Blogginlägg -
GW och äppelkriget – en saga om principer, päron och proportioner
Det började som en principiell markering. I TV4 tog Leif GW Persson ställning för en aktivist som dömts efter att ha placerat äpplen – försedda med Hitler-mustasch – samt en docka utanför två moderata ministrars hem. GW kallade det yttrandefrihet. Han erbjöd sig att betala böterna. Det var, menade han, en symbolhandling.
Principer är som bekant som bäst när de är generella. Sedan kom äpplena.
SVT:s Svenska nyheter svarade med satir. En lastbil, hundratals äpplen, avlastade utanför GW:s sommarhus. Ett eko. En spegling. En ganska uppenbar blinkning till den tidigare affären. Då small det.
GW gick i taket. Talade om hot. Om familjens trygghet. Om gränsöverskridande beteende. Polisanmälan hotade i horisonten. Plötsligt var äpplen inte längre symbolik utan potentiellt skrämmande objekt med latent aggressiv laddning.
Och där någonstans förvandlas det hela till en svensk variant av Äppelkriget.
I Hasse och Tages film ville tyskt kapital exploatera Österlens äppellundar. Det lilla mot det stora. Naturen mot nöjesindustrin. Här är rollerna mer flytande. Vem är exploatören? Vem är den hotade idyllen? Är äpplet en fredlig frukt eller ett ideologiskt projektil?
Det är när proportionerna skiftar som komiken uppstår. När man försvarar en handling i princip – men ogillar den i praktik när den riktas mot den egna verandan.
Man kan förstå att ingen vill ha oväntade manifestationer utanför hemmet. Det är en rimlig instinkt. Men det är också rimligt att samma måttstock gäller oavsett adress. Annars blir principen situationsanpassad. Och situationsanpassade principer är ungefär lika stabila som en äppelkorg på sned gräsmatta.
Det finns något nästan litterärt i scenariot. Den kriminalpsykologiska auktoriteten som ser nyanser i allt – utom när symbolerna landar på den egna tomten.
GW har i decennier byggt sitt varumärke på rationalitet, analys och en närmast kirurgisk blick för dubbelmoral. Det är därför episoden blir så tacksam för satir. När den som dissekerar makten själv hamnar under mikroskopet, då uppstår en scen som nästan skriver sig själv.
Skillnaden mellan satir och hot är förstås inte oviktig. Den ska diskuteras. Men den diskussionen måste vara konsekvent. Om äpplen med mustasch är ett uttryck för yttrandefrihet när de ligger utanför en ministers bostad, då är det svårt att plötsligt upptäcka deras farlighet när de rullas av en tv-lastbil i Sörmland.
I Äppelkriget besegras exploatören av naturens krafter och en smula magi. I vår version besegras ingen. Alla står kvar. Men vi får en påminnelse om hur lätt det är att försvara abstrakta principer – tills de konkretiseras.
Kanske är det just där satirens kärna finns. Den tvingar oss att se oss själva i spegeln. Ibland med en äppelkorg i handen. Och det är först när man skrattar lite åt det – även åt sig själv – som man visar att man faktiskt menar allvar med sina principer.
Joe Formgren
Medborgare
PS. Det här var sannolikt ett av de finurligaste infall SVT bidragit med på senare år trots sin nyslimmade budget på nätt 6 miljarder.
