var fel på?

Filosofen Herbert Marcuse behandlade denna problematik i One-Dimensional Man från 1964. Han såg hur det moderna industrisamhället hade integrerat stora delar av arbetarklassen i det system som den enligt marxistisk teori förväntades bekämpa.

Det är en fascinerande historisk ironi.

Kapitalismens förmåga att skapa välstånd hade bidragit till att minska förutsättningarna för den revolution som skulle avskaffa kapitalismen.

När väljarna bytte sida

Vi kan se spåren av samma förändring i modern politik. Den franska tankesmedjan Terra Nova presenterade 2011 en analys av hur vänstern skulle kunna bygga ett nytt väljarunderlag. Rapporten konstaterade att den gamla alliansen med industriarbetarna inte längre var någon självklar väg till politisk framgång.

I stället identifierades möjligheter bland bland annat högutbildade, yngre väljare, kvinnor och minoritetsgrupper.

Det var en politisk analys av förändrade väljarbeteenden, inte något bevis på dolda avsikter. Men den belyser ett principiellt problem som jag tycker är värt att diskutera.

När ett partis traditionella väljare får nya ekonomiska intressen och börjar fatta självständiga politiska beslut, hur reagerar partiet?

Försöker det förstå människornas förändrade behov eller söker det nya grupper som lättare kan mobiliseras kring gamla motsättningar?

Båda strategierna förekommer i politiken. Men för en rörelse som definierar samhället genom konflikter mellan starka och svaga finns en särskild frestelse att ständigt hitta nya orättvisor som kan hålla den politiska kampen vid liv.

Det betyder inte att orättvisorna är påhittade. Däremot finns det anledning att fråga sig om politiken alltid har lika stort intresse av att lösa problemen som av att beskriva dem.

Här blir även Greta Thunbergs utveckling intressant.

Hon blev världsberömd som klimataktivist, men har senare engagerat sig starkt för Palestina och deltagit i en hjälpaktion mot blockaden av Gaza.

Vid första anblicken kan det framstå som ett märkligt byte av sakfråga. Men ser man aktivismen som en bredare kamp mot ekonomiska och politiska maktstrukturer framträder en helt annan logik. Klimatfrågan och Palestina blir då olika uttryck för en sammanhängande ideologisk övertygelse.

Det innebär inte att hennes engagemang är oäkta eller att klimatfrågan bara varit ett svepskäl. Men det visar varför vi måste förstå ideologin bakom ställningstagandena, inte bara de enskilda protesterna.
Och där kommer vi till vad jag anser vara en av vår tids mest problematiska politiska idéer.

Föreställningen att mindre kan göra oss rikare

Den kallas nedväxt, eller degrowth. Förenklat går tanken ut på att framför allt välbärgade samhällen ska minska sin materiella produktion och resursförbrukning. Ekonomisk tillväxt ska inte längre vara ett överordnat mål.

Det finns resonemang inom denna idévärld som förtjänar att tas på allvar. Naturresurser är inte obegränsade. Miljöförstöring har verkliga kostnader. Och högre bruttonationalprodukt, BNP, innebär inte automatiskt bättre livskvalitet för varje människa.

Så långt finns ingen anledning att protestera. Men sedan kommer det avgörande tankefelet. Att tillväxt kan skapa problem innebär inte att frånvaron av tillväxt är en lösning.

Ekonomisk tillväxt handlar nämligen inte bara om att tillverka fler prylar eller förbruka mer råvaror. Den kan lika gärna handla om effektivare teknik, bättre läkemedel, smartare energisystem och nya tjänster som skapar större värde med mindre resursåtgång.

En ekonomi kan utvecklas samtidigt som vissa typer av miljöbelastning minskar. Det är ingen garanti för att alla miljöproblem försvinner. Men det är ett kraftfullt argument för innovation snarare än ekonomisk tillbakagång.

Och framför allt måste vi fråga oss vilka människor som förväntas betala priset när tillväxten inte längre betraktas som önskvärd.

Den som redan har ett välbetalt arbete, en avbetald bostad och ett välfyllt sparkonto kan naturligtvis resonera filosofiskt om att materiellt välstånd är överskattat.

För den arbetslöse, den ensamstående föräldern eller den unge som försöker köpa sin första bostad ser verkligheten annorlunda ut.

Där är ekonomisk utveckling inte någon abstrakt ideologi. Den är möjligheten till ett bättre liv.

Vad historien faktiskt lär oss

Enligt Världsbankens statistik levde omkring 2,3 miljarder människor i extrem fattigdom 1990. År 2026 uppskattas antalet till cirka 811 miljoner, trots att världens befolkning har ökat kraftigt.

Utvecklingen har inte varit jämn och fattigdomsbekämpningen har bromsat in. Men den historiska förändringen är enorm.

Den har framför allt drivits av ekonomisk utveckling, ökad produktivitet och växande möjligheter till arbete och försörjning, tillsammans med utbildning, handel och reformer.

Ekonomisk tillväxt är inte tillräcklig för att avskaffa fattigdom. Men den har visat sig vara ett av de viktigaste verktygen.

Det är därför svårt att förstå varför politiker som säger sig företräda människor med små ekonomiska resurser samtidigt lockas av teorier som riskerar att begränsa dessa människors framtida möjligheter.

Problemet blir ännu tydligare när resonemanget förs över till integration.

Vad vill vi egentligen uppnå för människor som kommer till Sverige?

Att de ska förbli grupper som politiker kan tala om, företräda och kräva särskilda insatser för?

Eller att de ska bli självständiga människor som behärskar språket, försörjer sig själva, bygger företag, köper bostäder och känner samma tillhörighet till samhället som alla andra?

För mig är svaret självklart.

En lyckad integrationspolitik ska göra människor mindre beroende av politiken.

Och där uppstår en intressant parallell till den gamla arbetarrörelsen.

När människor får arbete, ekonomisk trygghet och möjligheter att påverka sin egen framtid förändras också deras politiska intressen. De blir inte automatiskt höger eller vänster. Men de behöver inte längre definiera sig genom sin utsatthet.

Det borde vara varje politisk rörelses största framgång.

Ändå finns det krafter inom identitetspolitiken som i praktiken riskerar att förstärka just de grupptillhörigheter och motsättningar som integrationen borde överbrygga.

När människor i första hand beskrivs som representanter för sin religion, bakgrund eller hudfärg hamnar individen lätt i skymundan.

Det är en märklig utveckling för rörelser som säger sig kämpa för människors frigörelse.

När politiken blir viktigare än människorna

Det finns en grundläggande skillnad mellan att skapa lika möjligheter och att försöka styra fram lika resultat.

Det första kräver fungerande skolor, rättssäkerhet, utbildning och möjligheter att försörja sig.

Det andra leder lätt till att politiker vill bestämma alltmer över människors ekonomiska val.

Här möts två idéströmningar som visserligen inte är identiska, men som kan förstärka varandra: misstron mot marknadsekonomin och föreställningen att samhällets utveckling måste underställas en övergripande politisk plan.

Vi känner igen det från planekonomins historia.

Där var tanken att centrala beslutsfattare skulle kunna fördela produktion, arbete och resurser mer rationellt och rättvist än marknaden.

Resultaten blev i många fall varubrist, ineffektivitet, svag innovationskraft och en maktkoncentration som gjorde vanliga människor beroende av statens beslut.

Det är viktigt att skilja detta från välfärdspolitik i en marknadsekonomi. Att finansiera skola och sjukvård gemensamt är inte detsamma som att avskaffa marknaden.

Men när politiken börjar behandla ekonomisk tillväxt som ett hot och marknadens självständiga beslut som något som ska ersättas med central styrning finns det all anledning att reagera.

För då handlar debatten inte längre bara om hur vi ska fördela välståndet.

Den handlar om vem som ska tillåtas skapa det.

Vem har gett politikerna rätt att begränsa vår framtid?

Det är här jag tycker att vi måste sluta behandla de mest långtgående vänsterekonomiska idéerna med en närmast vördnadsfull försiktighet.

Den som vill minska ekonomins omfattning kan inte nöja sig med att tala varmt om hållbarhet, rättvisa och ett enklare liv.

Visa konsekvenserna.

Berätta vilka jobb som ska försvinna. Vilka företag som inte ska få expandera. Vilka investeringar som ska utebli och hur skatteintäkterna ska räcka till vård, skola, försvar och pensioner om den ekonomiska utvecklingen stannar av.

Förklara sedan varför en politisk elit skulle vara bättre skickad att avgöra människors behov än människorna själva.

Det är inte tillräckligt att hävda att tillväxten måste förändras. Det kan vi diskutera. Men den som förespråkar en politik där produktion och konsumtion medvetet pressas tillbaka måste också kunna visa hur det påverkar levnadsstandarden.

Och här blir jag uppriktigt bekymrad över den ekonomiska verklighetsförankringen hos vissa av dessa ideologer.

De tycks ibland resonera som om välstånd vore ett naturligt tillstånd. Något som bara finns där och som sedan kan fördelas genom tillräckligt kloka politiska beslut.

Men pengar till välfärd uppstår inte därför att någon beslutar om en högre budget. Företag växer inte genom politiska önskelistor. Nya läkemedel utvecklas inte av rättviseretorik.

Allt detta kräver kunskap, investeringar, företagande, arbete och människor som är beredda att ta risker.

De resurser som politiker vill fördela måste först skapas. Och det är precis här den mest långtgående tillväxtkritiken blir så motsägelsefull.

Man säger sig vilja ge människor större frihet, men argumenterar för ekonomiska system där politiken får större makt över deras liv.

Man vill bekämpa fattigdom, men ifrågasätter en av de viktigaste drivkrafterna bakom den historiska fattigdomsminskningen.

Man vill frigöra människor från beroende, men riskerar att skapa samhällen där allt fler blir beroende av politiska beslut för sin försörjning.

Det är inte frigörelse. Det är att byta ett påstått beroende mot ett verkligt.

Det verkliga provet för vänstern

Jag har inga svårigheter att respektera människor som vill minska orättvisor. Tvärtom. Samhället behöver både socialt ansvar och en ständig diskussion om hur frihet och möjligheter kan komma fler till del.

Men det finns ingen anledning att förväxla goda avsikter med goda resultat. Och det är på resultaten varje ideologi måste bedömas.

En politik som vill göra människor självständiga måste våga acceptera att de också blir självständiga från politiken.

Att arbetare blir företagare. Att hyresgäster blir husägare. Att invandrare blir etablerade samhällsmedborgare. Att människor börjar rösta efter sina egna övertygelser i stället för efter den grupptillhörighet som politiker har tilldelat dem.

Och att ett växande välstånd ger människor friheten att själva välja hur de vill leva sina liv. Det borde vara själva målet för varje rörelse som säger sig kämpa för människors frigörelse.

Men för de delar av vänstern som fortfarande behöver en permanent konflikt mellan förtryckare och förtryckta måste denna utveckling rimligen vara betydligt svårare att förhålla sig till.

För vad återstår av revolutionen när människor inte längre vill göra den? Och vad återstår av en politik som bygger på kampen mot ekonomiskt förtryck när människorna blir ekonomiskt självständiga?

Då återstår kanske att ifrågasätta själva välståndet. Att göra tillväxten till fienden. Att misstänkliggöra ägandet. Att beskriva framgång som ett problem och politisk kontroll som en lösning.
Det är i så fall en uppseendeväckande ideologisk återvändsgränd.

Vi har tillbringat generationer med att bygga samhällen där vanliga människor fått ekonomiska och personliga friheter som tidigare var förbehållna ett fåtal.

Att då föreslå att vägen framåt går genom att begränsa tillväxten och ge politiken större kontroll över ekonomin är inte någon djärv framtidsvision. Det riskerar att bli en återgång till idéer vars misslyckanden vi redan har betalat ett mycket högt pris för.

Jag vill inte ha ett samhälle där människor måste förbli missnöjda för att politiker ska ha en uppgift. Jag vill ha ett samhälle där människor får det så bra att de kan ställa allt högre krav på sina politiker – eller klara sig alldeles utmärkt utan deras hjälp.

Det är kanske den verkliga skiljelinjen. Inte mellan höger och vänster. Inte ens mellan fattiga och rika.

Utan mellan dem som tror på människors förmåga att skapa sin egen framtid och dem som tror att framtiden måste planeras åt dem.

Och till dem som fortfarande drömmer om att avskaffa tillväxten och låta politiker styra ekonomin vill jag ställa en enda fråga.

Varför ska människor som ännu inte fått del av välståndet behöva avstå från sin framtid för att ni har förlorat tron på den?

Joe Formgren
Medborgare

Relaterade länkar

Ämnen

Kategorier

Kontakter