Debatt: Assistansen måste räddas – från både fusket och urholkningen

Personlig assistans är en av Sveriges viktigaste frihetsreformer. Den handlar inte om administration, blanketter eller myndighetsrutiner. Den handlar om människors rätt att leva ett värdigt liv, kunna arbeta, studera, bilda familj och delta i samhället på sina egna villkor.

Den måste räddas från den organiserade brottslighet och de oseriösa aktörer som utnyttjar systemet. Men den måste också räddas från den långvariga urholkning av ersättningen som gör det allt svårare för seriösa utförare att rekrytera och behålla personliga assistenter.

Att bara tala om det ena problemet och blunda för det andra är inte ansvarstagande. Det är att svika både brukarna, assistenterna och skattebetalarna.

En frihetsreform får inte förvandlas till ett lotteri

LSS och den personliga assistansen kom till för att människor med omfattande funktionsnedsättningar skulle få verklig frihet. Alternativet var inte bättre myndighetsrutiner. Alternativet var i många fall institutioner, beroende och ett liv där andra bestämde över vardagen.

Det får Sverige aldrig gå tillbaka till. Men då måste vi också våga säga som det är. Dagens ersättning är sannolikt för låg för att privata företag och ideella organisationer långsiktigt ska kunna leverera personlig assistans med tillräckligt hög kvalitet.

När löner, arbetsgivaravgifter, administration, utbildning, arbetsledning, försäkringar och kvalitetssäkring ökar mer än ersättningen urholkas hela systemet. Det märks inte först i myndigheternas tabeller. Det märks hos den assistansberättigade när det blir svårare att få rätt person, rätt kompetens och kontinuitet i vardagen.

När ersättningen urholkas drabbas kvaliteten

Personlig assistans bygger på människor. Det är inte en teknisk tjänst som kan effektiviseras bort med ett nytt datasystem. Den bygger på kompetenta assistenter som orkar stanna kvar, utvecklas och göra ett ansvarsfullt arbete.

Om seriösa utförare inte kan erbjuda rimliga löner och villkor blir följden enkel: personalen söker sig någon annanstans. Då försämras kvaliteten. Då drabbas brukaren. Då drabbas familjerna.

Därför behövs inte bara en årlig uppräkning som lappas på ett redan för lågt belopp. Jag menar att Försäkringskassan bör få i uppdrag att räkna fram ett nytt realistiskt startbelopp för assistansersättningen, där alla faktiska kostnader räknas in.

Det handlar om vad personlig assistans faktiskt kostar om den ska utföras seriöst, långsiktigt och med kvalitet.

Samtidigt måste kriminaliteten bort

Men den andra sidan av saken är lika viktig. Försäkringskassan och andra myndigheter har under flera år larmat om felaktiga utbetalningar, organiserad brottslighet och missbruk inom assistansersättningen. Det är fullständigt oacceptabelt.

Skattepengar som är avsedda för människor med stora behov ska inte hamna hos kriminella nätverk, oseriösa bolagsföreträdare eller aktörer som använder välfärden som affärsmodell för brott.

Det är inte bara ett ekonomiskt problem. Det undergräver förtroendet för hela assistansreformen.

Här måste kontrollen bli betydligt bättre. Anordnare ska granskas hårdare. Kommuner och bolag ska kunna kontrolleras effektivt. Missbruk av arbetstillstånd och upplägg där personer utnyttjas som assistenter måste stoppas. Den som använder välfärden för brott ska bort från systemet.

Men kontrollen måste träffa rätt. Den får inte bli ännu mer byråkrati för de seriösa och ännu mer otrygghet för den assistansberättigade.

Valfrihet kräver både kvalitet och kontroll

Det är viktigt att hålla fast vid valfriheten. Personlig assistans fungerar bäst när den enskilde kan välja mellan godkända, seriösa och välfungerande aktörer som passar just den egna livssituationen. Det kan handla om ett privat företag, en ideell aktör, ett kooperativ eller kommunal utförare.

Valfriheten är inte problemet. Problemet uppstår när kontrollen brister och när seriösa aktörer pressas så hårt ekonomiskt att kvaliteten hotas.

Rätt väg är därför inte att misstänkliggöra hela branschen. Rätt väg är att slå hårt mot fusket, samtidigt som de utförare som gör rätt får rimliga förutsättningar att fortsätta.

Det är så man försvarar både valfriheten och kvaliteten.

Staten måste ta ett större ansvar

Jag anser också att LSS långsiktigt bör förstatligas. I dag finns för stora skillnader mellan kommunerna. En rättighetslagstiftning ska inte bero på var i landet man råkar bo.

Det är också djupt problematiskt när kommuner arrangerar utbildningar i hur man avslår assistans, i stället för att fokusera på hur människor ska få rätt stöd. Det är inte förenligt med intentionen bakom LSS.

Samma sak gäller orimliga återkrav som kan slå sönder både liv och välfungerande verksamheter. Fusket måste stoppas, men rättssäkerheten måste fungera även för dem som gör rätt.

Rädda assistansen – utan att återvända till institutionerna

Det här är i grunden en enkel fråga. Sverige ska ha en personlig assistans där den som behöver hjälp får den hjälp han eller hon har rätt till. Seriösa utförare ska kunna betala rimliga löner, rekrytera kompetenta assistenter och leverera kvalitet. Kriminella ska jagas bort från systemet. Och den enskildes möjlighet att välja utförare ska värnas.

Det är inte motsatser. Det är delar av samma ansvar. Assistansen måste räddas från fusket. Men den måste också räddas från urholkningen.

Det är så vi värnar frihetsreformen, kvaliteten och skattebetalarnas förtroende.

Lars Beckman
Riksdagsledamot (M)
En stark röst för Gävleborg