Elvis återvänder i jätteformat – och världen tycks vara enig

När Baz Luhrmann nu återvänder till Elvis Presley med EPiC: Elvis Presley in Concert är det inte i första hand ännu en biografi han levererar. Det är snarare en återuppståndelse i storformat. Filmen hade världspremiär i Toronto hösten 2025 och gick upp brett på bio i februari 2026, med svensk premiär den 27 februari. Den bygger på nyupptäckt och restaurerad konsertfilm, bland annat material som hittats i arkivlådor i en saltgruva i Kansas, samt flera bandade samtal där Elvis själv får berätta om sitt liv. Luhrmann har beskrivit projektet som ett sätt att låta Elvis tala med egen röst, i stället för att ännu en gång bli förklarad av andra.

Det där greppet har blivit helt avgörande för mottagandet runt om i världen. Internationellt har filmen fått ett starkt kritiskt gensvar. Rotten Tomatoes visar en mycket hög andel positiva recensioner, och Metacritic ligger på 88, vilket är ovanligt starkt för en musikdokumentär. På Metacritic beskriver flera större engelskspråkiga medier filmen som allt från “transcendent theatrical experience” till den bästa konsertdokumentär som gjorts, medan Variety kallade den “one of the most exciting concert films you’ve ever seen”. Samtidigt visar publiksidan ett lika tydligt mönster: CinemaScore-betyget uppges vara A+, alltså den sortens gensvar som signalerar att filmen fungerar långt utanför de redan frälsta Elvisleden. Även kommersiellt har filmen fått fart, med drygt 10,9 miljoner dollar på den amerikanska marknaden till och med 8 mars enligt Box Office Mojo, och omkring 15 miljoner dollar globalt enligt The Numbers något tidigare i förloppet.

Men det riktigt intressanta ligger inte i att filmen hyllas. Det intressanta är hur den hyllas – och vad som ändå skaver. I de internationella recensionerna återkommer samma plus om och om igen: den restaurerade bild- och ljudkvaliteten, den fysiska kraften i Elvis scennärvaro, och känslan av att man för första gången på länge kommer nära människan bakom den nästan övermänskliga myten. RogerEbert.com lyfter fram hur filmen både mänskliggör personen Elvis och samtidigt visar karikatyren, ikonen, superstjärnan, i full kraft. Flera recensenter menar också att filmen fungerar för den som inte redan är Elvis-fan, just för att den så tydligt visar varför människor en gång förlorade huvudet inför honom.

Samtidigt finns ett internationellt minus som är påfallande konsekvent. The Guardian var tydlig redan efter Toronto-premiären: filmen är elektrisk, men undvikande. Kritiken handlar om att Luhrmann ännu en gång väljer vördnad framför prövning. Elvis relation till svart musik, hans tystnader i vissa samhällsfrågor, familjelivet och den mörkare moraliska problematiken finns där i periferin men släpps aldrig riktigt in i centrum. Den invändningen återkommer i flera anglosaxiska texter: att EPiC är storslagen som upplevelse, men inte fullständig som uppgörelse. Det är, med andra ord, en film som vill rädda arvet snarare än dissekera det.

I Sverige är tonen något annorlunda. Inte svalare, men mer återhållen. Här tycks recensenterna i högre grad väga upplevelsen mot formen. På Kritiker.se ligger filmen på 3,9 av 5, och de samlade svenska recensionerna som listas där landar huvudsakligen på 4 av 5, med undantag för någon mer reserverad röst på 3 av 5. Aftonbladet, MovieZine och Kulturbloggen är samtliga positiva, men med ett språk som är mindre extatiskt än i flera amerikanska och brittiska recensioner. Aftonbladet betonar att Elvis fortfarande framstår som en rå kraft trots att han här också blivit familjeunderhållare. MovieZine beskriver filmen som en sällsynt nära liveupplevelse. Kulturbloggen går längst i sin formulering och kallar resultatet närmast mirakulöst – men gör det samtidigt efter en inledande misstro mot just Luhrmanns vana att förälska sig i yta och fernissa. Toppraffel är mer skeptisk och invänder bland annat mot den snabba klippningen och att man sällan får hela låtar i obruten form.

Där finns alltså en tydlig skillnad mellan svenska och internationella medier. De internationella, särskilt de engelskspråkiga, har oftare tagit emot filmen som ett evenemang, nästan som en kulturell återlansering av Elvis för IMAX-eran. De svenska recensionerna är i regel också positiva, men mer inriktade på balansräkning: stark upplevelse, ja, men också en viss vaksamhet mot Luhrmanns estetik och hans benägenhet att driva allt mot crescendo. Internationellt blir omdömet oftare “det här visar varför Elvis var större än allt”; i Sverige blir omdömet oftare “det här är mäktigt, men också mycket Baz Luhrmann”.

Ändå finns en samsyn som är svår att bortse från. Nästan ingen tycks lämna biosalongen oberörd av själva storleken i Elvis uttryck. Om kritikerna inte alltid säger rakt ut att han är “tidernas största artist”, så återkommer formuleringar som pekar åt samma håll: en av de största, en global ikon, ett unikt scenfenomen, en artist som förändrade populärmusiken och fortfarande kan få en modern publik att förstå hysterin. Den svenska pressen är där, som så ofta, mindre benägen att slå fast absoluta hierarkier. Men internationellt märks en nästan självklar vilja att placera Elvis i det allra översta rummet. Filmens verkliga bedrift kan därför vara att den tillfälligt stänger den gamla invändningen: att yngre generationer vet vemElvis var, men inte längre riktigt förstår varför han betydde så mycket.

Och där någonstans ligger också filmens möjliga betydelse för framtiden. EPiC verkar inte främst vara gjord för att ge forskare nytt källmaterial, även om det finns sådant värde också. Den är gjord för att återladda Elvis som levande kulturkraft. För kataloglyssning, ny publik, dokumentärintresse, streaming, soundtrackförsäljning och fortsatt omförhandling av hans plats i populärmusikens kanon. Luhrmanns projekt tycks i praktiken säga: glöm det där dammiga vykortet av jumpsuit-Elvis som Vegas-kuriosa. Här är i stället en komplex, rolig, sårbar och våldsamt begåvad artist, fångad i ett tillstånd där han fortfarande kan dominera ett rum bara genom att gå ut på scen. Det är en mäktig påminnelse om att musikaliskt arv inte bara bevaras i boxar och jubileumsutgåvor. Det måste också återerövras i nuet.

Så har då världen tagit emot EPiC? Med entusiasm, med respekt, med vissa invändningar – men också med en ovanlig enighet om kärnsaken. Filmen kanske inte avgör alla gamla diskussioner om Elvis Presley. Men den verkar ha lyckats med något som är svårare än så: att få människor i olika länder, olika generationer och olika kritiktraditioner att ännu en gång titta upp mot duken och tänka att här stod faktiskt någon som inte bara var en stjärna, utan ett helt eget vädersystem.

Joe Formgren
SvenskMusik.nu